Anonym (Lillaanna) skrev 2020-01-14 13:51:55 följande:
Jo du har rätt i att jag är dendär som kanske fastnar i ältande, upprepar mig osv, ibland utan att jag märker det själv. Jag behöver också få raka svar, inga svar som kan tolkas på många olika sätt... För då kommer jag högst antagligen fundera på vad han menade i alla dess olika former. Kan vara så enkelt som att jag frågar *vill du det då?* han svarar *de kan vi göra*. Och jag lägger igång och funderar *men VILL du det då?* eftersom jag ju inte fick något rakt *JA*...
När jag VILL diskutera så handlar det om något problem i relationen. Men ofta fastnar vi i små saker också som blir ofrivilliga diskussioner som är långvarigt. T.ex säger han en sak, jag undrar vad han menade med det eftersom jag tyckte han lät dryg, sen svarar han, sen duger inte det svaret eller jag förstår ändå inte, sen bli ja ju tvungen å ha honom å förklara för jag inte förstod osv, till sist har vi tjafsat i 15min bara för jag inte visste riktigt hur han menade i starten. Och då bli han irriterad när det blir långvarigt.
Kan vara andra situationer också som är utanför relationen, tex att jag berättar att jag blev ledsen av någon kompis eller nåt. Då kan han svara kort bara *okej, ja jag vet inte vad jag ska säga*. Och sen lämna det... känns ju inte som man fått stöd då liksom... Sen när vi diskuterar denna situation för att jag tyckte han var så kort så DÅ kan han komma på något vettigt att säga tillbaka, eller förklara mera utförligt vad han tänkte kring det. Men inte när jag berättade grejen från början, först när jag tar upp det igen... så då har ja nångång sagt att *ja, dedär hade du ju kunnat säga tex*.
Håller med om att ibland räcker med mest med att lyssna men någon respons vill man ju förstås få... och dedär om att försöka va så kort å tydlig som möjligt låter vettigt, ska tänka på det.
(har inte läst de senare posterna så jag svarar på det här ts)
Bra att du exemplifierade, då är det lättare att kommentera när man förstår i vilka situationer som era kommunikationsproblem kan uppstå.
1) Problemet: Men vad VILL du då? När han säger "det kan vi göra". Så här har vi det, jag kan föreslå min sambo någonting på samma sätt. "Skall vi resa till x , nästa sommar?" Han svarar: "Ja, det kan vi göra" med ett ganska neutralt tonläge. Förr om åren, fortsatte jag då pressa på (i tidigare relationer) "Men vill du det verkligen?" etc. Men det gör jag inte nu, därför att jag vet att när min sambo svarar så så menar han att han faktiskt vill det. För om han inte velat det hade han då verkligen istället sagt till. Men när han vill någonting så "hoppar han inte direkt jämfota" utan man får faktiskt lita på hans ord. Kan det vara något liknande i din killes fall? Kan du lita på att han säger ifrån när han
inte vill?
2) I nästa fall. Han säger något och du uppfattar det som drygt: Och du säger uppfodrande: "Men vad menar du egentligen med det när du sade det där på det där sättet? " Och han då i det fallet faktiskt svarar: "Nej, men jag menade inget särskilt" Kan du släppa det då? Kan du även här faktiskt lita mer på vad han säger och inte tolka in så mycket mellan raderna?
3) Du berättar om en kompis och han svarar "men jag vet inte vad jag skall säga" - och sedan lämna det, det betyder att han känner sig obekväm och frustrerad och förmodeligen det jag skrev ovan - han undrar om du menar att han skall lösa situationen? Kan du här kanske bara i början säga något i stil som "det är här du skall säga "det ordnar sig" direkt till honom? Då får han ju veta hur du vill ha det till en annan liknande gång. Så har jag gjort och det funkar jättebra.
Dvs man måste vara tydlig och berätta uttalat om vad man förväntar sig av sin partner. Och lite på vad denne sedan säger, och inte alltid övertolka gester, tonläge etc (det senare är vi tjejer världsbäst på nämnligen).
