• Sat 15 Feb 2020 21:52
    616 visningar
    12 svar
    12
    616

    Kommer vi att orka?

    Vi har två barn. Ett som fyller fyra i sommar och ett som är åtta månader.

    Stora pojken har från start varit väldigt ?krävande?. Kunde från start aldrig vara på golvet, utan vi fick bära honom alla vakna timmar om man inte har honom ute i rullande vagn. Han vaknade och var tvungen att bli upplockad 12-17 ggr/natt fram tills två års ålder. Kunde inte sova inne under de första sju månaderna på dagarna, jag fick vara ute och dra vagn minst 4 timmar/dag. Annars var han helt vaken och bara skrek.

    Sedan vi tre år så lossnade det och han började äntligen sova hela nätter.

    Tur det eftersom han fick en syster.

    Hon är betydligt lugnare, kan sitta på golvet och leka. Hon är i allmänhet enklare att ta hand om, om man bortser från hennes tremånaderskolik.

    Pojken är otroligt klipsk och intuitiv men vet hur man fullkomligt dränerar oss.

    Det är så hjärtskärande eftersom vi såklart älskar honom mest i hela värden tillsammans med hans syster. Men när vi är hemma alla så slutar det alltid med att vi får vara arga, är helt slut på energi och inget känns roligt.

    Han skriker nästan hela tiden (även då han är glad) och följer oss vuxna som en skugga och pockar på fullständig uppmärksamhet. Vi vuxna får knappt prata med varandra, allt ska handla om honom och hans lekar och hela tiden upprepar han ett mantra ?leka med mig?.

    Ju mer tid vi avsätter att leka med honom, desto mer verkar det bidraga till att han ska lekas med ännu mer.

    När man sitter och leker och bara fokuserar på det, så kan han fortfarande upprepa ?lek med mig?.

    I somras då dottern föddes, lekte hans pappa med honom från 06-19 nästan varje dag, detta resulterade bara i att han följde efter pappan överallt (fick inte vara själv på toaletten), utan han vaktade honom för att vara säker på att han skulle leka med honom hela tiden.

    Jag har sagt ifrån att jag inte leker på morgonen tex men han tjatar ff hål i huvudet på oss.

    Det är så trist, men det känns som att han kväver men det ständigt krävande av uppmärksamhet.

    Vad gör man? Det känns som hemmet är ett fängelse och jag tror inte vi kommer kunna hålla ihop om detta fortsätter. Vi orkar helt enkelt inte ha detta alla dagar i veckan. Känns deprimerande.

    Även tråkigt att alltid behöva vara arg och kort, ger man lite extra så tar han över.

    Mor- och farföräldrar älskar honom såklart men även dem har han inte så gärna över ett dygn tex eftersom ju mer tid de spenderar, desto mer total uppmärksamhet försöker han att få.

    Någon som kan ge några tips? Finns det familjerådgivning för sådana saker? Vi älskar ju varandra i vår lilla familj och det är sårande att jag ser på min son på detta sätt men så är det.

  • Svar på tråden Kommer vi att orka?
  • Sat 15 Feb 2020 22:02
    #1

    Det är som du säger, ju mer ni ger desto mer tar han. Ni måste lära er sätta gränser, och se till att hålla dem! Man behöver inte bli arg för den sakens skull men räkna med att få upprepa er hundra gånger tills han börjar förstå att nej betyder nej.

  • Sat 15 Feb 2020 22:44
    #2

    Tack för ditt svar men jag kanske inte skrev så tydligt. Dagarna gär nästan ut på att ständigt sätta gränser just därför att han alltid försöker förhandla och få som han vill. Varje mening måste först tänkas ut i huvudet så att man inte säger något som är minsta oklart eller kan omförhandla. Måste tänka på vilket tonläge vi har och låta bestämd hela tiden, inte tveka minsta, då är det kört.

    När jag bestämt något så har jag märkt att jag aldrig kan backa med honom, då försöker han få sin vilja igenom nästa gång

    Jag skulle säga att det känns som en ständig maktkamp och att vi aldrig får visa minsta tvivel. Men det känns oerhört osunt och jag kan aldrig slappna av i mitt hem.

  • Sat 15 Feb 2020 22:49
    #3

    Jag har inte jättemycket erfarenhet av hur du beskriver din son men kan dela de lilla ja har. Jag har nyligen varit gravid och orkade då inte leka lika mycket som jag brukar med min äldsta son. Hade så dåligt samvete över detta... Satt mest i soffan medan han lekte i vardagsrummet (har lekrum i vardagsrummet som tur e).

