Är MIN man otrogen?

Tack! Jag tror jag behöver få sånna här meddelanden för förstå att jag är värd bättre. Att jag faktiskt under tre år blivit bedragen av den jag älskar mest!

Jag skulle ljuga om jag säger att det är lätt. Att jag vill skiljas. För det vill jag inte, men innerst inne, så vet jag att det inte kommer bli bättre. Jag kommer nog ständigt vara på min vakt. Jag har iallafall bestämt mig för att jag ska gå till en egen psykolog/kurator och sen att vi ska gå på familjeterapi. Familjeterapin tror jag är bra även fast vi inte väljer att fortsätta våra liv tillsammans då vi faktiskt har två barn oxå.

Mycket tankar och jag har varit hos en vän. Har dock inte berättat egentligen vad som hänt då hag själv knappt kan förstå. Sover som en kratta och mår illa konstant.

Ikväll kommer barnen hem och första lögnen för dom blir att pappa jobbar sent och imorrn till skola så får jag väl hoppas på att du är för uppspelta för att få träffa kompisarna i skolan o förskolan igen efter ett fint sportlov hos mormor och Moster.

Vet inte hur jag ska göra. Vad jag ska tänka. Jag älskar trots allt denna människa! Jag hatar honom konstigt nog inte. Jag är bara arg, arg och besviken.

Imorrn har jag iallafall bestämt mig för att ringa skatteverket för att se om hon kanske tom hunnit blivit gravid under dessa 3 år och att min man kanske tom är trebarnsfar, vad vet jag. En tanke som gnager sönder mig innefrån o ut.

Sen längtar jag efter egen psykologtid samt familjenrådgivningen.

Tack för alla inlägg!

Den största anledningen till att jag kanske stannar är för att jag inte vill skiljas. Men å andra sidan vill jag heller inte bli sviken igen. Vi hade mycket motgångar när vi inleledde vår relation. Jag hade inprincip hela min släkt emot då han inte va tillräckligt bra och kom från en ?bra? familj.. Det är väl den största anledningen skulle jag gissa på, att inte släkten ska få ?rätt?. Just nu vet jag knappt vad jag heter... allt är rörigt.

I andras ögon har vi varit perfekta. Vi gör mycket tillsammans, delad ekonomi utan krångligheter, unnar oss själva och familj. Har ett bra liv.

Och sen kom detta som en riktig käftsmäll.

Han har svarat på mina frågor och funderingar när jag har velat veta något.

Anledigningen till att han inledde en relation med den andra kvinnan va för att han inte har velat tvinga mig till vissa sexuella handlingar vilket hon då har gjort frivilligt. Låter hemskt och äckligt. Men ja det verkar vara så. Och att det hållt på i så många år gör så nå fruktansvärt ont. En annan anledning till att han inte bröt med henne tidigare är för att inte ville/våga berätta för mig och va rädd att hon skulle berätta och att jag då skulle lämna honom. Men oavsett hur sanningen kom fram har den sårat, och nu kanske då ännu mer eftersom det pågått i så många år.

Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.

Nej, ingen hjälp med sömnen. Han tyckte som sagt att jag skulle rycka upp mig och gå o jobba imorrn. Men det kan jag inte. Bryter ihop titt som tätt, ibland är det över så fort två tårar fått falla, o ibland så gråter jag så hag knappt får luft i 20minuter.

Känner mig trött, ingen focus, lätt irriterad, illamående, svårt o äta, ingen matlust, får knappt i mig mat, gått ner 4kg sen förra veckan.

Ska ringa tillbaka och se om jag kan få en tid till nån annan läkare. Behöver ha intyg om jag ska vara hemma, är jobbet som betalar första 2 veckorna.

Fått en ny läkartid imorgon, få se hur det går.

Måste ringa min chef och berätta att jag tyvärr blir hemma imorrn, oavsett intyg lr ej. När jag ringt tidigare har jag bara sagt att jag inte mår så bra. Borde jag berätta över telefon den egentliga orsaken till mitt mående? Att jag mår så som jag gör pga min mans dubbelliv som håller på o får mitt liv att falla sammans?

Saken är den att jag precis, bytt jobb. Så jag känner inte min chef särskilt bra. Vi har jobbat ihop en vecka..

