Inlägg från: Anonym (Spegeln) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Spegeln)

    Är MIN man otrogen?

    Jag vågar inte prova nyckeln och riskera att åka fast :(

    Har inte berättat för någon så kan inte be nån annan prova den heller. Och samma sak där. Tänk om den personen åker fast..


    Anonym (The key is the key) skrev 2020-02-25 08:29:54 följande:

    Herregud du har ju hittat bästa beviset. Nyckeln! Behåll den (det måste du våga). Åk dit och testa när du tror att hon jobbar. Eller be en kompis om du inte fixar det själv pga nerverna. Passar den vet du själv till 100% att han är otrogen och du har ett solklart bevis vid en konfrontation. Nyckeln kan han inte bortförklara utan att det blir löjligt.


  • Anonym (Spegeln)

    Jo, men det räknas ändå som ett brott? Försök till hemfridsbrott lr försök till inbrott. Sen har jag inte nerver nog att klara av det.

    Bara att leta efter nyckeln va påfrestande nog inatt. Va helt skakig och pulsen så hög att jag inte hörde nått annat än dunkandet.


    Anonym (Sundancer) skrev 2020-02-25 08:48:20 följande:

    Du behöver ju bara prova om den fungerar , då vet du.

    Kan hålla det för dej själva...


  • Anonym (Spegeln)

    Håll tummarna nu.

    Vi är hemma och jag ska bara danska mod till att konfrontera honom. Pulsen är i 390 och jag kräks snart!

  • Anonym (Spegeln)

    Tack för alla fina stöttningar!

    Det va inte lätt men nu är det gjort, och vilken jäkla lättnad att få ut sig det.

    Jag började med och berätta hur trevlig vi haft det med barnen idag med semmelfikat och att barnen va så glada att få följa med Moster hem sen, och han höll med. Bad min syster ta bilder på oss, ett sista kort som familj.. Visade bilden och han titta länge på den. Fråga honom om han såg nått konstigt med den. Fick ett nej, för den va verkligen perfekt. Perfekt för vem som helst att se, men inte för mig, som nu skulle konfrontera min otrogna man!

    Han blev helt tyst, kanske chockad. Jag vet inte. Jag bröt ihop! Jag sa inget om messet jag fått utan sa bara att jag visste. Visste att dom sågs, visste att det pågått i 3 år!, att dom haft sex, att dom varit där o där, osv osv. Han fyllde i för att bekräfta. Han ljög inte! Sen om han kanske lämna några godbitar för sig själv, det vet jag inte och jag vill heller inte veta.

    Han sa att han kände en lättnad, att han inte visste hur han skulle bryta upp från henne. Jag gav som förslag att lämna tillbaka nyckeln. Ett steg åt rätt riktning. Han sa att han alltid älskat mig och barnen, och att han alltid kommit hem.. usch, kände mig så äcklad!

    Hans händer som varit på någon annan, har tagit på mig. Hans läppar har rört vid någon annan, har även rört mig. Hans *** har varit i någon annan, och varit i mig. Jag känner mig våldtagen? Vet inte, äcklad!!

    Han har pussat på en annan kvinna och sen kommit hem och pussat våra barn godnatt med samma läppar. Usch!!

    Han sa att han vill välja oss, sin fru och sina barn. Jag vet inte. Jag vill inte, men ändå älskar jag honom.

    Han bad mig följa med och lämna tillbaka hennes nyckel. Jag gjorde det efter mycket om och men. Han har blockat henne, säger han.

    Han vill att vi ska lösa det här, och att han ska ta kontakt med att vi ska gå på familjeterapi lr vad nu heter. Han har smsat sin chef om att få byta arbetsplats alt säga upp sig, hans chef har messat tillbaka att han ev kan bli förflyttad, fått se sms.

    Har gråtit konstant, vaknat i natt av att jag gråter. Allt känns så hemskt! Tre år!! Vår minsta blir fyra, han va alltså bara ett år när min man börja vänsterprassla. Vi har varit på mängder av resor och äventyr och han har haft sin älskarinna i tankarna? Tre år!!!

    Jag dör sakta inombords!

    Men när våra barn kommer hem, ska jag vara starka för dom! Jag ska aldrig svika min familj jag har kvar!

  • Anonym (Spegeln)

    Just nu känner jag mig så tom, så ensam. Så ledsen, besviken. Sviken!