    Det jag märkt är att han faktiskt fått chansen att utveckla egen lek. Han tar fram saker på eget initiativ och leker. Annars har alltid vi fått starta leken så att säga. Så ni kanske måste backa undan lite och tvinga fram egenleken lite? Pappa kanske måste markera mer när er son följer honom som en skugga. Stänga och låsa toadörren så han får vara i fred. Säga ifrån att han får reda dig själv en stund så ni får andrum.

    Tafatta tips, men har som sagt inte samma sits.

  • Sat 15 Feb 2020 22:52
    #4

    Hann inte se ditt svar innan jag skrev. Ser i det svaret att ni jobbar med gränssättning. Så då va mitt inlägg ganska onödigt.

  • Sat 15 Feb 2020 22:58
    #5

    Caliot tack för ditt svar. Ja jag har hört att han iaf på dagis är duktig att hitta på egna lekar och även leka själv, så han kan men han vill verkligen inte.

  • Sat 15 Feb 2020 22:59
    #6

    Går det att tävla/ utmana sonen?

    Till exempel;

    Kan du hoppa hopprep 500 ggr?

    Kan du springa runt huset x antal ggr ( beroende på hur ni bor)

    Kasta boll/ pricka boll/ hit eller dit x antal gånger.

    Eller jag tar tid på hur lång tid det tar att...

    Hur lång tid tar det att lägga pusslet osv.

    Så kan du/ni berömma när han klarar utmaningarna men behöver inte kolla / leja med honom hela tiden.

    Det bästa är om det går att ha fysiska uppdrag så att han samtidigt bränner en massa energi (vilket han verkar behöva.)

  • Sun 16 Feb 2020 09:53
    #7

    Finns det ingen föräldrarådgivning i kommunen? Vår kommun har det, jättebra. Helt enkelt för att stödja föräldrar i stort som smått, man får komma dit på ett eller flera samtal och fokus är stöd till föräldrarna, barnet är inte med.

  • Sun 16 Feb 2020 10:14
    #8

    Hur samspelar han med andra barn och i andra sammanhang?


    #inteensamaldrigglömd
  • Sun 16 Feb 2020 10:20
    #9

    Jag känner igen din beskrivning. Vår dotter är likadan och hon är nu 5 år. Jag vet hur uppgiven man blir av alla tips om att försöka sätta gränser eller försöka tävla med barnet eller försöka avleda eller göra ett schema. Men inget hjälper. Jag har insett att vår tjej bara är mycket mera intensiv än andra barn. Hon har ingen diagnos heller, hon fungerar bra på dagis. Men hemma är hon så intensiv. Skall höras och synas hela tiden, har börjat tävla mer och mer med lillasyster som är 1,5 år. Vi har skojat med min man att man kanske måste skiljas bara för att kunna dela upp veckorna så att man skall orka. Men skall ge dig lite hopp. För ca 1-2 månader sedan har hon börjat leka mera för sig själv. Jag har försökt hålla fast vid en timme på eftermiddagen då jag vägrar leka. Då städar jag och fixar. Har så satt fram pysselsaker till henne. Flickorna måste vara i olika rum, annors funkar det inte. Men hon har nu börjat leka mer för sig själv också utanför denna timme. Visst ropar hon på mig med jämna mellanrum men inte hela tiden. Redan det känns så skönt. Men det är en kamp.

    Har gråtit och varit så ledsen pga att vårt familjeliv inte kännats glädjefyllt. Att man inte kunnat umgås som en normal familj utan det känns som en liten diktator tar över. Hatar att ha gäster hos oss så hon också skall vara i centrum då precis hela tiden. Vår andra dotter är helt annorlunda och med henne funkar alla vanliga tips. Det är en helt annan värld med henne och vi har nu insett hur tufft vi haft det med vår äldsta dotter.

  • Sun 16 Feb 2020 10:20
    #10

    Jag känner igen din beskrivning. Vår dotter är likadan och hon är nu 5 år. Jag vet hur uppgiven man blir av alla tips om att försöka sätta gränser eller försöka tävla med barnet eller försöka avleda eller göra ett schema. Men inget hjälper. Jag har insett att vår tjej bara är mycket mera intensiv än andra barn. Hon har ingen diagnos heller, hon fungerar bra på dagis. Men hemma är hon så intensiv. Skall höras och synas hela tiden, har börjat tävla mer och mer med lillasyster som är 1,5 år. Vi har skojat med min man att man kanske måste skiljas bara för att kunna dela upp veckorna så att man skall orka. Men skall ge dig lite hopp. För ca 1-2 månader sedan har hon börjat leka mera för sig själv. Jag har försökt hålla fast vid en timme på eftermiddagen då jag vägrar leka. Då städar jag och fixar. Har så satt fram pysselsaker till henne. Flickorna måste vara i olika rum, annors funkar det inte. Men hon har nu börjat leka mer för sig själv också utanför denna timme. Visst ropar hon på mig med jämna mellanrum men inte hela tiden. Redan det känns så skönt. Men det är en kamp.

