Bor i en liten stad och börjat äntligen på en kampssportklubb jag länge velat börja i

Jag känner mig så förvirrad för någonstans i mig så tycker jag att jag egentligen inte gjorde fel. Tycker dessutom att vid ett tillfälle så gjorde de fel och jag får inget stöd.

Jag har börjat på Juitsu, i en liten stad. Så det är det enda kampsporten som finns på stan. Det finns egentligen ett till som typ ''räknas'' som i våran stad, alla säger så. Men det är en bit att åka och man måste ta bussen eller ha bil.

Jag gillar när man kan promenera till sin plats.

I den klubben på min stad så visste jag från början att det var dominerad av kvinnor. Så jag har inte börjat av den skälen på grund av en minimal nervositet. Dessutom så finns det bara en tränare och det är en kvinnlig person, så jag var extra nervös. Jag har bett om mina manliga kompisar att börja tillsammans med mig eller åtminstone prova på gratis-dagarna tillsammans med mig. Dels för att se om de kanske kan börja men främst för att det skulle kännas skönt för min del. Men ingen har velat, så att börja i den klubben har tagit lite tid.

Men slutligen tog jag tag i kragen och började. Jag kände mig direkt välkommen, speciellt av den kvinnliga tränaren. Just för att jag var en kille. Så det kändes egentligen bra med ett sådant välkomnade, men samtidigt kändes det inte okej egentligen just för att jag inte ville ha så stor uppmärksamhet och bara ville börja som om ingenting. Men det var en varm välkomnade ifrån tränaren i alla fall. Allt kändes bra på uppvärmningen.

Men när vi väl skulle börja träna, så visste jag inte om jag vågade ta i eller inte. Ena skulle hålla en sådan där boxningssäck runt sin mage och den andre skulle slå. Det var inte något snack om saken vem som skulle kunna slå hårdast. Trots att tränaren sa att man skulle ta i allt vad man hade. Just för sin egna del, men också för den personen som håller i mitsen/boxningssäcken. Så personen tränar sin uthållighet. Jag gjorde som det förväntandes men frågade BARA EN GÅNG om det gick bra för min partner efter att jag slog ett par gånger. Men hon skrek bara, ''SLÅ!!''. Lät ganska aggressivt. Jag tänkte direkt vilken mes jag var, samtidigt som jag försökte ursäkta mig själv med att tänka: ''Jag frågade ju trots allt på grund av min empati''.

Någonstans här börjar det konstiga och lite obehagligt. För när vi skulle byta partner. Tränaren sa i början att vi skulle byta partner hela tiden, så man kunde lära känna gruppen. När vi helt enkelt skulle byta partner, så vart min tränare själv dominant och sa: ''NEJ! Jag tar killen!!''. Och så tränade jag och tränaren, medan de andra byte med varandra. Men tränaren sa att det beror för att jag är ny. Jag tänkte att det lät logiskt. Men plötsligt visar hon gruppen olika grepp som mig som redskap. Det kändes egentligen inte bra, det var nästan som om hon visade dessa saker för att egentligen ''krama'' om mig. En annan del hos mig tänkte att jag bara ljuger för mig själv och tränaren FAKTISKT visar dessa grepp inför gruppen av rent lärdom för medlemmarna. Men jag frågade samtidigt mig själv varför inte ta någon som är van.

Hon ''kramade'' mig stenhårt och sa: ''Oftast gör män såhär''. Och sedan typ: ''Ålar hon sig ett tag mot min kropp''. Ganska länge och menade: ''I en sådan här situation är det vanligt att man ålar''. ''Det är fel''.

Kolla här: ''När jag ålar''. ''Det ger ingen effekt''. Hon visade på ett konstigt sätt hur man tog sig loss som egentligen inte alls kändes logiskt.

Tränaren: ''Kolla här, jag visar igen''. ''Oftast så ålar man sig av ren reflexmässigt''. Här ålade hon sig mot min kropp igen ganska länge. Även om hon visade första gången, så var det som om hon visade upp för gruppen som om hon visade upp för de för första gången.

Hon visade återigen hur man tog sig loss. Genom att bara knuffa. Vilket egentligen inte alls kändes logiskt, med tanken på hur en man är oftast fysiskt starkare än en kvinna. Om en man håller om en kvinna på det viset, så hjälper det inte med en styrka ifrån armarna. Vore mer logiskt om hon visade upp knäspark emot skrevet eller något. Hon knuffade mig genom att ta tag i mina axlar och bort ifrån sig. Vore mer logiskt med slag i skrevet eller knuff mot ansiktet, bitas eller någonting. Det där som hon visade upp, kändes inte som en teknik när träningen var över och jag fick tänka genom vad jag varit med om ikväll.

I en annan greppteknik. Var att hon bad mig ligga på golvet på rygg och hon låg över mig. Hon låg inte på min magen, utan låg liksom på mitt skrev. I det här fallet var jag naiv.