    Jag sa att om han verkligen vill vara med oss så får han fixa saker/samtal för att visa att han verkligen vill. Sen om det hjälper lr att jag kan börja lite på honom. Det vet jag inte än då det så mycket i huvudet just nu.

    Alla våra år tillsammans snurrar i huvudet, allt vi gjort, allt vi gått igenom..

    Usch..

  • Anonym (Spegeln)

    Nej, ingen riktig förklaring


    molly50 skrev 2020-02-26 13:17:37 följande:

    Jag förstår att det måste kännas jobbigt.

    Det har ju pågått under en så lång tid också.

    Har han gett dig någon vettig förklaring till det här?


  • Anonym (Spegeln)

    Ja just nu vet jag varken in lr ut..

    Men du har en poäng i det du skriver. Tack!


    Anonym (usch) skrev 2020-02-26 13:12:35 följande:

    Hoppas faktiskt ni skiljer er. Förstår det är väldigt svårt för dig och allt gått så fort, men att han gjort detta i flera år och NU, för att du vet (utan att han berättat det själv) så "plötsligt" ska han "välja" dig/er? Vadå - han har valt bort er i flera år och nu ska han visa sig "god" och du ska tänka vilken fantastiskt god människa han är som nu "väljer" dig? 

    Det är illa nog med ett litet snedsteg på fyllan EN gång, men det här är ju att han levt ett annat liv! Hur många gånger har de haft sex hur många gånger har han ljugit för dig, hur har de fantiserat och pratat om sin kärlek när de legat i sängen efteråt? Har han kanske pratat om dig och ert sexliv? osv. 

    Om inte du fått veta det så hade det väl fortsatt? Vad säger han om det? 


  • Anonym (Spegeln)

    Tack för tänkvärda ord.

    Aborten gjorde jag december -17, han va sjukskriven januari-augusti -19, så det va ej samtidigt. Han ville inte ha ett tredje barn, han tyckte vår familj redan var komplett. Jag håller med, till viss del, men har man oskyddat sex och kommer i den andra, så kan det resultera i ännu ett barn.. Men jag valde att göra aborten, för att han ville. Inte för att jag egentligen ville det. Sen kanske det va dumt utav mig att inte ta hjälp utifrån och bearbeta. Jag bar på en stor sorg och det har påverkat mig sen den dagen jag tog kontakt med kvinnokliniken. Men när dom erbjuder kurator och psykolog, valde jag att vara ?stark? och tackade nej. Jo, jag kanske stängde ut min man, men jag var fruktansvärt sårad. Men det ger honom ändå inget frikort till att vara otrogen lr fortsätta vara otrogen bara för att jag tog avstånd från sex och närhet. Jag fick dessutom komplikationer och lider av det än.

    Jag har provat olika preventivmedel men inte hittat något som passar efter mina två graviditeter. Gick på p-piller innan vi fick barn, fungerade utmärkt. Började med samma efteråt och fick massor av biverkningar, provade 2 andra märken men blev inte bättre. Provade p-stav och blödde konstant i 9 månader så plockade ut den, provat spiral men fick biverkningar av den så fick plocka ut med. Plåster blev jag illamående av + att dom inte satt kvar som dom skulle. Varit en försökakanin med dessa olika hormoner, därav ej skyddad. Och där med oxå att vi båda vetat av att jag kan bli gravid när vi har oskyddat sex.

    Har sovit lite bättre än innan jag konfrontera honom, men jag får ändå inte tillräckligt med sömn. Gråter konstant och känner mig så smutsig och äcklig. Duschat flera gånger men känner mig ändå inte ren. Ska gå och testa mig idag när mödravården har drop in, ska även kolla om dom har psykolog man kan ta hjälp av. Jag vill ju oxå vara en fungerande mamma när dom kommer hem från mormor och inte bryta ihop huxflux.


    Anonym (Sunt) skrev 2020-02-26 23:06:11 följande:

    Vad stark du är Ts!! Och vilket bra sätt du konfronterade honom på. Förstår att det är massor motstridiga känslor och en känslomässig berg och dalbana inombords. Kärleken som du känner till din man tar inte slut direkt, den har funnits där i flera år, men förstår ju samtidigt känslan av att du äcklas av honom och det svinaktiga beteendet han haft under lång tid. Svåra saker att förhålla sig till och inte säkert att det går att reparera och bygga upp en bra kärleksrelation igen.

    Du skrev i ett tidigare inlägg att mannen varit sjukskriven ett tag och om jag inte missminner mig var det ungefär i samma veva som otroheten började. Vad var anledningen till att han blev sjukskriven då?

