• Anonym (Lillaanna)

    Han säger att han är en dålig stödperson

    Min pojkvän sade att han är en dålig stödperson. Han gillar inte att prata känslor, han är konflikträdd och hoppar helst över all sorts diskussion. Hans drömscenario är att aldrig behöva ha en diskussion om något. Han säger att han hela sitt liv bara stängt saker inom sig, men säger ändå att han inte mår dåligt eller så pga det, utan det har bara varit så han hanterat saker, inte pratar om dem utan bara låtit det försvinna av sig självt helt enkelt.

    Han har sagt en del saker som sårat mig men jag försöker tänka det ur hans synvinkel, att han bara beskriver hur han känner liksom. T.ex. har han sagt att han ibland kan känna/tänka att *vad ska jag göra åt det?* när jag berättat om hur jag känt kring en grej. Eller att han också bara ibland hade velat svara bara *okej* på någon lång text ifrån mig. Det verkar liksom vara svårt för honom att veta vad han ska säga eller göra i diskussioner med känslor, och att ha utförliga diskussioner verkar utmattande för honom, både i text och samtal.

    Som ni kanske förstår då så är jag helt tvärtom, såklart... Jag vill ju då diskutera allt möjligt. Är det någon konflikt så ska det lösas, inte glömmas. Prata, lösa, gå vidare. Medans pojkvännen verkar nästan bara vara på *gå vidare* stadiet...

    Det jag undrar är alltså om någon har några tips hur jag kan närma mig honom när det blir konflikt t.ex och man behöver prata/lösa. För ibland känns det som vi fastnar i små saker också, det är så mycket missförstånd mellan oss, och som det är nu så är han rädd att det ska bli en lång diskussion direkt det är om något. Alltså han pratar nog om det behövs men han kanske inte säger så mycket alltid och han kan skriva långa texter också, men det verkar ju vara extremt jobbigt för honom.... Medans jag känner mig sårad mest hela tiden av vad han säger eller inte säger för den delen när han ibland svarar bara kort också....

    Kan två såna här personer ha ett förhållande eller är det bara dödsdömt?

  • Svar på tråden Han säger att han är en dålig stödperson
  • sextiotalist

    Jag hade nog ledsnat på dig ts.

    Två saker som varit orsaker

    Dels inställningen diskussion. Sambon och jag diskuterar sällan. Men vi samtalar däremot. Både han och jag kan påpeka saker vi inte är nöjda med, men vi diskuterar det inte.

    Vi löser problem genom samtal. Men vi försöker inte ändra på varandra.

    Sedan ältar vi inte. Är det inte stora saker, så släpper vi det och går vidare.

    Vissa saker måste vi självklart lösa tillsammans.

    Så jag hade inte fungerat ihop med en person som är som du.

    Bör väl tillägga att båda har humör så det kan låta om oss ...... i två minuter.

  • AndreaBD
    Anonym (Måste) skrev 2020-01-13 22:21:14 följande:

    Kanske låter hård men med hans inställning kan man inte ha en fungerande och givande relation. Man måste kunna prata/ kommunicera och visa förståelse för varandra. Han kommer troligtvis aldrig ändra sig. Möjligtvis efter 10 kraschade förhållanden.

    Skulle inte satsat på honom. Man måste vilja engagera sig i en relation också. Vet att det inte är vad du vill höra men jag tror det förr eller senare kommer ta slut....


    Precis rätt! 
  • Anonym (Lillaanna)
    Anonym (Filifjonkan) skrev 2020-01-14 13:26:19 följande:

    Men måste det bli så långa diskussioner då? Lite låter det faktiskt som att du ts har ganska stort behov av att älta om och om igen, men jag kan självklart ha hel fel här. Vad är det som du vill diskutera? Är det problem som du uppfattar att ni har sinsemellan? Eller har du behov av att ventilera andra saker ex saker som hänt dig på jobbet?

    Om det är det senare fallet, du kanske bara kan tänka att det räcker med att han faktiskt lyssnar aktivt och inte behöver ge så mycket tillbaka i respons. Och det är kanske också något du kan förklara för honom att du bara är glad för att han lyssnar och inte förväntar dig att han skall "lösa" sådana problem eller situationer som inte berör honom egentligen direkt.

    Min erfarenhet är att många män är väldigt "lösningsinriktade" och när de inte kan lösa något blir de frustrerade och uttåkade och ifrågasättande "vad menar hon att jag skall göra åt det?!"

    Det andra, om det är problem i relationen eller saker som berör er båda direkt, så undrar jag här också hur kommunikationen er emellan går till. Kan du vara mer kortfattad, tydlig, och rak när du pratar med honom i sådana lägen? Kanske tom skriva det till honom så kortfattad och tydligt och rakt som möjligt och sedan får han ge respons på det och så går ni vidare.