Tänker att orsaken till mitt mående påverkar ju knappast giltig sjukskrivning lr ej om nu läkaren varken vill sjukskriva mig en vecka till lr ge mig något för att få sömnen tillbaka. Ställde mig på vågen. Och sen jag fick reda på det här, när allt startade så har jag gått ner 5kg. Jag får verkligen inte i mig nått, mår illa konstant.

Planen är ju inte att vara sjukskriven 2 år, utan några dagar till för att försöka få ordning på tankar och mig själv.

Läkarbesöket avklarat, läkaren skrev ut sömntabletter han tyckte jag behövde. Han rekommendera även att åtminstone försöka få i min nån proteinshake lr liknande eftersom aptiten är som bortblåst. Fick även en ny tid nästa vecka då han vill kolla hur jag mår. Ny tid med kurator inbokad. Samt sjukskrivning veckan ut, den här läkaren förstod att jag hamnat i en akut stress pga hela situationen, därav sjukskrivning men även uppföljning som sagt.

Sjukanmält mig till jobbet, men har inte berättat än, jag skulle ringa tillbaka nästa vecka för avstämning.

Ihelgen ska barnen äntligen träffa pappa, som dom längtar. Dom ska på bio och stora godisbutiken. Dom är nog för små ännu för att förstå att mamma och pappa, framförallt mamma genomgår en kris vilket känns skönt.

Fått svar på mina prover jag lämnade, och dom är tack o lov negativa! Skönt, en sån lättnad, men ändå så äcklad att ens behövt sitta på helspänn och vänta på resultatet.

Nu väntar nästa sak då, får mina barn ett syskon inom snar framtid lr har dom kanske tom redan fått barn tillsammans?

Tre år!! Det är så sjukt länge! Jag har levt i en jävla lögn i tre år! Jag mår så illa av tanken. Jag förstår fortfarande inte! Kommer jag någonsin att förstå? Kommer jag kunna förlåta? Oavsett om vi fortsätter tillsammans lr går skilda vägar, kan man förlåta ett sånt här svek?

Han har ju verkligen levt ett dubbelliv. Han har levt ett liv i tre år, UTAN mig! Utan våra barn! Ett liv själv med en annan kvinna i tre år!!

Jag känner mig värdelös, värdelös för att jag inte hunna se att allt varit ett spel från hans sida.

Att han åkt hem till henne och levt livet medans jag slitit arslet av mig med extra timmar på jobbet för han va sjukskriven, medans barnen va på skola och förskola. Då va han där och roa sig.

När jag va på jobbet passa han på att åka tidigare till jobbet för att hinna sätta på henne. När han hade lunch på jobbet åkte dom hem till henne för att knulla istället för att sitta i lunchrummet och prata skit med alla andra kollegor. När han jobbat över va det i själva verket ett knull som lockade mer än att komma hem till sin fru.

Varför lämnade han oss inte bara när han börja träffa henne? Det hade gjort minst lika ont då att bli lämnad såklart,. Men att få reda på otroheten så här, från en helt främmande och okänd människa. Vem är ens den där människan, som propsa på att fortsätta leta efter nyckeln som va avgörande gör att jag skulle våga konfrotera istället för att vänta veckor och följa en gps på bilen?

Jag känner mig så tom, ledsen, arg, sviken, äcklad, sårad, förbannad, lurad, puckad, ihålig..

Har inte kollat upp om hon har barn, vågar inte riktigt, men vill ju ändå veta. Men orkar jag ännu en kollaps? Ska man ta allt på engång?

Han säger att hon ätit p-piller, så hon kan inte bli gravid. Ändå så blev vårt första till med just p-piller.. Jag åt p-piller regelbundet. Samma tid varje dag, och ändå blev jag gravid.

Barnen ringde imorse på FaceTime och dom undrar varför inte jag bor med dom på hotell. Men tankarna hoppa på nästa tåg utan att behöva ha svar då dom va exalterade över att få åka iväg på bio senare idag.

Nej, han säger att hon inte är gravid lr har fått barn. Men vad vet jag. Han har ljugit och levt dubbelliv i 3 år och mycket kan hända på 3 år. Under våra första 3 år tillsammans hade vi fått ett barn.. Och han har haft oskyddat sex med henne. Han har aldrig använt kondom med henne då hon ätit p-piller och han varit bombsäker på att hon tagit dom oxå.

Usch. Blir helt skakig och äcklig bara jag tänker tanken!