Är MIN man otrogen?

Jag och min man pratar, jag frågar, han svarar. Jag gråter och skriker, han försöker trösta. Jag blir galen. Han backar. Jag håller inga känslor för honom. Kommer det så kommer det, förutom när barnen är i närheten. Pika honom kan jag göra, men inte så barnen tar illa upp.

Jag tycker han är ärlig när han svarar på mina frågor. För det är inga trevliga svar jag får, jag frågar, han svarar. Jag får väl skylla mig själv som frågar. När jag frågat samma sak 30 gånger, så känns den frågan besvarad, OM han svarar samma sak varje gång. Lägger han till nått lr ?glömmer?, bockas den inte av. Jag börjar bli en psykopat!

Det var min förra chef som ringde, så ej min nuvarande chef. Men jag vet inte om jag vill berätta för henne, just för att hon börja fråga runt bland gamla kollegor samt att det är mycket på jobbet nu med Corona, permitteringar, andra öppettider, hon har själv en man som gått in i väggen så hon går på samtal, jag behöver inte bli en belastning för henne.

Just nu orkar jag inte umgås med någon, jag var till min bästis i lördags för det var barnkalas. Jag var helt slut när jag kom hem, och då lyfte jag inte ett finger. Blir matt av att ta mig utanför lägenheten. Jag skäms av att sätta min fot utanför dörren, det känns som om att alla vet. Jag vill bara fly staden och börja om. Flytta dit ingen känner mig!

Ja just nu vet jag inte vad som är bäst. Bo under samma tak, lr att han flyttar ut och vi delar på ekonomin. Delar vi på ekonomin så kommer jag få flytta oxå då jag inte har råd att bo kvar ensam utan att bli bankrutt. Har tyvärr inte miljoner på sparkontot :/

Han säger fortfarande att största anledningen till att han sökte sig till sin kollega var för att han bla avsugningarna och för att han inte behövde tvinga henne till sex vilket han kände med mig eftersom jag mådde dåligt pga aborten. Jag gjorde aborten men gick inte som planen, efter ca 1 månads blödning åkte jag in på kontroll och dom såg rester och blev skrapad. Efter ytterligare en månad så blödde jag fortfarande och det kom klumpar/rester. In igen och blev skrapad igen. Tog nästan 3 månader innan det sluta blöda. Jag va inte så sugen på sex lr nått just då. Och han kände sig bortknuffad och idiotisk som han var så tyckte han att han kunde lösa skiten själv genom att vara otrogen! Han fick alltså både avsugning efter avsugning samt sex för hon ställde upp. Äcklad! Ja!! Hela tiden!

Igår va vi ner till byn jag och min man. Skulle handla lite snabbt på Coop. Ser genom pizzerians fönster ett bekant ansikte, pekar och helt plötsligt två till huvuden som kikar ut. HON! Hon står på insidan och pekar ut på oss och hennes vänner kollar ut. Asså fyfan! Om det var mig/oss hon peka på och sa nått om, ja 110%, vi va dom enda som passera förbi.

Helt utmattad efter den turen till Coop att jag somna direkt när vi kom hem. Mådde dåligt, illa. Ont i magen. Fyfan! Ska det alltid vara så här när man tar sig in till byn för att handla?

Helt ärligt vet jag inte hur lr vad jag ska göra. Jag vill ge honom en chans, det vill jag. Men det är så mycket runt omkring som oxå spelar in.

Galen!

Jag håller på och bli galen!

Vi hade ett samtal, jag blev arg, han förklara att det bara var bra sex han va ute efter, jag blev ledsen, besviken, sårad.

Jag ångrar allt med honom!

Gick ut till bilen, is på rutan. Satte på bilen, börja skrapa rutan, precis klar när han dyker upp bakom mig.

Han undrar vart jag ska.. Ja, vart ska jag? Vart skulle jag? Tänkte jag bara köra runt 12 på natten? Eller tänkte jag faktiskt krocka?

Börjar bli rädd för mig själv.

Hemma igen. Men mår skit! Skitdåligt och tårarna rinner.

Hej,

Jag lever :)

Som ni alla vet så vill jag ju verkligen ge min man en chans att visa att han verkligen ångrar sig för att ha i princip splittrat familjen, att han inte kommer vara otrogen igen, att han ska prata med mig om nått inte känns bra, hans fantasier osv osv. Vi har pratat ut, och vi har sagt att vi båda ska känna efter. Vill vi fortsätta som en familj så behöver vi båda jobba mot samma mål. Vi har gett oss själva april ut, vi kommer fortsätta bo tillsammans och vara en familj. I början på maj ska vi reflektera över månaden, är det nått jag stör mig på, nått han stör sig på osv.

Han har berättat att han ville ha bra sex, vi hade sex samtligt som han var otrogen, så det va inte det att han inte fick nått. Han vill ha avsugningar, han veeeeet att jag inte klarar av det. Och det är väl där jag känner att jag inte kan ge han det han vill ha. Men han har sagt nu att han klarar sig utan det, för han vill inte splittra familjen om han får en chans och vi fortsätter tillsamman.