    Jo du har rätt i att jag är dendär som kanske fastnar i ältande, upprepar mig osv, ibland utan att jag märker det själv. Jag behöver också få raka svar, inga svar som kan tolkas på många olika sätt... För då kommer jag högst antagligen fundera på vad han menade i alla dess olika former. Kan vara så enkelt som att jag frågar *vill du det då?* han svarar *de kan vi göra*. Och jag lägger igång och funderar *men VILL du det då?* eftersom jag ju inte fick något rakt *JA*...

    När jag VILL diskutera så handlar det om något problem i relationen. Men ofta fastnar vi i små saker också som blir ofrivilliga diskussioner som är långvarigt. T.ex säger han en sak, jag undrar vad han menade med det eftersom jag tyckte han lät dryg, sen svarar han, sen duger inte det svaret eller jag förstår ändå inte, sen bli ja ju tvungen å ha honom å förklara för jag inte förstod osv, till sist har vi tjafsat i 15min bara för jag inte visste riktigt hur han menade i starten. Och då bli han irriterad när det blir långvarigt.

    Kan vara andra situationer också som är utanför relationen, tex att jag berättar att jag blev ledsen av någon kompis eller nåt. Då kan han svara kort bara *okej, ja jag vet inte vad jag ska säga*. Och sen lämna det... känns ju inte som man fått stöd då liksom... Sen när vi diskuterar denna situation för att jag tyckte han var så kort så DÅ kan han komma på något vettigt att säga tillbaka, eller förklara mera utförligt vad han tänkte kring det. Men inte när jag berättade grejen från början, först när jag tar upp det igen... så då har ja nångång sagt att *ja, dedär hade du ju kunnat säga tex*.

    Håller med om att ibland räcker med mest med att lyssna men någon respons vill man ju förstås få... och dedär om att försöka va så kort å tydlig som möjligt låter vettigt, ska tänka på det.
  • Anonym (Lillaanna)
    sextiotalist skrev 2020-01-14 13:49:01 följande:

    Jag hade nog ledsnat på dig ts.

    Två saker som varit orsaker

    Dels inställningen diskussion. Sambon och jag diskuterar sällan. Men vi samtalar däremot. Både han och jag kan påpeka saker vi inte är nöjda med, men vi diskuterar det inte.

    Vi löser problem genom samtal. Men vi försöker inte ändra på varandra.

    Sedan ältar vi inte. Är det inte stora saker, så släpper vi det och går vidare.

    Vissa saker måste vi självklart lösa tillsammans.

    Så jag hade inte fungerat ihop med en person som är som du.

    Bör väl tillägga att båda har humör så det kan låta om oss ...... i två minuter.


    Tack för svar. Jag gillar inte heller att ordet *diskussion* har blivit så pressat för oss, det klingar liksom negativt direkt.

    Hur gör ni om ni inte är nöjda med nåt då? Pratar ni inte om det då och försöker lösa det? Eller säger ni bara vad ni är missnöjda med och så förbättrar partnern den grejen automatiskt ?
  • sextiotalist
    Anonym (Lillaanna) skrev 2020-01-14 13:55:21 följande:

    Tack för svar. Jag gillar inte heller att ordet *diskussion* har blivit så pressat för oss, det klingar liksom negativt direkt.

    Hur gör ni om ni inte är nöjda med nåt då? Pratar ni inte om det då och försöker lösa det? Eller säger ni bara vad ni är missnöjda med och så förbättrar partnern den grejen automatiskt ?


    Det beror på vad det är.

    Men vi accepterar nog att vi ser saker olika.

    Är det viktiga saker, som boende, gemensamma utgifter, gemensamma planer så pratar vi om det.

    Men övrigt brukar vi, säga till, men inget mer.

    Jag anser att jag inte kan förändra en vuxen person. Han får ha dåliga sidor, precis som jag får ha det.

    Ingen av hans sämre sidor är av den graden att jag vill ändra på dem.
  • Colourfulrainbow

    Ska man gå genom livet tillsammans så kommer man ju behöva stöttning av varandra.

    Jag har några i min närhet som lätt ältar, och upprepar saker och samma ämne liksom bara går runt, runt...

    Däremot gillar jag att lösa saker och ting. Jag tycker om att diskutera, prata, eller vad man nu vill kalla det, tills vi kommer fram till en lösning. Bara konversationen går framåt.

    Jag har hört orden "jaha, och vad tycker du jag ska göra åt det?" när jag berättat att jag mått dåligt, eller berättat om ett problem jag haft, och det är otroligt sårande att höra den meningen efter man öppnat upp sig.

