• Anonym (Spegeln)

    Är MIN man otrogen?

    Fick ett mess nu ikväll av någon okänd som hävdar att min man, sedan 9år tillbaka, varit/är otrogen mot mig med en kollega.. Berättaren skriver att hen varit tillsammans med min mans påstådda älskarinna/flickvän syster, och att detta förhållande/otrohet varat i 3-4 år.

    Hjälp, vafan är detta är min första tanke.

    Men ju mer jag läste, ju mer så är det smådetaljer som stämmer in.

    Vad gör jag OM min man är otrogen? Hur konfronterar jag honom? Kommer jag förlåta honom? Vad händer med barnen? Känns som om hjärtat ska hoppa ur kroppen och jag mår illa, vill spy.

    Min man slutar jobbet om ca en kvar, ska jag ta det direkt? Vänta tills imorrn?

    Hjälp mig tänka klart!

  • Svar på tråden Är MIN man otrogen?
  • Anonym (Sunt)
    Anonym (man) skrev 2020-03-01 13:51:21 följande:

    ATt det GÅR att göra säger egentligen inte så mycket, det går säkert att göra det mesta OM man är beredd att att betala priset för det. En intressantare fråga är om det är värt att betala ett så högt pris för ett förhållande? Eller om man kommer må bättre av att lämna.

    Ett förhållande ska ju vara något man mår bra av, något som lyfter en och ger en styrka. Inte något som får en att må dåligt, sänker en och bryter ner en. Ett sånt förhållande är inte värt det.


    Osäkert om det är värt priset, men beror nog på situation också. Jag ser till att bädda inför framtiden (den närmsta) om det visar sig inte vara värt det. Jag har nyligen fått mitt drömjobb så jag är så otroligt glad! :)

    Men jag vet tyvärr att om den dagen kommer och vi går isär så kommer svärmor utmåla mig som psykiskt instabil, svartsjuk och mkt kontrollerande inför hela släkten på min mans sida, trots att hon VET att det inte är så. Det är också ett rätt så högt pris att betala! Då måste jag va tillräckligt stark innan. Mkt märkligt att inte visa ett uns förståelse för om ens svärdotter inte alltid orkat hålla upp den "fina fasaden" som tydligen är det viktigaste av allt. Men min man har heller ingen bra rel till sin mor, så om hans förändring som han gjort håller sig så känns det bättre om vi fortsätter kämpa tillsammans och håller dem utanför vårt liv så mkt som möjligt. Barnvakt kan de vara så vi får tid tillsammans själva ibland.
  • Anonym (Sunt)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-01 15:55:26 följande:

    Mycket tankar och jag har varit hos en vän. Har dock inte berättat egentligen vad som hänt då hag själv knappt kan förstå. Sover som en kratta och mår illa konstant.

    Ikväll kommer barnen hem och första lögnen för dom blir att pappa jobbar sent och imorrn till skola så får jag väl hoppas på att du är för uppspelta för att få träffa kompisarna i skolan o förskolan igen efter ett fint sportlov hos mormor och Moster.

    Vet inte hur jag ska göra. Vad jag ska tänka. Jag älskar trots allt denna människa! Jag hatar honom konstigt nog inte. Jag är bara arg, arg och besviken.

    Imorrn har jag iallafall bestämt mig för att ringa skatteverket för att se om hon kanske tom hunnit blivit gravid under dessa 3 år och att min man kanske tom är trebarnsfar, vad vet jag. En tanke som gnager sönder mig innefrån o ut.

    Sen längtar jag efter egen psykologtid samt familjenrådgivningen.


    Förstår dig. Jag tänker att du inte måste bestämma dig här och nu om du känner att du inte vet vad du vill. Är nog bra att ni inte ses så mkt nu du och din man så du får tänka ifred.. Såklart att man när man ser på det rent objektivt och inte med några känslor inblandade, så framstår det som självklart att lämna, men vet själv hur det kan vara..

    Jag tänkte när jag upptäckte min makes olika förehavanden, att om vi inte haft vår nyfödda så hade jag lämnat där och då! Dina barn är ju större.

    Jag är lite nyfiken ändå, eftersom det är ett väldigt allvarligt svek, vad som ev skulle få dig att tänka sig ge honom en chans att försöka bygga upp nåt nytt? Vad är det han har som ingen annan i framtiden skulle kunna ge dig?

