Anonym (så ensam)

Äldre 29 Feb 22:02

63 svar

Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

Efter en kort tids sjukdom dog min livskamrat. Kvar är jag och tre barn. Det har "bara" gått två månader sen den hemska dagen men det känns som igår.

Jag vet inte hur jag ska klara av dagarna. Jag har tre barn, två i tonåren och en på väg in. Alla är ledsna och jag måste hålla masken så mycket jag kan annars kan jag inte fungera. Måste visa mig stark.

Men jag känner mig så enormt ensam: Jag tänker också på framtiden. Barnen växer upp och jag kommer då bli ännu mer ensam än nu ju :(( Nu har vi haft sportlov, jag har inte träffat någon annan vuxen. Ingen i min bekantskapskrets har hört av sig, ingen har bjudit hem mig och barnen på en fika, eller en filmkväll. Inte ens mina syskon :((

Å jag som anser att jag har bra kontakt med mina syskon :( inte ens dem tänkte på att bjuda över oss, trots att jag frågade en dag om vi kunde ses och hitta på något. de visste att vi var lediga.

Är det för mycket begärt att tro att ens syskon ska vara som ett stöd i detta? Har jag för höga krav på att mina syskon borde bry sig om mig? Bör jag tänka att jag har ingen i denna situation? Att jag är helt ensam i denna sorg och måste ta mig ur den helt ensam, jag och barnen? Det är så det känns....Att ingen bryr sig om hur det känns.

Jag vet inte ut eller in. Jag har inte trott att mina vänner skulle höra av sig och föreslå att ses, vi har inte haft tät kontakt på länge, vi har hörts men inte varit nära på länge, men mina syskon och deras barn har jag ju alltid bra kontakt med. Men det känns som att folk bara lever vidare. Vilket jag känner att jag inte kan. Saknaden är enorm, så fort jag är ensam kommer tåraarna. Å allt man ska göra själv nu med barnen utan en till vuxen att planera med, att bolla med, deras framtid, deras skola, semestern, träningarna, konflikter, sjukdomar, tankar, vardagar, middagar...allting. Ensam med barnen. Två månader har gått, jag har ingen att bolla med. Ingen ringer på kvällen för att säga hej. eller jo, ibland ringer mina syskon. Kankse en gång i veckan, eller något sms. Det hjälper för stunden, men det känns så lite. Jag känner mig inte älskad på samma sätt som av min livspartner, det känns bara ännu mer ensamt och påtagligt när jag får ett sms bara. Då tänker jag att så här hade han aldrig gjort, han hade kommit över fredag kväll med fika och chips och film om han visste att jag var ledsen, om vi inte hade bott ihop. Så mycket som han älskade mig, så mycket som han brydde sig om mig. Ringde för att höra om jag var framme när jag åkte långt, ringde för att höra hur det gick på min tenta när jag hade det, önskade mig lycka till innan arbetsintervjuer, ställde upp när jag var sjuk, alltid vid min sida. Omtänksam.

Hur överlever jag det här? Jag känner mig som ensammast i världen just nu:((

Anonym (Anna)

Äldre 1 Mar 17:23

#43

Beklagar sorgen, TS. Det måste vara bland det värsta att drabbas av, dödsfall när man är mitt i livet.
När min svärfar gick bort, så pratade min svärmor med en psykolog, som rådde henne att engagera sig i kyrkan. Så nu hjälper hon till med deras loppis. Finns säkert samtalshjälp att få via vårdcentralen också.

Tråkigt med dina syskon, hoppas du får glädje av de bra råden i denna tråd.

Anonym (Sök stöd)

Äldre 1 Mar 22:35

#44

Först vill jag beklaga sorgen. Det måste verkligen vars tufft att förlora sin livskamrat mitt i livet och det blir dessutom en dubbel sorg när det dessutom drabbar ens barn. Tyvärr är många människor väldigt rädda för att bemöta människor i sorg. De drar sig undan, vill inte störa och är rädda för att göra fel. Om du kan tänka dig det så finns mycket stöd att söka från Svenska Kyrkan. Du kan höra av dig till diakonen i din församling. De har stor vana av att kunna stötta och vägleda människor i sorg. De brukar även ordna med grupper för barn och ungdomar som förlorat föräldrar. Jag fick själv mycket bra hjälp från en diakon efter att jag förlorat min syster hastigt. Jag förstår att det känns helt övermäktigt just nu och det har bara gått två månader. Det är en klen tröst just nu men det kommer att kännas lättare med tiden. Jag hoppas att du ska hitta din väg framåt genom sorgen.

