Jag vet inte vart jag har honom
Jag vet inte vart jag har min pojkvän och det är en sån jobbig känsla. Så jobbigt så man ibland funderar om man orkar... Hur kommer jag bort från den eller vad finns det att göra?
När vi skriver med varandra (vi bor inte tillsammans och bor långt ifrån varandra så det blir en hel del chattande) så kan jag tolka honom som att han inte ens vill skriva med mig, ser inte glad ut, verkar inte tycka nåt är roligt som man skriver, ser nästan uttråkad ut, jag analyserar allt... Sedan kommer det fram till att det enda *positiva* den dagen har varit att skriva med mig, hans glädje idag liksom. Medans jag gått runt och snarare känt att *detta är ju lönlöst han verkar ju inte ens gilla mig*. Som, helt tvärtom? Det är så jäkla jobbigt att känna det, känna sig inte omtyckt men när han säger med ord så ÄR man jätte omtyckt, tydligen?
När vi umgås har jag svårt att läsa honom ibland också, är han sur? Är det något fel? Har jag gjort något? Vad är det? Vi har svårt att föra vettiga diskussioner ibland när det kommer till osamsheter också. Han gillar inte att prata om känslor. Kanske har han svårt att visa känslor också kan man undra men nej, han visar dem rent fysiskt jätte mycket, kramas, håller om, pussar, stryker osv.
Så att han gillar en kan han visa fysiskt, men att läsa honom rent psykiskt är så himla svårt. Han är en svårläst bok som jag ofta tar som negativt, att det är något fel eller att han inte gillar mig eller något liknande. Hur ska jag nå honom? Det är ganska utmattande att försöka förstå honom hela tiden... :( Måste vi bara umgås mer för att lära känna varann? Vi har ju inte träffats så jätte länge trots allt...