    Hur länge har ni varit tillsammans?

  • Anonym (Lillaanna)
    Colourfulrainbow skrev 2020-01-14 14:08:11 följande:

    Ska man gå genom livet tillsammans så kommer man ju behöva stöttning av varandra.

    Jag har några i min närhet som lätt ältar, och upprepar saker och samma ämne liksom bara går runt, runt...

    Däremot gillar jag att lösa saker och ting. Jag tycker om att diskutera, prata, eller vad man nu vill kalla det, tills vi kommer fram till en lösning. Bara konversationen går framåt.

    Jag har hört orden "jaha, och vad tycker du jag ska göra åt det?" när jag berättat att jag mått dåligt, eller berättat om ett problem jag haft, och det är otroligt sårande att höra den meningen efter man öppnat upp sig.

    Hur länge har ni varit tillsammans?


    Precis... vad gjorde du då? När du fick höra dom orden?

    Vi har inte alls varit länge tillsammans, ett år ca. Men det är här vi har fastnat lite och vet inte hur vi ska lösa det
  • AndreaBD

    Det är lite svårt att förstå vilka slags diskussioner du menar. Om du skulle ge fler konkreta exempel, så skulle det vara lättare att ge råd. Jag kan försöka strukturera det lite. Man kan tänka sig t.ex.

    1. Diskussioner runt praktiska saker (vilken mat, när åker man till Ikea, osv.)
    2. "Klagomål" över saker som inte fungerar, förslag hur man kan göra
    3. Diskussioner över något ämne som man är intresserad av (film man har sett, m.m.)
    4. "Djupare" diskussioner  (hur man upplevt sin barndom, vad man tror på, .m.m.)
    5.  Berätta om sin dag och vilja ha stöd för att mycket negativt har hänt. 

    Det finns säkert fler sorter, men det är det jag kommer på nu. Vilka är han dålig på och vad säger han?

    Med mitt ex kunde man prata jättemycket om neutrala ämnen, men inte om något personligt och det fungerade inte i längden. Det kan också vara en form av egoism om man inte låta partnern veta när man har tänkt göra vad (när det gäller praktiska saker), för då är det ju partnern som måste anpassa sig. Mitt ex brukade hålla allt så öppet som möjligt, så att man aldrig visste.... Men jag skulle snarare anta att din pojkvän har svårt att uttrycka vad han menar.

    Mitt ex och jag pratade förbi varandra fortfarande efter 14. Med min nuvarande man funkar kommunikationen jättebra. Alla passar inte ihop när det gäller sånt.

  • Anonym (Filifjonkan)
    Anonym (Lillaanna) skrev 2020-01-14 13:51:55 följande:
    Jo du har rätt i att jag är dendär som kanske fastnar i ältande, upprepar mig osv, ibland utan att jag märker det själv. Jag behöver också få raka svar, inga svar som kan tolkas på många olika sätt... För då kommer jag högst antagligen fundera på vad han menade i alla dess olika former. Kan vara så enkelt som att jag frågar *vill du det då?* han svarar *de kan vi göra*. Och jag lägger igång och funderar *men VILL du det då?* eftersom jag ju inte fick något rakt *JA*...

    När jag VILL diskutera så handlar det om något problem i relationen. Men ofta fastnar vi i små saker också som blir ofrivilliga diskussioner som är långvarigt. T.ex säger han en sak, jag undrar vad han menade med det eftersom jag tyckte han lät dryg, sen svarar han, sen duger inte det svaret eller jag förstår ändå inte, sen bli ja ju tvungen å ha honom å förklara för jag inte förstod osv, till sist har vi tjafsat i 15min bara för jag inte visste riktigt hur han menade i starten. Och då bli han irriterad när det blir långvarigt.

    Kan vara andra situationer också som är utanför relationen, tex att jag berättar att jag blev ledsen av någon kompis eller nåt. Då kan han svara kort bara *okej, ja jag vet inte vad jag ska säga*. Och sen lämna det... känns ju inte som man fått stöd då liksom... Sen när vi diskuterar denna situation för att jag tyckte han var så kort så DÅ kan han komma på något vettigt att säga tillbaka, eller förklara mera utförligt vad han tänkte kring det. Men inte när jag berättade grejen från början, först när jag tar upp det igen... så då har ja nångång sagt att *ja, dedär hade du ju kunnat säga tex*.

    Håller med om att ibland räcker med mest med att lyssna men någon respons vill man ju förstås få... och dedär om att försöka va så kort å tydlig som möjligt låter vettigt, ska tänka på det.
    (har inte läst de senare posterna så jag svarar på det här ts)

    Bra att du exemplifierade, då är det lättare att kommentera när man förstår i vilka situationer som era kommunikationsproblem kan uppstå.

