• Anonym (op)

    Klarar inte livet - hjälp, snälla...

    Du kanske skulle bli yrkesmilitär?

    Halvt på skämt, men annars så känner jag igen mig. Jag kommer dock från en bakgrund med bara trauma och skit och har inte fått börja terapi än pga långa köer. Men hoppas på att det ska bli bättre.

    Hela mina barns uppväxt har jag mått såhär. Jag längtar nästan tills de är helt vuxna och jag bara behöver ta halvkasst ansvar för mig själv, samtidigt som det känns hemskt att jag tänker så.

  • Anonym (op)
    Anonym (Samma tanke) skrev 2020-01-14 23:03:17 följande:
    Det är lite intressant men jag har själv tänkt tanken ibland när jag har haft mycket ansvar och varit trött på att ta massa beslut...att gud vad skönt ändå de i fängelse gör bara det som de blir tillsagda, utan att behöva tänka. De har samma rutiner varje dag. De får mat serverad utan att behöva tänka på vad de ska laga. De bor gratis och behöver inte tänka på ekonomin och räkningar.

    Alltså jag inser att den tanken är helt sjuk och att jag inte är normalt funtad som i mina mörka stunder typ avundas dom som sitter i fängelse, jag vet ju egentligen att de har det för jävligt, är instängda och bara vill ut. Så det säger nog ganska mycket om hur trött jag är.
    Många som senare fått beviljat lss känner såhär. Vanligt att kategorin riktigt psykiskt sjuka begår brott för att få hjälp.

    Kanske du har ett psykiskt funktionshinder ts? Bara en tanke.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-14 18:49:16 följande:
    Tycker inte alls att du är hemsk. Jag kände likadant när mina ungar var små. Men de börjar bli/är stora nu, så där är iaf lite mindre ansvar där för mig... 
    Jo, mina börjar också bli stora. Har samtidigt ångest för det känns som deras uppväxt inte blivit så bra som den borde ha varit.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-15 10:40:17 följande:
    Hm... intressant. Aldrig fått den infallsvinkeln innan... definitivt värt att kolla upp - tusen tack för detta! 
    Något jag själv altid misstänkt hos mig också.

    Har dock gjort en utredning och de är ganska ovilliga att göra en ny.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-15 11:42:50 följande:
    Alltså... de har gjort en utredning för nåt annat, och är därför ovilliga att göra en för autism också? Vad visade den andra utredningen då? (Om jag får fråga)
    Nej, jag har gjort utredning för autism och för adhd. Jag fick en add-diagnos då, detta är några år sedan. tror dock fortfarande det rör sig om någon form av autism, eftersom min mamma och bror har det, och jag tror jag har samma symptom eller personlighet, eller hur man ska säga. Jag är däremot extremt verbal och duktig på språk och att skriva, så det känns som man ofta missar hur dåligt jag fungerar i livet rent praktiskt.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-15 13:34:06 följande:
    Ah, då förstår jag. Haha, det där med att vara språkmänniska, och att folk lurar sig på att man har ett sjukt högfungerande språkbruk... det känner jag igen. Exakt samma här...
    Jag tror faktiskt att det är så. Mina starkaste intressen under hela min uppväxt har varit att läsa böcker och att skriva. På ett direkt nördigt sätt. Allt när det gäller muntlig kontakt har jag dock fått öva in och lära mig genom att se hur andra gör, men helst har jag skött allt i skriftlig form då det varit möjligt.

    Sedan upplevde jag min utredning som väldigt inriktad på män och lite manligare intressen och stereotyper. 

    Tror ibland folk misstar sig med anledning av hur jag ser ut också. Det låter kanske konstigt, men det intrycket får jag.
  • Anonym (op)
    louisa83 skrev 2020-01-15 15:19:45 följande:

    Precis som du säger så är det nog vanligt att också folk som på olika grunder vill fly undan det vanliga livet söker sig till kloster, inte bara troende. Vissa kanske bara får de andra där att tro att man är troende, eller så kanske de också själva försöker inbilla sig att de är det. Här i Grekland där jag bor finns det ett stort område som heter Agios Oros, som säger sig vara heligt och är stängt för allmänheten (förutom en väldigt liten del). Det fungerar lite som en autonom stat, ungefär som vatikanen, och där bor det bara munkar, endast män, kvinnor är förbjudna. Munkarna tar sig aldrig därifrån och de är förbjudna att kommunicera med den yttre världen, dvs även sin fd familj om de har någon. Det finns många historier om dom som har beslutat sig för att lämna sitt tidigare liv bakom sig för att bo där. I många fall tyder det på att det har funnits män som är homosexuella som inte kunnat leva ut sin sexualitet, eller kanske skäms för det, som beslutat sig för att fly omvärlden och försöka glömma bort det dom är eller det dom inte är, och försöka koncentrera sig på något helt annat. Grekland har hittills varit väldigt traditonellt vad gäller könsroller och sexuell läggning, speciellt förr i tiden vad det absolut inte accepterat i samhället att vara homosexuell och en stor synd, och många hade det som en hemlighet hela livet.


