Han säger att han är en dålig stödperson

Spontant när jag läser din text så föreställer jag mig honom som bekväm. Att han inte vill anpassa sig till dina behov utan det är du som ska anpassa sig till honom. Jag ser relationer som ett samspel, och då ni fungerar olika och bara du är beredd att försöka gå honom till mötes låter det inte som särskilt bra förutsättningar. Tycker faktiskt du kan ha högre krav på honom, du ska ju må bra i relationen också och om ni missförstår varandra verkar det rimligt att prata om det utan att du ska ha dåligt samvete. Om han ändå inte är beredd att tillgodose dina behov i relationen tycker jag du ska fundera om det är värt att fortsätta med honom.

Kanske låter hård men med hans inställning kan man inte ha en fungerande och givande relation. Man måste kunna prata/ kommunicera och visa förståelse för varandra. Han kommer troligtvis aldrig ändra sig. Möjligtvis efter 10 kraschade förhållanden.

Skulle inte satsat på honom. Man måste vilja engagera sig i en relation också. Vet att det inte är vad du vill höra men jag tror det förr eller senare kommer ta slut....

Du känner dig sårad mest hela tiden av vad han säger o inte säger, han försöker "stå ut" med dina diskussioner, du blir lite syndabock i relationen o du ska behöva känna dig jobbig i det hela.

Sorry, men det låter inte så bra faktiskt. Inte bra förutsättningar o för höga berg att försöka ta sig över i detta.

Men måste det bli så långa diskussioner då? Lite låter det faktiskt som att du ts har ganska stort behov av att älta om och om igen, men jag kan självklart ha hel fel här. Vad är det som du vill diskutera? Är det problem som du uppfattar att ni har sinsemellan? Eller har du behov av att ventilera andra saker ex saker som hänt dig på jobbet?

Om det är det senare fallet, du kanske bara kan tänka att det räcker med att han faktiskt lyssnar aktivt och inte behöver ge så mycket tillbaka i respons. Och det är kanske också något du kan förklara för honom att du bara är glad för att han lyssnar och inte förväntar dig att han skall "lösa" sådana problem eller situationer som inte berör honom egentligen direkt.

Min erfarenhet är att många män är väldigt "lösningsinriktade" och när de inte kan lösa något blir de frustrerade och uttåkade och ifrågasättande "vad menar hon att jag skall göra åt det?!"

Det andra, om det är problem i relationen eller saker som berör er båda direkt, så undrar jag här också hur kommunikationen er emellan går till. Kan du vara mer kortfattad, tydlig, och rak när du pratar med honom i sådana lägen? Kanske tom skriva det till honom så kortfattad och tydligt och rakt som möjligt och sedan får han ge respons på det och så går ni vidare.

Jag hade nog ledsnat på dig ts.

Två saker som varit orsaker

Dels inställningen diskussion. Sambon och jag diskuterar sällan. Men vi samtalar däremot. Både han och jag kan påpeka saker vi inte är nöjda med, men vi diskuterar det inte.

Vi löser problem genom samtal. Men vi försöker inte ändra på varandra.

Sedan ältar vi inte. Är det inte stora saker, så släpper vi det och går vidare.

Vissa saker måste vi självklart lösa tillsammans.

Så jag hade inte fungerat ihop med en person som är som du.

Bör väl tillägga att båda har humör så det kan låta om oss ...... i två minuter.

Ska man gå genom livet tillsammans så kommer man ju behöva stöttning av varandra.

Jag har några i min närhet som lätt ältar, och upprepar saker och samma ämne liksom bara går runt, runt...

Däremot gillar jag att lösa saker och ting. Jag tycker om att diskutera, prata, eller vad man nu vill kalla det, tills vi kommer fram till en lösning. Bara konversationen går framåt.

Jag har hört orden "jaha, och vad tycker du jag ska göra åt det?" när jag berättat att jag mått dåligt, eller berättat om ett problem jag haft, och det är otroligt sårande att höra den meningen efter man öppnat upp sig.

Hur länge har ni varit tillsammans?