Här visade hon ingen knep hur man tar sig loss, utan mer information om att man inte skall tillåta sig att någon skall ligga sig över en och inte heller tillåta en att bli fasthållen med sina armar ''för då var det kört''.

Det kändes som om hon egentligen inte var förberedd med detta utan improviserade dessa. Under uppvärmningen och träningen var hon mer förberedd, det märktes på sättet som hon pratade.

Träningen fortsatte och när vi skulle sluta. Så sa tränaren: ''Nu skall vi göra något nytt, för det är bra att tänka på det här efter träningen och jag vill att ni skall lära er det.'' Och så bad hon oss att vi alla skulle lägga oss på rygg. Hon satte på lugn musik och bad oss blunda.

Hon satt där vid högtalarna men sedan kom hon fram till mig och strök båda sina händer från min bröstkorg ner till magen och sa: ''Det är bra att göra såhär, för då blir man mer avslappnad.''

Hon gjorde så en liten stund och sedan gick hon runt i salen och tillbaks till mig. Hon bad alla oss blunda, men jag tjuvkikade och hon gjorde inte så mot någon annan, bara emot mig.

Hon kom tillbaka och började stryka. Sedan bad hon mig att jag skulle ligga på rygg ''För det hjälper blodet och avslappningen''. Jag gjorde det, så naiv som jag var. Så började hon stryka från min kropp till NÄSTAN min rumpa.

Och klappade min midja med båda sina händer.

Sen var träningen avslutad och jag var fortfarande naiv.

Jag var den ensamma killen på hela träningen och frågade om det fanns några andra killar i träningen och då sa tränaren bara ''Nej och så har det alltid varit''.

Jag var självklart ensam i herrarnas omklädningsrum och efter en stund så kommer tränaren in till omklädningsrummet och skulle kolla så att ''fönstren var stängda''. Hon frågade om saker kändes bra. Jag satt där med bar överkropp som tur var. Jag sa med försiktig röst: ''Ja'' och började återigen tänka om allt det här är något ''lustigt'' på gång eller om jag överdriver. Jag började här helt enkelt sluta vara naiv''. När hon går ut så hörde jag folk stanna vid dörren till herrarnas omklädningsrum. Jag tänkte att jag kanske inbillar mig och folk i själva verket bara går förbi eller någonting. Jag hörde ljud, men det var ohörbara. Jag dushcande och när jag duschande klart och torkade mig med handuken så plötsligt öppnas dörren och tre tjejer var där inkl hon som jag slog mitsen med. Tjejen där sa: ''Du får ta i nästa gång. Det är därför vi är här'' och bara gick vidare som om det var helt lugnt att öppna dörren.

När jag avr klar  med att sätta på mina kläder gick jag till tränaren och sa att man bord ekunna låsa dörren eller i alla fall en lapp om ''Ledigt och upptaget''. Tränaren respons: ''Men jag måste kunna kolla för säkerheten om fönstren är låsta. Ibland måste jag gå ut direkt medan ni byter om och då måste jag få veta i förväg om alla fönster är stängda och låsta''. Jag vågade inte nämna om tjejerna eller kritisera tränaren att i alla fall vänta tills jag är klar eller kolla på fönstren innan jag går in till omklädningsrummet så jag sa bara: ''Okej, jag förstår''.

Det var här som jag börjande ''vakna'' Allt det där med tränaren och hela klubben. Inte exakt alla tjejer. Men definitivt tränaren. Jag kände mig så förvirrad. En del av mig gillade det och en annan del kände obehag och enorm förvirrad.

Jag har aldrig känt såhär. När jag promenerade hem så kände jag mig bara mer och mer förvirrad. Jag försökte hela tiden övertyga mig att jag bara inbillade mig.

När jag kom hem var jag så pass psykiskt ''skakad'' att jag inte visste vad jag ville göra. Jag tänkte på mat, men orkade inte göra någonting. Jag satt bara på min soffa. Jag orkade inte ens tända lampan. Jag kände bara känslor som jag inte kände förut. Det var i alla fall negativa känslor. En del av mig tyckte om det, men mycket lutade sig mot negativa känslor som senare gick över till sorg. Jag vart rätt ledsen. När jag väl slutade vara så förvirrad och istället mer ledsen, så klarade jag av att byta om och la mig i sängen. Jag orkade inte äta. NU kan jag inte heller sova.

För första gången ville jag ringa till någon trygg person och prata. Jag har aldrig känt så förut. Jag har aldrig känt behovet av att prata ur mig om någon händelseförlopp. Jag tänkte efter vem jag skulle ringa, men jag tänkte samtidigt att ingen skulle tro mig. Och att jag kanske dessutom överdriver till mig själv.

Därför skapar jag denna tråd. Jag tror jag är mer ute efter att prata ur mig. Jag är ledsen. För jag ville bara börja på kampsport som jag länge haft i mina tankar. Det är en liten stad och många här jobbar utanför stan och det finns inte många ungdomar.