    Andra försökte komma ifrån dåliga familjeförhållanden. De kanske hade en hemsk uppväxt med våld inblandat, eller så hade de inga föräldrar, eller så var de fattiga och hade inga pengar.


    Det är säkerligen långtifrån alla som beslutar sig för att bo i kloster som verkligen är troende.


    Med det sagt så tycker jag du ska tänka på andra alternativ först. Speciellt Sverige är ett land där samhället ställer väldigt höga krav på en. Till och med en sån liten grej som en flytt till Grekland gjorde för mig att jag kände mycket mindre press. Och jag har stött på andra, både svenskar och greker, som i Sverige kände en stor psykisk påfrestning och led av depressioner och stress, men som upptäckte att längre perioder i Grekland gjorde susen. Och man kunde verkligen se hur mycket lyckligare de ser ut här. Vissa flyttade hit för gott. Skillnaden (förutom solen) är bland annat att alla har mycket lägre krav på allt här. Här handlar det till exempel inte så mycket om att göra karriär, utan här handlar det om att skaffa ett jobb som man kan behålla. Eftersom ekonomin är så dålig här, så är man glad bara man har ett jobb. ?Inget jobb är skam?, är ett grekiskt ordspråk. Och det är det ju lite i Sverige. Eftersom det är vanligt här att ens ekonomi inte är på topp, så finns det heller ingen press på att man måste ha det perfekta huset, den perfekta bilen, åka på långa resor. Därefter finns det också väldigt höga krav i svenska samhället som man måste uppfylla som förälder. Man måste vara den perfekta föräldern som aldrig skriker och som sysselsätter barnen och som klarar allting själv utan hjälp. I Grekland känner jag att man tillåts vara lite mer människa, vilket betyder att man kan slappna av lite. Och sen får de flesta väldigt mycket hjälp från mor och farföräldrar här med sina barn. Det är liksom ingen skam att be om hjälp, eller man behöver inte ens be om hjälp, man bara får den som att det är något självklart, något naturligt.


    Jag säger inte att du borde flytta till just Grekland, men det jag menar är att det kan ju vara just Sverige som är problemet för dig, vilket det har varit för många. Och alla dessa mörka dagar, det är ju som bäddat för depression. Jag klarade inte av dom höll på att bli galen.


    Sen har du funderat över hur det skulle vara att åka till ett annat land och jobba voluntärt? Där har jag också hört att många ?vilsna? människor har hittat en plats. De fokuserar så mycket på människorna de hjälper (kan vara svält eller krig) så de inte hinner tänka på sig själva överhuvudtaget. Så man hjälper människor samtidigt som man blir hjälpt själv. Något att fundera på kanske?


    Vilket bra inlägg!

    Tror också det kan vara såhär för många. När jag rest i längre perioder har jag ju mått mycket bättre psykiskt. Även fast jag i perioder jobbat också (dock färre timmar då)

    Svårare med barn dock. Men kanske när mina flyttat ut.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-15 21:05:13 följande:
    Nu var ju detta inte riktat till mig, men jag svarar ändå :) Jag tänker att "skada någon" är ett ganska vitt begrepp; man måste så klart inte nödvändigtvis skada någon direkt, fysiskt, men man måste göra nåt som på något sätt påverkar andra människor negativt. Om det sen är att knivhugga nån, stjäla någons pengar, eller stötta droghandel är ju egentligen av underordnad betydelse. Sen blir det ju inte heller nåt speciellt långt straff för lite droger för personligt bruk; inte ens de allra tyngsta narkotikabrotten ger mer än max 10 år, så...
    Det vanliga är att elda upp något. Men då kan ju faktiskt folk skadas.
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-15 20:30:53 följande:
    Haha vi är nästan skrämmande lika...
    Stackare ;)
  • Anonym (op)
    Anonym (Charlotte68) skrev 2020-01-16 10:11:50 följande:
    Hon fick sin diagnos, och efter det har hennes liv blivit lite enklare och bättre då hon fått hjälp med denna diagnos som utgångspunkt och inte utifrån ett generellt depressions-perspektiv. Hon har fått hjälp och stöd i hur hon ska hantera vardagen.
    Vilken typ av hjälp har hon fått?
  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-16 12:04:12 följande:
    Jadå, jag har många kontakter för det (det är liksom en automatisk bieffekt av att vara stammis på psyket...), och nej, att köpa några piller för eget bruk av en kompis håller jag med om inte kvalar in som att skada någon - men det kvalar heller inte in som ett brott som ger ett längre fängelsestraff (det ger vanligtvis inte fängelse öht), så...
    Anonym (Ebba) skrev 2020-01-16 09:51:40 följande:
    Men nu kom jag på att du har familj, det kanske skulle vara jobbigt för dem att du hamnade i fängelse. 
    Exakt. På grund av att det skulle innebära att jag hade skadat någon annan. Detta har liksom varit min poäng från början: Jag vill inte skada någon annan, och jag vill inte att mina barn, föräldrar eller andra närstående ska behöva leva med att deras mamma/dotter/vän... gjort sig skyldig till att ha skadat nån annan. Exakt igen. Du är bra på att sätta ord på det uppenbara. Jag säger inte emot dig överhuvudtaget; tvärtom är detta en vetskap som jag lever med och ångrar dagligen. Jag ångrar inte mina barns existens - de är de finaste, underbaraste människor som finns - jag ångrar bara bittert att det är jag som är deras mamma. 