    Angående din partner så tänker jag mig att han endera har en personlighetsstörning, typ, antisocial eller narcicisst som kunnat leva ett dubbelliv så länge. Men det skulle ju också kunna va så att kvinnan han haft en relation med vid sidan, har kommit och "brytt sig om" honom i ett skede när han varit svag och mått dåligt. Och att hon utnyttjat hans svaghet för egen vinning. Det är såklart ingen ursäkt, men om den andra kvinnan är en sådan persoblighetstörd typ, så kan ju det va en förklaring till varför han haft svårt att lämna.

    Angående aborten så tänker jag att din partner borde ha sagt något i stil med: Jag vill helst att vi gör abort, men om du känner att du inte skulle klara av det så får vi behålla och göra det bästa av situationen. Ni visste ju båda förutsättningarna och risken, så han borde ha stöttat dig där eftersom att det är din kropp. Men om du känner att du ångrar beslutet så får du tänka att du gjorde det som du trodde skulle bli bäst för er då.
  • Anonym (Spegeln)

    Tack för alla inlägg!

    Den största anledningen till att jag kanske stannar är för att jag inte vill skiljas. Men å andra sidan vill jag heller inte bli sviken igen. Vi hade mycket motgångar när vi inleledde vår relation. Jag hade inprincip hela min släkt emot då han inte va tillräckligt bra och kom från en ?bra? familj.. Det är väl den största anledningen skulle jag gissa på, att inte släkten ska få ?rätt?. Just nu vet jag knappt vad jag heter... allt är rörigt.

    I andras ögon har vi varit perfekta. Vi gör mycket tillsammans, delad ekonomi utan krångligheter, unnar oss själva och familj. Har ett bra liv.

    Och sen kom detta som en riktig käftsmäll.

    Han har svarat på mina frågor och funderingar när jag har velat veta något.

    Anledigningen till att han inledde en relation med den andra kvinnan va för att han inte har velat tvinga mig till vissa sexuella handlingar vilket hon då har gjort frivilligt. Låter hemskt och äckligt. Men ja det verkar vara så. Och att det hållt på i så många år gör så nå fruktansvärt ont. En annan anledning till att han inte bröt med henne tidigare är för att inte ville/våga berätta för mig och va rädd att hon skulle berätta och att jag då skulle lämna honom. Men oavsett hur sanningen kom fram har den sårat, och nu kanske då ännu mer eftersom det pågått i så många år.


    Anonym (Sunt) skrev 2020-03-02 09:44:15 följande:

    Förstår dig. Jag tänker att du inte måste bestämma dig här och nu om du känner att du inte vet vad du vill. Är nog bra att ni inte ses så mkt nu du och din man så du får tänka ifred.. Såklart att man när man ser på det rent objektivt och inte med några känslor inblandade, så framstår det som självklart att lämna, men vet själv hur det kan vara..

    Jag tänkte när jag upptäckte min makes olika förehavanden, att om vi inte haft vår nyfödda så hade jag lämnat där och då! Dina barn är ju större.

    Jag är lite nyfiken ändå, eftersom det är ett väldigt allvarligt svek, vad som ev skulle få dig att tänka sig ge honom en chans att försöka bygga upp nåt nytt? Vad är det han har som ingen annan i framtiden skulle kunna ge dig?

    Angående din partner så tänker jag mig att han endera har en personlighetsstörning, typ, antisocial eller narcicisst som kunnat leva ett dubbelliv så länge. Men det skulle ju också kunna va så att kvinnan han haft en relation med vid sidan, har kommit och "brytt sig om" honom i ett skede när han varit svag och mått dåligt. Och att hon utnyttjat hans svaghet för egen vinning. Det är såklart ingen ursäkt, men om den andra kvinnan är en sådan persoblighetstörd typ, så kan ju det va en förklaring till varför han haft svårt att lämna.

    Angående aborten så tänker jag att din partner borde ha sagt något i stil med: Jag vill helst att vi gör abort, men om du känner att du inte skulle klara av det så får vi behålla och göra det bästa av situationen. Ni visste ju båda förutsättningarna och risken, så han borde ha stöttat dig där eftersom att det är din kropp. Men om du känner att du ångrar beslutet så får du tänka att du gjorde det som du trodde skulle bli bäst för er då.


  • Anonym (Lungt)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-02 12:51:50 följande:

    Den största anledningen till att jag kanske stannar är för att jag inte vill skiljas. Men å andra sidan vill jag heller inte bli sviken igen. Vi hade mycket motgångar när vi inledde vår relation. Jag hade i princip hela min släkt emot då han inte va tillräckligt bra och kom från en "bra" familj. Det är väl den största anledningen skulle jag gissa på, att inte släkten ska få "rätt".


