Anonym (Spegeln) skrev 2020-03-03 13:32:46 följande:
Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..
Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.
Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..
Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.
Hej ?Spegeln? !
Jag råkade läsa ditt inlägg och är här på forumet för att egentligen diskutera om graviditet men kunde inte låta bli att läsa ditt inlägg .
Jag måste säga att det kändes jättejobbigt att läsa för jag vill inte blicka tillbaka till det som hände mig för 6 år sedan men jag vill bara ge dig ett hopp OAVSETT vilket ditt beslut blir .
Sitter själv och skakar och får flashbacks från tiden då jag gick nästan igenom samma sak - med smset tills konfrontationen och allt runt omkring .
Jag behöver inte gå igenom alla detaljer men summa summarum så har jag varit med om det du går igenom och jag valde att stanna pga min dotter då men också pga att jag älskade honom och ville få honom att bevisa allt han hade sagt till mig . Allt som han ångrade , hur mycket han älskade mig och våran då nyfödda dotter (japp han var otrogen under hela året jag var gravid då och vi hade gift oss året innan - annars tillsammans i 10 år då ) .
Vi gick på parterapi , och med åren så blev faktiskt vår relation starkare och starkare .
Det är ett långt process , man måste ta det dag för dag , månad för månad . Jag var helt säker på att det inte skulle funka men var villig att ge små chanser vilket han bevisade vad han gick för .
Tro mig det var /är inte lätt , speciellt nu när jag är gravid med honom igen efter 6 år (det var sex år sen det hände).
Det är lätt att lämna och jag är glad att jag inte gjorde det instinktivt då pga ilskan , sveken och allt man kände då.
Nu när jag är gravid får jag flashbacks men jag har 2000% stöd och förståelse från honom och han göra allt för att vi inte ska trilla tillbaka och för att denna graviditeten ska inte kopplas till förra och allmänt till det som varit .
Är man beredd att gå vidare då måste båda två jobba på det , det är inte lätt men det kan vara värt .
Min vännina (och säkert många om de skulle veta om det här ) trodde jag var helt dum i huvudet , men jag var villig att ge honom en chans , först för vår nyfödda dotter att ha en pappa i sin flesta tid av livet bredvid sig och sen för mig som innerst inne visste jag att han djupt ångrade det han gjorde . Det kommer att förfölja honom livet ut och tro mig han plågas än idag .
Vi är starkare än någonsin idag och vågar prata öppet om allt , livet tillsammans har blivit mycket roligare när båda vågar vara ärliga och pratar om ALLT.
Styrkekramar till dig och jag vet hur dåligt du mår och vad du går igenom nu men lyssna på ditt hjärta , ingen annan ??