Jag har tagit upp skilsmässa och sagt att jag signar papperna om han inte vill vara med mig längre, han bröt ihop och sa att han ångrar otroheten. Vem vet, han kanske faller tillbaka och är otrogen om 2-3 år, ja, då får jag ta den smällen då. Och då har han verkligen bäddat för skillsmässa.

Nu vill jag bara försöka hitta tillbaka till mig, mitt vanliga jag, fastän jag fortfarande bryter ihop för jag känner mig helt krossad. Jag känner mig fortfarande äcklig och smutsig och duschar säkert 2-5 gånger varje dag vilket har gett mig enorma eksem på köpet. Vi pratar, jag efter, han gråter, jag skriker, han tröstar.

Jag hoppas jag gör rätt, och att han håller det han lovade mig när vi gifte oss, evig trohet. Kommer kännas konstigt att fira vår 10onde bröllopsdag när man vet att han delade sina 3 år med någon annan.. usch..

Nu är det dags o sova.

Tusen tack för all support, jag hoppas många av er finns kvar och stöttar när jag behöver er <3

Hej alla,

Vilken diskussion om oralsexet.

Min man visste från början att jag ger inte orslsex, jag klarar inte av det. Det har han vetat tidigt i vårt förhållande! Han visste det när vi gifte oss, han visste det efter vårt första barn, han visste det efter vårt andra barn. Så det är inget slag i ansiktet att det kom plötsligt.

Vi har försökt, men jag kan inte! Han vet, han har accepterat men nånstans så behövde han tydligen ha det och var mer lr mindre redo att splittra oss.

Efter konfrontationen så insåg han väl att gräset kanske inte är grönare på andra sidan. Han har sagt att han vill vara kvar med mig, och att vi ska fortsätta vata familj.

Vi försöker varje dag, jag kämpar med mitt mående och mina tankar. Det är inte lätt. Jag går hos egen samtalsterapi och även gemensam.

Om ni läst mitt tidigare inlägg så skulle vi ge det april ut och sen reflektera över hur månaden varit. Men redan nu, när det känns jobbigt/svårt så tar vi upp saker som inte känns bra. Inte så att vi sparar allt och spyr ut allt sen. Vi har sagt att öppen kommunikation är viktigt för att jag ska återfå tillit hos honom. Och det är inte lätt.

Jag är konstant på min vakt. Jag mår fortfarande illa, jag gråter nästan dagligen, jag äter och sover dåligt fastän insomningstabletter. Jag blir påmind dagligen, om att vi förlorat tre år. Att jag inte varit tillräcklig för min man. Jag vet det! Jag blir ständigt påminnd om att jag blev tvingad till en abort jag inte ville göra! Jag blir ständigt påmind att när jag behövde min man som mest, i stöttning när jag mådde dåligt som sämst, så valde han att vara med någon annan. Istället för att ge mig kramar och ömhet, sökte han det hos någon annan..

Berättade för min chef igår, första dagen på jobbet. Skämdes typ öronen av mig. Fy så jobbigt det var. Kändes varken bättre lr sämre av att ha berättat..

Blev nästan som ett förhör, kändes inte alls bra. Nästan så att hon va nyfiken och ville veta detaljer. Nää, kändes vaken lr när jag berättat. Kunde lika bra hållt det för mig själv som jag anade.. men nu är det sagt..

2 månader har gått sen jag konfrontera honom. Har det gått en dag utan att jag tänkt på hans svek? Nej, blir det bättre? Kommer man vidare? 2 månader är inte så lång tid, men det känns som dessa månader gått skitfort, men ändå långsamt. Och tänkt då dessa 3 ÅR, som jag inte har veta nått. 3 år som jag inte varit min mans förstahandsval, 3 år som han levt dubbelliv. Mår illa.

Kanske ska byta psykolog oxå, den jag har känns bara fel. Hen vill bara att jag ska skilja mig och slänga ut min man. Varje samtal...

Hej alla.

1. Anledningen till att jag funderar på att byta psykolog är för att hen tycker att jag ska skilja mig. Att jag ska kasta ut min man. Jag har berättat redan från början att jag fortfarande älskar min man och att jag vill försöka ge honom och oss en chans. Men det känns som att min psykolog inte möter mig där, är man otrogen så ska man skiljas, punkt. Jag vill inte skilja mig! Men sen om det i slut ändan blir så, ja då vet jag att jag/vi försökt göra allt för att försöka lappa ihop den stora skadan.

2. I förra veckan fick jag dessutom ett rejält jävla bakslag! Jag har blivit förflyttad på jobbet pga Coronakrisen, jag jobbar nu bara ett stenkast ifrån min mans älskarinna. Det känns skit! Jag har gråtit, jag har pratat med högre chefer men just nu går det inte att få mig flyttad någon annan stans. Jag måste jobba här! Jag stötte även på älskarinnans syster idag, känns så jävla obehagligt. Mår illa. Har skrikit och gråtit framför min man. Han tröstar. Men det är så här det är.. Det är bara en tidsfråga innan älskarinnan står framför mig. Vafan gör jag då?

Hela livet känns just nu som ett enda mörker. Bakslag efter bakslag. Det kändes som att vi ändå kämpade åt rätt riktning, men nu... nää. Jag vet inte. Jag vet inte..