    Just den orsaken fick mig att hålla fast med min första fru och det dröjde ytterligare 15 år innan jag insåg att min omgivning hade rätt om henne. Hade inte min släkt varit så hårda emot henne hade jag säkert kunnat se vad de såg långt tidigare.
  • Anonym (Sunt)
    perfect skrev 2020-02-26 12:26:50 följande:

    Mycket starkt och bra gjort av Dig, du gjorde det enda rätta och jag hoppas verkligen Er lycka till , känn Dig för vad Du vill i framtiden, det är inte ett lätt beslut. jag har varit i samma situation som din man, och fick chansen att stanna kvar hos min fru, och för mig var det rätt val, nu är det mycket lugnare och kommer aldrig att trassla in mig igen.. Än en gång lycka till du verkar vara en riktig pärla.


    Vad var det som gjorde att du hade ett förhållande vid sidan av utan din frus vetskap och hur vet du att det aldrig kommer hända igen? Sökte du/ni hjälp eller förlät hon dig bara sådär? Tänker att det måste va svårt när det gått så pass långt att ens partner levt ett dubbelliv.
  • Anonym (man)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-02 12:51:50 följande:

    Tack för alla inlägg!

    Den största anledningen till att jag kanske stannar är för att jag inte vill skiljas. Men å andra sidan vill jag heller inte bli sviken igen. Vi hade mycket motgångar när vi inleledde vår relation. Jag hade inprincip hela min släkt emot då han inte va tillräckligt bra och kom från en ?bra? familj.. Det är väl den största anledningen skulle jag gissa på, att inte släkten ska få ?rätt?. Just nu vet jag knappt vad jag heter... allt är rörigt.

    I andras ögon har vi varit perfekta. Vi gör mycket tillsammans, delad ekonomi utan krångligheter, unnar oss själva och familj. Har ett bra liv.

    Och sen kom detta som en riktig käftsmäll.

    Han har svarat på mina frågor och funderingar när jag har velat veta något.

    Anledigningen till att han inledde en relation med den andra kvinnan va för att han inte har velat tvinga mig till vissa sexuella handlingar vilket hon då har gjort frivilligt. Låter hemskt och äckligt. Men ja det verkar vara så. Och att det hållt på i så många år gör så nå fruktansvärt ont. En annan anledning till att han inte bröt med henne tidigare är för att inte ville/våga berätta för mig och va rädd att hon skulle berätta och att jag då skulle lämna honom. Men oavsett hur sanningen kom fram har den sårat, och nu kanske då ännu mer eftersom det pågått i så många år.


    Ett tips för att få ordning på alla 100 tankar som snurrar runt i skallen är att inte fundera på var och en för sig utan hitta gemensamma nämnare och destilera ner dem till grundproblem, det blir mer hanterbart då.

    Exempel: Oavsett vilken anledning han ansåg sig ha till sin otrohet, om de var annan typ av sex, mer sex, sex med någon annan, etc, etc...så finns det ändå en gemensam nämnare. I samtliga fall är problemet att han ansåg sig ha rätt att gå bakom din rygg för att få det han ville ha. DET är det verkliga problemet.

    För att kunna hitta lösningar på problem mellan människor krävs det ett visst förtroende. Man måste kunna lita på att det man diskuterar fram hålls, i annat fall är det ju meningslöst för alla kommer bara sitta och hålla med och så gör man som man vill ändå i smyg.

    Och det är väl det största problemet med otrohet, det slår sönder all slags förtroende eftersom han bevisat att han skiter vad man kommer överens om, och hur ska det då gå att lita på någonting som sägs hemma eller i terapi? Vad är det som säger att personen inte bara säger det som passar men gör något annat bakom ryggen?

    Tyvärr kan du aldrig själv reparera förtroendet, det kan bara din partner göra. Exakt hur det ska ske är individuellt, men det är viktigt att ni båda förstå att det är HANS uppgift att se till att du kan lita på honom igen inte ditt eller bådas. Han förstörde den och det blir då upp till honom att försöka återfå den. Det enda du kan göra är att ge honom en chans att göra det (om det är vad du vill).

    MEN som jag skrev tidigare så är det en risk du tar, för du vet ju inte om han talar sanning eller ljuger, och du vet inte om han kommer hålla det han lovar eller göra som sist säga en sak och göra något annat, och det ÄR ett väldigt högt pris att betala om det går fel, för det kommer göra minst lika ont, och du kommer känna dig dubbelt blåst och känna dig väldigt dum som gick på det igen.
  • Anonym (kapten)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-02 12:51:50 följande:

    Anledigningen till att han inledde en relation med den andra kvinnan va för att han inte har velat tvinga mig till vissa sexuella handlingar vilket hon då har gjort frivilligt. Låter hemskt och äckligt. Men ja det verkar vara så. 