Anonym (Ly)

Äldre 2 Mar 21:27

#43

Anonym (Moa) skrev 2020-03-01 13:44:45 följande:

Det låter ju heltokigt!

Du har aldrig varit med om en nära som dött eller?

OM någon lämnar för en annan kärlek tar de oftast barnen varannan vecka. Oftast har de ändå kontakt angående barnen och vad som behövs för barnen.... mm

Du är så långt ute och cyklar i ditt inlägg!

Naturligtvis blivit lämnad av folk som dött. Mycket enklare att acceptera det tycker jag. Då vet man ju i alla fall att personen älskade en, att hen ville ens bästa men bara råkade dö. Det är också mer stöd till att bearbeta dödsfall, präster, främlingar alla förstår sorgen efter någon nära har dött. Enkelt att få empati, tröst, hjälp, stöd. Det andra är svårare traumabearbetning. Dessutom ytterst få som kan relatera till det och därav mindre stöd i sorgen när någon försvunnit utan att ha fysiskt dött. Men, men det perspektivet bör inte diskuteras just i denna tråd så det var allt fån mig. Ts och barnen kommer klara detta genom allt stöd och all hjälp från kyrkan och genom att dela med sig av hur det känns för alla förstår sorgen. Att någon man älskar dör drabbar alla i olika mån. Ingen slipper undan. Beklagar sorgen.

Anonym (Änka med 3)

Äldre 2 Mar 21:40

#44

Beklagar din förlust.

Min man gick bort för 21 månader sedan efter en tids sjukdom, jag blev ensam med 3 barn med speciella behov.

Min erfarenhet är att de jag trodde var mina "vänner" blev bekanta under sjukdoms tiden medans "bekanta" slöt upp på ett helt annat plan. Någon kom med middag, tog med sig barnen på utflykt, ringde, hjälpte till med hämtning och lämning på träningar osv.

Efter att maken gick bort rensade jag bort många och fick även nya vänner.

Släkten är bra att ha nära, men de lever alla sina liv och kan säkert ställa upp extra om man specifikt uttrycker vad man har för behov.

Men att vara ensam kring allt med barnen tar tid att vänja sig vid.

Kram

Plupp73

Äldre 3 Mar 19:48

#45

Anonym (Ly) skrev 2020-03-02 21:27:43 följande:

Naturligtvis blivit lämnad av folk som dött. Mycket enklare att acceptera det tycker jag. Då vet man ju i alla fall att personen älskade en, att hen ville ens bästa men bara råkade dö. Det är också mer stöd till att bearbeta dödsfall, präster, främlingar alla förstår sorgen efter någon nära har dött. Enkelt att få empati, tröst, hjälp, stöd. Det andra är svårare traumabearbetning. Dessutom ytterst få som kan relatera till det och därav mindre stöd i sorgen när någon försvunnit utan att ha fysiskt dött. Men, men det perspektivet bör inte diskuteras just i denna tråd så det var allt fån mig. Ts och barnen kommer klara detta genom allt stöd och all hjälp från kyrkan och genom att dela med sig av hur det känns för alla förstår sorgen. Att någon man älskar dör drabbar alla i olika mån. Ingen slipper undan. Beklagar sorgen.

Nu handlade tråden om att mista en partner som avlider. Att du då tar upp att bli lämnad av någon som svar, är det folk reagerar på. Det är tyvärr inadekvat i ett sammanhang som detta.

Visst finns officiellt stöd att få, men saknaden av någon som verkligen älskat en på riktigt är enorm, och att inte kunna dela barnens uppväxt. Att se vännerna väva för sorgen och tom syskon, det är tufft.

Jag tvivlar inte på att du själv haft det tufft, men det får kanske ha en egen tråd, inte denna.

TS jag beklagar sorgen, och dina syskons frånvaro av stöd!