    Det där med barnen var bra beskrivet. Så känner jag också, precis så. Mitt ena barn har dessutom samma svårigheter som jag har, men har fått väldigt mycket stöd av mig och strategier för att ändå klara sig. Redan från början så föreslog jag att han skulle välja en utbildning inom något han tycker är jätteroligt och som han tror han kan klara av i framtiden. Osv

    Det där med varför man skaffar barn trots att man känner såhär. Kanske för att jag dels var väldigt ung när jag fick dem, och då hade jag mer hopp om att kunna fungera normalt senare. Sedan är det väldigt svårt att förutse hur det blir med två barn, många av mina svåigheter kom inte fram förrän just efter att jag fick mitt andra barn, då belastningen på mig blev så pass mycket större. 

    Mitt första (som har samma svårigheter) var dessutom ett väldigt enkelt barn, lillgammal, tystlåten och lugn från början. Medan sedan barn nummer två var väldigt utåtriktad, tempermantsfull och intelligent tidigt, vilket ställde helt nya krav på mig som förälder. Sådant är svårt att veta innan barnen fötts.
  • Anonym (op)

    Den diagnos jag har fått (som jag tror är fel) fick jag när mina barn var 8 och 12 år gamla. Innan dess hade jag aldrig haft kontakt med psykiatrin.

  • Anonym (op)
    maskbo skrev 2020-01-16 15:24:55 följande:
    Hjärta
    Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
    Mitt ena barn har dessutom samma svårigheter som jag har, 
    Återigen: exakt samma här! Fast två...Ja... mina föräldrar och vänner brukar säga: tänk så bra att de ändå har en mamma som förstår precis hur de känner och som kan hjälpa dem hantera det.... Men om de inte hade haft den där jävla mamman så hade de ju inte haft nåt behov av nån som förstår! Dessutom: jag kan ju inte hantera det själv - hur skulle jag då kunna hjälpa mina barn att hantera det? Alltså, missförstå mig inte; jag stöttar dem allt jag bara kan; jag pratar och peppar och kommer med lösningar, och jag hoppas så klart att det nånstans ska hjälpa dem, men... Jag kan ändå inte låta bli att hamna i de här negativa tankebanorna. Skyndar mig dock att tillägga att det här resonemanget bara gäller mig - självklart inte dig (eller nån annan)!
    Anonym (op) skrev 2020-01-16 12:22:42 följande:
    Det där med varför man skaffar barn trots att man känner såhär. Kanske för att jag dels var väldigt ung när jag fick dem, och då hade jag mer hopp om att kunna fungera normalt senare. 
    Precis så. Som alldeles nybliven vuxen är man naiv. Man tror att den där rädslan och ångesten ska gå över. Att när man väl LEVT ett vuxet liv ett tag så ska man också KÄNNA sig vuxen. BLI vuxen. Ja, det är ju helt omöjligt att veta vad man ger sig in på när man blir förälder - dels för att det faktiskt inte finns många som säger till en i förväg att "du, det här är ett sjuhelvetes ansvar, som innebär saker du inte kunnat drömma om i din vildaste fantasi" (i mitt fall var det verkligen INGEN som sa nåt sånt öht; tvärtom har det alltid varit självklart i min släkt att man skaffar barn, och gärna många; det är liksom inget någon nånsin funderat över att göra annorlunda), och dels för att barnen, precis som du säger, ju alla är egna individer.
    Jo, fast det finns ju andra saker som inte måste bero på oss mödrar. Jag tror dessutom att det hade hjälpt mig mycket bara att få veta vilka alternativ som finns redan i tidig ålder. Nu var jag omgiven av personer som orsakade mig trauma hela min uppväxt, och på det andra diagnoser. Jag tror säkert jag orsakat mina barn lidande också, men hade det varit bättre verkligen att de inte fanns alls? jag tror inte det. Tror inte det med några människor förutom uppenbara, som Nordkoreas ledare.

    Ja exakt sådär tänker man. Att man ska känna sig annorlunda senare, vilket inte sker. I alla fall inte så att man en dag bara känner sig supevuxen och stark. Undrar om någon gör det. 

    Men jag personligen i alla fall känner mig mer ödmjuk, känner att jag förstår andra bättre, och tyvärr också mindre hoppfull nu när jag säkerligen levt mer än en tredjedel av mitt liv.
Svar på tråden Klarar inte livet - hjälp, snälla...