    Vad var det för handlingar? För mig skulle det göra viss skillnad om det var en speciell kink, typ att han ville testa att ligga med en transkvinna, eftersom det är ett behov du aldrig kan tillfredsställa, om du förstår hur jag menar. Men det är helt klart knepigt. 
  • Anonym (Sunt)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-02 12:51:50 följande:

    Tack för alla inlägg!

    Den största anledningen till att jag kanske stannar är för att jag inte vill skiljas. Men å andra sidan vill jag heller inte bli sviken igen. Vi hade mycket motgångar när vi inleledde vår relation. Jag hade inprincip hela min släkt emot då han inte va tillräckligt bra och kom från en ?bra? familj.. Det är väl den största anledningen skulle jag gissa på, att inte släkten ska få ?rätt?. Just nu vet jag knappt vad jag heter... allt är rörigt.

    I andras ögon har vi varit perfekta. Vi gör mycket tillsammans, delad ekonomi utan krångligheter, unnar oss själva och familj. Har ett bra liv.

    Och sen kom detta som en riktig käftsmäll.

    Han har svarat på mina frågor och funderingar när jag har velat veta något.

    Anledigningen till att han inledde en relation med den andra kvinnan va för att han inte har velat tvinga mig till vissa sexuella handlingar vilket hon då har gjort frivilligt. Låter hemskt och äckligt. Men ja det verkar vara så. Och att det hållt på i så många år gör så nå fruktansvärt ont. En annan anledning till att han inte bröt med henne tidigare är för att inte ville/våga berätta för mig och va rädd att hon skulle berätta och att jag då skulle lämna honom. Men oavsett hur sanningen kom fram har den sårat, och nu kanske då ännu mer eftersom det pågått i så många år.


    Tycker att det låter som en väldigt dålig anledning att inte skilja dig pga att släkten var emot ert förhållande från början. Då har det ju med stolthet att göra.... Men vad är det för släkt också om de nu ska kasta det i ansiktet på dig om du skiljer dig? Jag menar om ni haft några bra år och fått två fina barn tillsammans, hur skulle du kunnat förutse att han skulle bedra dig bakom ryggen på det sätt han har gjort?

    Sedan undrar jag, har han alltså tagit upp dessa sexuella aktiviteter som han gjort med henne med dig tidigare i ert förhållande, att det är saker han velat testa men som du sagt nej till?

    Undrar också hur han kommit in på detta att göra dessa sexuella aktiviteter med kollegan om enda orsaken varit att han vill ha en annan typ av sex än du vill och kan tänka dig? Känns ju inte som något man pratar med en kollega om INNAN relationen vid sidan av inletts, utan det har han väl i så fall upptäckt efter att de "inlett förhållandet" att hon gillar att göra vissa saker som du inte vill i så fall?

    Och hur har han tänkt sig att han ska klara att inte va otrogen igen om han har såna behov?
  • Anonym (Spegeln)

    Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

    Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

    Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

    Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.

  • Anonym (usch)
    Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-03 13:32:46 följande:

    Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

    Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

    Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

    Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.


    Du behöver ett break från din man för de går inte att tänka klart tror jag, som det är. Nu kanske jag har missat, bor ni ihop nu? 

    Du behöver också berätta för några som du litar på så att de kan stötta och hjälpa till med tex barnen, eller om du bara behöver få försöka sova en stund osv. 

    Tror också att du inte på fullt allvar kan veta hur du vill göra förrän du kan släppa den där imagen du haft, om att "alla andra" tyckt ni varit så perfekta. Det finns inget som heter perfekt och du verkar tyvärr kanske ha varit lite för beroende av att andra ska tycka det? Om du kan bortse från vad andra ska säga om de får veta vad som hänt/om ni skiljer er, så blir det nog lättare för dig att tänka ut olika vägar framtiden kan ta sig. 

    Familjerådgivningen låter lite konstigt men ni kan ju ge det ett tillfälle till, se om du tycker samtalet blir mer balanserat? Läkaren har väl delvis rätt i att det kan vara bra att jobba för att skingra tankarna men det där sista om att det händer så lätt osv, sånt borde läkaren väl hållit för sig själv kan jag tycka. 
Svar på tråden Är MIN man otrogen?