Är MIN man otrogen?

Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.

Fick du ingen hjälp för sömnen? Du kanske behöver nån sömnmedicin tillfälligt nu så du kan sova. Jag tycker du ska söka imorgon igen om du inte fått nån sådan hjälp, för i en krissituation som detta är för dig så blir det ännu jobbigare om du inte får sova. Klart du blir stressad då. Och svårt att tänka klart. Be att få träffa en annan läkare, den där verkade inte så professionell. Kram<3

Nej, ingen hjälp med sömnen. Han tyckte som sagt att jag skulle rycka upp mig och gå o jobba imorrn. Men det kan jag inte. Bryter ihop titt som tätt, ibland är det över så fort två tårar fått falla, o ibland så gråter jag så hag knappt får luft i 20minuter.

Känner mig trött, ingen focus, lätt irriterad, illamående, svårt o äta, ingen matlust, får knappt i mig mat, gått ner 4kg sen förra veckan.

Ska ringa tillbaka och se om jag kan få en tid till nån annan läkare. Behöver ha intyg om jag ska vara hemma, är jobbet som betalar första 2 veckorna.

Nej, ingen hjälp med sömnen. Han tyckte som sagt att jag skulle rycka upp mig och gå o jobba imorrn. Men det kan jag inte. Bryter ihop titt som tätt, ibland är det över så fort två tårar fått falla, o ibland så gråter jag så hag knappt får luft i 20minuter.

Känner mig trött, ingen focus, lätt irriterad, illamående, svårt o äta, ingen matlust, får knappt i mig mat, gått ner 4kg sen förra veckan.

Ska ringa tillbaka och se om jag kan få en tid till nån annan läkare. Behöver ha intyg om jag ska vara hemma, är jobbet som betalar första 2 veckorna.

Fått en ny läkartid imorgon, få se hur det går.

Måste ringa min chef och berätta att jag tyvärr blir hemma imorrn, oavsett intyg lr ej. När jag ringt tidigare har jag bara sagt att jag inte mår så bra. Borde jag berätta över telefon den egentliga orsaken till mitt mående? Att jag mår så som jag gör pga min mans dubbelliv som håller på o får mitt liv att falla sammans?

Saken är den att jag precis, bytt jobb. Så jag känner inte min chef särskilt bra. Vi har jobbat ihop en vecka..

Tänker att orsaken till mitt mående påverkar ju knappast giltig sjukskrivning lr ej om nu läkaren varken vill sjukskriva mig en vecka till lr ge mig något för att få sömnen tillbaka. Ställde mig på vågen. Och sen jag fick reda på det här, när allt startade så har jag gått ner 5kg. Jag får verkligen inte i mig nått, mår illa konstant.

Planen är ju inte att vara sjukskriven 2 år, utan några dagar till för att försöka få ordning på tankar och mig själv.

Suck... Jag tänkte inte förespråka någonting öht, utan bara - om nu ts hade velat det - vara bollplank. Och det var just för att undvika den här typen av kommentarer, som inte gagnar nån (allra minst ts), som jag sa att ts kunde pm:a mig, om hon ville. Jag tror nämligen att hon hade kunnat vara kapabel att SJÄLV avgöra om jag kan vara till hjälp, om hon hade valt att pm:a mig. Och jag tror att jag har en del att bidra med, inte från ett polygamt/polyamoröst perspektiv, utan från perspektivet hos nån som blivit UTSATT för otrohet, så väl som från perspektivet hos nån som VARIT otrogen. Hur tankarna går, hur reaktionerna är, vad den otrogne drar till med för förklaringar, osv... Men vad fan vet jag...

Jag skulle inte vilja påstå att jag är speciellt smart, men jag ÄR en bra lyssnare, en bra vän - och, faktiskt: jävligt bra på att ta in det perspektiv och den utgångspunkt som den jag lyssnar på har, och utgå ifrån det. Jag råkar ha väldigt svårt för att se andra må dåligt, och då lägger jag mig ibland i för mycket - men min agenda är aldrig, och har aldrig varit, att försöka övertyga nån annan om mina åsikter om saker och ting (annat än i diskussionstrådar förstås, där det inte är frågan om nån som ber om råd, men det är ju en annan sak).

Slutligen: vad fint att du - precis som 99 % av alla andra som verkar se det som sin personliga uppgift att gå in och hacka på allt jag säger - gömmer dig bakom dubbel anonymitet...

Suck... Jag tänkte inte förespråka någonting öht, utan bara - om nu ts hade velat det - vara bollplank. Och det var just för att undvika den här typen av kommentarer, som inte gagnar nån (allra minst ts), som jag sa att ts kunde pm:a mig, om hon ville. Jag tror nämligen att hon hade kunnat vara kapabel att SJÄLV avgöra om jag kan vara till hjälp, om hon hade valt att pm:a mig. Och jag tror att jag har en del att bidra med, inte från ett polygamt/polyamoröst perspektiv, utan från perspektivet hos nån som blivit UTSATT för otrohet, så väl som från perspektivet hos nån som VARIT otrogen. Hur tankarna går, hur reaktionerna är, vad den otrogne drar till med för förklaringar, osv... Men vad fan vet jag...

Jag skulle inte vilja påstå att jag är speciellt smart, men jag ÄR en bra lyssnare, en bra vän - och, faktiskt: jävligt bra på att ta in det perspektiv och den utgångspunkt som den jag lyssnar på har, och utgå ifrån det. Jag råkar ha väldigt svårt för att se andra må dåligt, och då lägger jag mig ibland i för mycket - men min agenda är aldrig, och har aldrig varit, att försöka övertyga nån annan om mina åsikter om saker och ting (annat än i diskussionstrådar förstås, där det inte är frågan om nån som ber om råd, men det är ju en annan sak).

Slutligen: vad fint att du - precis som 99 % av alla andra som verkar se det som sin personliga uppgift att gå in och hacka på allt jag säger - gömmer dig bakom dubbel anonymitet...

Fått en ny läkartid imorgon, få se hur det går.

Måste ringa min chef och berätta att jag tyvärr blir hemma imorrn, oavsett intyg lr ej. När jag ringt tidigare har jag bara sagt att jag inte mår så bra. Borde jag berätta över telefon den egentliga orsaken till mitt mående? Att jag mår så som jag gör pga min mans dubbelliv som håller på o får mitt liv att falla sammans?

Saken är den att jag precis, bytt jobb. Så jag känner inte min chef särskilt bra. Vi har jobbat ihop en vecka..

Tänker att orsaken till mitt mående påverkar ju knappast giltig sjukskrivning lr ej om nu läkaren varken vill sjukskriva mig en vecka till lr ge mig något för att få sömnen tillbaka. Ställde mig på vågen. Och sen jag fick reda på det här, när allt startade så har jag gått ner 5kg. Jag får verkligen inte i mig nått, mår illa konstant.

Planen är ju inte att vara sjukskriven 2 år, utan några dagar till för att försöka få ordning på tankar och mig själv.