Plupp73

Äldre 3 Mar 19:52

#46

Diakoniverksamheten i kyrkan är fantastisk! Det är många som inte tänker på det när man lättvindigt går ur kyrkan!

Där finns samhällets riktiga backup när de personliga katastroferna kommer!

Dessutom utan kostnad - inga ockerpriser för hjälpen!

Anonym (G)

Äldre 3 Mar 20:53

#47

Beklagar sorgen. All styrka till dig och många kramar

Anonym (så ensam) Trådstartaren

Äldre 4 Mar 00:04

#48

Plupp73 skrev 2020-03-01 11:55:05 följande:

Det är nog en rätt vanlig erfarenhet som många sörjande gör, att man förväntas "gå vidare" efter begravningen. Jag tror att det bästa du kan göra är att via diakonin i kyrkan, och sorgegrupper på internet och i verkliga livet ta hand om dig själv. Tar du hand om dig så kommer du att orka skapa ett liv för dig och barnen.

Det är som på flyg, sätt på dig masken först, hjälp därefter andra med syrgasnasjen

Ja jag läste det också att många har tyckt att det var skönt efter begravningen.. jag tycker det var vidrigt. Besökte graven igår och bröt i hop känns bara overkligt. Men det är ju sant att jag måste ju må bra för att klara av barnen....
tack för ditt inlägg <3

Anonym (så ensam) Trådstartaren

Äldre 4 Mar 00:08

#49

Anonym (Ensam med 2) skrev 2020-03-01 12:57:50 följande:

Tack !
Som du själv säger så så lider dom ju inte som du. Men dom lider nog på sitt vis, dom vet nog inte hur dom skall hantera det. Därför väljer nog dom flesta att inte "störa" vilket förstärker din känsla av ensamhet.
Själv blev jag ganska bitter o besviken på min omgivning, jag själv mår bra av att hjälpa andra. Jag har svårt att acceptera att andra inte kan offra 1h av sina häktiska liv för att hjälpa en medmänniska. Men vi är alla olika.
Krävs kanske att man måste upplevt samma för att kunna känna den empati som behövs. Jag tror att dina närmsta ändå sitter hemma med en känsla av dåligt samvete o en känsla av otillräcklighet.

Ja men jag börjar ju känna mig bitter nu på mina syskon känner jag. Jag skulle aldrig göra så här.... de är alla gifta och har partners, har sällskap på kvällarna.... blev nästan irriterad när min svägerska ringde mig och sa: Jag har tänkt på dig så mycket! Du måste känna dig så otroligt ensam nu! Och då ringde hon 3 veckor efter dödsfallet! Om hon nu förstod det, varför ringde hon inte tidigare? Å varför ringer hon inte igen??! Det var tre veckor sen! Å jag grät i telefonen då och sa att ja det är så ensamt osv....

Å mina syskon då, varför hör de inte av sig lite oftare? Jag tycker nästan de hörde av sig mer innan dödsfallet faktiskt.

Jag vet inte, jag kanske har för höga krav? Men nu mår jag så dåligt själv så jag orkar inte kontakta dem för att försöka upprätthålla en tät kontakt, jag orkar inte sitta och ringa runt... Men de kunde ju ringa ibland och säga hej och kanske prata med mina barn, säga åt kusinerna som är lite äldre att ringa och säga hej,,,,

Anonym (så ensam) Trådstartaren

Äldre 4 Mar 00:11

#50

Anonym (Moa) skrev 2020-03-01 13:36:19 följande:

Först av allt vill jag bara säga beklagar sorger samt ge dig en STOR virtuell KRAM. *KRAM*

Syskon kan du inte förvänta dig något av. Många tror att banden till syskon är så speciella. Det är de oftast inte.

Vet dina vänner, som du inte haft kontakt med på ett tag, om din nuvarande situation? Kan du kontakta dem och berätta?

Annars tänker jag att kommunen borde ha något stöd?

Tack <3

Jag vet inte, jag har alltid tyckt att jag och mina syskon står varann nära. och det kanske vi gör men jag kanske behöver mer?

Känns bara trist att sitta ensam på kvällen och ens närmaste inte ringer .(

Jag har fått tips om kyrkan och sorgegrupper och funderar på att kontakta dem....

Min livskamrat dog, lämnade mig och tre barn

INNEHÅLL