    I samma veva gjorde du också en abort som du gjorde mot din vilja för mannens skull. Krävde han att du skulle göra det, eller tog du det beslutet för hans skull, för att inte vara egoistisk när han inte ville ha ett till barn? Du skrev att du mått dåligt sen dess, så ingen av er verkar ju mått bra.

    Kanske titta lite på hur han var innan de här sakerna hände. Vi var ju många här med egna erfarenheter som blev förvånade över att han inte försökte ljuga sig ur allt vid konfrontationen.. Men han gjorde ju inte det. Vill inte försvara honom, bara konstatera att han verkar skilja sig något ifrån det vanliga mönstret iaf...

    Å andra sidan förstod han kanske att det inte var nån idé, men du visade inga kort vad jag förstår?

    Att han kände sig lättad när han lagt korten på bordet, är inte så konstigt, eftersom han nog inte mått bra av detta dubbelliv, men kanske lite irriterande. Den otrogna parten känner sig lättad medan man själv mår så väldigt dåligt och känner sig knäckt!!

    Din man verkar på det klara med att han vill fortsätta leva med dig och och barnen och vill också gå med dig i terapi. Inte heller så väldigt vanligt att mannen tar det initiativet... inte ens, tror jag, er situation.. Utan såna förslag brukar ofta komma ifrån kvinnor. Generellt sätt så har män svårt för att prata om känslor och mående och svårt för att söka hjälp. 3 år ja.. Det är en lång tid, men hade sveket varit mindre om det varat en månad, eller 1 år? De flesta slutar väl ändå inte innan de blir upptäckta när det gått så långt... Har man väl lärt sig ljuga så fortsätter de flesta, när de märker att det går så lätt.


  • Anonym (Spegeln)

    Tack!

    Ja, hon visste att min man var gift och att vi har 2 barn tillsammans. Alla på hans arbetsplats vet om att han är gift och har familj. Det var tom hans kollegor som skickade hem honom när vi skulle få vårt andra barn. Han hade morgonpass, åker iväg 6 på morgonen, vid 6.30 går vattnet så smsar honom så han vet men att han kan vara kvar på jobbet tills det är dags påriktigt. Kör värkarbetet hemma med dottern och kollar vem som ska ta henne när det är dags. Min man står innanför dörren igen vid 7. Värkarbetet kommer igång och vid 11 åker han o lämnar dottern hos morfar. Strax efter 12 åker vi mot förlossningen och 14 får vi träffa vårt mirakel. Så ja, även denna kollega han varit med vet om att han har familj! Det gör mig så ledsen. Så arg..

    Nej jag tycker inte synd om henne. Jag äcklas av att hon varit med min man!


    Ms anybody skrev 2020-02-27 09:11:09 följande:

    (Älskarinna)

    Till dig som tycker synd om älskarinna för hon i 3 år har älskat någon.

    Hur tänker du?

    Som jag ser det..

    I 3 år har hon medvetet haft en affär med en man som har fru och 2 barn. Vid ett tillfälle fanns det ett 3:e barn påväg som avbröts.

    Älskarinna är en HOMEWRECKER.

    För hur synd hon må tycka det är om sig själv så gick hon in i en hel familj medvetet och vände upp och ner på den.

    Hon borde varit kvinna nog och sagt nej till honom.

    Hon borde ha sagt..

    Nej, du har en familj. Gå hem till dem. Var med dina barn och din fru istället.

    Hej då.

    Hon kunde ha gjort det rätta även om han ville vara dum.

    Men nej hon tänkte bara på sig själv. Inte på familjen hon var på väg att splittra.

    Man väljer själv vad för slags person man vill vara.


  • Anonym (Spegeln)

    Rörig dag, men ska strax iväg till barnmorskemottagningen för att ta prover. Kommer antagligen behöva gå igen för att vara på den säkra sidan ang hiv.

    Imorrn har jag läkarbesök för att få remiss till psykolog lr kurator, läkaren avgör de imorrn tydligen.

    Min man, smsa och sa att vi fått tid för familjerådgivning på tisdag nästa vecka.

    Känner mig helt slut och ändå har jag absolut inte gjort nånting. Känner mig tom i huvudet. Usch.. Vill bara hitta tillbaka till mig själv. Samtal kan vara för att bearbeta aborten oxå.

Svar på tråden Är MIN man otrogen?