    1) Problemet: Men vad VILL du då? När han säger "det kan vi göra". Så här har vi det, jag kan föreslå  min sambo någonting på samma sätt. "Skall vi resa till x , nästa sommar?" Han svarar: "Ja, det kan vi göra" med ett ganska neutralt tonläge. Förr om åren, fortsatte jag då pressa på (i tidigare relationer) "Men vill du det verkligen?" etc. Men det gör jag inte nu, därför att jag vet att när min sambo svarar så så menar han att han faktiskt vill det. För om han inte velat det hade han då verkligen istället sagt till.  Men när han vill någonting så "hoppar han inte direkt jämfota" utan man får faktiskt lita på hans ord. Kan det vara något liknande i din killes fall? Kan du lita på att han säger ifrån när han inte vill?

    2) I nästa fall. Han säger något och du uppfattar det som drygt: Och du säger uppfodrande: "Men vad menar du egentligen med det när du sade det där på det där sättet? "  Och han då i det fallet faktiskt svarar: "Nej, men jag menade inget särskilt"  Kan du släppa det då? Kan du även här faktiskt lita mer på vad han säger och inte tolka in så mycket mellan raderna?

    3) Du berättar om en kompis och han svarar "men jag vet inte vad jag skall säga"  - och sedan lämna det, det betyder att han känner sig obekväm och frustrerad och förmodeligen det jag skrev ovan - han undrar om du menar att han skall lösa situationen? Kan du här kanske bara i början säga något i stil som "det är här du skall säga "det ordnar sig" direkt till honom? Då får han ju veta hur du vill ha det till en annan liknande gång. Så har jag gjort och det funkar jättebra.

    Dvs man måste vara tydlig och berätta uttalat om vad man förväntar sig av sin partner. Och lite på vad denne sedan säger, och inte alltid övertolka gester, tonläge etc (det senare är vi tjejer världsbäst på nämnligen).

  • Anonym (Filifjonkan)

    Och när det gäller stöttning, så är det viktigt att man faktiskt känner igen den när den kommer, för "stöttning" kan komma i många olika former.
    Låt mig ge dig ett exempel: för ganska många år sedan, fick jag ett väldigt jobbigt sjukdomsbesked, jag berättade det för min dåvarande och grät och förväntade mig muntlig känslomässig respons typ "du är inte ensam, vi skall klara det här tillsammans" eller något.
    Istället kläcker han ur sig: "Nej men jag kanske skulle åka och byta däck på bilen"
    Jag blev där och då helt vansinnig, tyckte han var totalt okänslig när min värld hade rasat,
    Senare förklarade han att han tänkt att det var bäst om han åkte och bytte däck om han skulle behöva skjutsa mig snabbt till specialistsjukhuset x antal timmar härifrån i akut, dvs jag förväntade mig känslomässigt muntligt stöd och han tänkte blixtsnabbt "lösningsinriktat". Han brydde sig visst väldigt mycket men jag såg inte hur han visade sitt stöd.

  • Anonym (Ann)
    Anonym (Filifjonkan) skrev 2020-01-14 15:46:43 följande:

    Och när det gäller stöttning, så är det viktigt att man faktiskt känner igen den när den kommer, för "stöttning" kan komma i många olika former.
    Låt mig ge dig ett exempel: för ganska många år sedan, fick jag ett väldigt jobbigt sjukdomsbesked, jag berättade det för min dåvarande och grät och förväntade mig muntlig känslomässig respons typ "du är inte ensam, vi skall klara det här tillsammans" eller något.
    Istället kläcker han ur sig: "Nej men jag kanske skulle åka och byta däck på bilen"
    Jag blev där och då helt vansinnig, tyckte han var totalt okänslig när min värld hade rasat,
    Senare förklarade han att han tänkt att det var bäst om han åkte och bytte däck om han skulle behöva skjutsa mig snabbt till specialistsjukhuset x antal timmar härifrån i akut, dvs jag förväntade mig känslomässigt muntligt stöd och han tänkte blixtsnabbt "lösningsinriktat". Han brydde sig visst väldigt mycket men jag såg inte hur han visade sitt stöd.


    Man behöver inte vara särskilt intelligent för att fatta att man borde kunna erbjuda även tröst på annat sätt än att byta däck. Att inte muntligt kunna bekräfta dig, ge dig någon som helst tröst, det är faktiskt respektlöst. Att vara lösningsorienterad är inte samma sak som att vara empatilös, de flesta klarar av både och, även om din partner var det.
Svar på tråden Han säger att han är en dålig stödperson