    Har gråtit och varit så ledsen pga att vårt familjeliv inte kännats glädjefyllt. Att man inte kunnat umgås som en normal familj utan det känns som en liten diktator tar över. Hatar att ha gäster hos oss så hon också skall vara i centrum då precis hela tiden. Vår andra dotter är helt annorlunda och med henne funkar alla vanliga tips. Det är en helt annan värld med henne och vi har nu insett hur tufft vi haft det med vår äldsta dotter.

  • Sun 16 Feb 2020 11:40
    #11
    Sommar26 skrev 2020-02-15 22:44:15 följande:

    Tack för ditt svar men jag kanske inte skrev så tydligt. Dagarna gär nästan ut på att ständigt sätta gränser just därför att han alltid försöker förhandla och få som han vill. Varje mening måste först tänkas ut i huvudet så att man inte säger något som är minsta oklart eller kan omförhandla. Måste tänka på vilket tonläge vi har och låta bestämd hela tiden, inte tveka minsta, då är det kört.

    När jag bestämt något så har jag märkt att jag aldrig kan backa med honom, då försöker han få sin vilja igenom nästa gång

    Jag skulle säga att det känns som en ständig maktkamp och att vi aldrig får visa minsta tvivel. Men det känns oerhört osunt och jag kan aldrig slappna av i mitt hem.


    Det är en intensiv ålder om inte annat. Jag tycker du fick ett bra råd där förut om att backa lite grann, att låta honom få egentid i leken osv. Man är tydlig innan så klart; nu sitter mamma med dig 20 minuter, sedan måste mamma göra annat. Och så låter man honom styra leken, fråga snarare än att dirigera. Tanken är att man ska vara en passiv deltagare.

    Det finns bra sidor på internet om du googlar på "toddler independent play" och liknande.
  • Sun 16 Feb 2020 14:01
    #12

    Det låter som om du beskriver min äldste när han var tre. Jag har ingen lösning, men väl några tips om vad som hjälpte oss att överleva:

    - Lek lekar som uppmuntrar lite avstånd och självständighet: skattjakt, kurra gömma (även om du gissar var barnet gömmer sig bara med rösten), spring till skjulet och tillbaka som en elefant/uggla/monsterbil

    - Starta barnet i en lek och säg sedan "Vi ska vila/städa (eller någon annan mindre rolig aktivitet) när du har lekt färdigt. Kom och hämta mig när du har lekt klart." Nu vet barnet dels att du väntar på henne, och dels att det är roligare att leka än att gå och lägga sig. Det gör det mycket lättare att välja lite lek på egen hand.

    - Bjud in barnet att hjälpa dig med hushållssysslor. Det visar att du inte har tid att leka hela tiden och att barnets närvaro är uppskattad och välkommen. Lite på samma tema som förra tipset så kan det också uppmuntra barnet att hitta på något roligare på egen hand.

    - Vissa lekar är lättare att göra själv. För oss var det framförallt vattenlek (jag stoppade sonen i badet och satt och jobbade på toalettstolen, eller så fick han diska och slabba vid diskhon, och på sommaren så var trädgården välvattnad och vi hade en badbalja som han kunde leka med i ute), men även sandlådan och lera. Min teori var att om han fick chansen att leka med dessa saker så skulle det spilla över till andra lekar med.

    - Rollspelslekar. Här är du fortfarande väldigt aktiv i leken, men du styr upp det så att barnet får en självständig och samarbetsvillig roll. Sonen var som Byggar-Bob tex väldigt kompetent och duktig och jag kunde göra mina grejer så länge jag bara slängde in ett "Bra jobbat, Byggar-Bob!" eller skickade ut honom på något uppfunnet räddningsäventyr då och då.

    - Ställ lite krav på barnet och ha en agenda - detta gör att det är roligare och friare att leka självständigt. Introducera grunderna i piano och be barnet öva, träna på alfabetet och på att räkna, sit ups och armhävningar - haha du kan känna av vilken nivå som passar. 

    - Sociala lekar med gosedjuren. Det här uppmuntrar kanske inte självständig lek direkt, men låt gosedjuren leka om koncept som att vänta på sin tur, använda artiga ord och hjälpa varandra (givetvis gör man det roligt genom att låta gosedjuren misslyckas och bryta mot reglerna). 

Svar på tråden Kommer vi att orka?