• Anonym (Anonym)

    Jag är småsjuk och min man vägrar lämna på fsk!

    Jag är så förbannad så jag vet knappt var jag ska börja!! Igår började jag känna mig hängig med ont i halsen så jag förvarnade till min man att han nog behöver hämta och lämna på fsk denna vecka, iom restriktionerna som gäller just nu. Imorse berättade jag att halsen kändes lite bättre.

    Så närmar det sig avfärd och han talar om för mig att det är dags att byta om från pyjamas så jag säger så klart att det är han som måste ta det nu för jag är fortfarande osäker på hur jag ens mår. Då blir han skitsur och börjar käfta om att han hatar att hämta/lämna på fsk och att jag ju hade sagt att jag var bättre, så det tog han som att jag skulle lämna som vanligt. I vilket fall är det jag som får ta sonen till att byta om för dagen och då ska de iväg på en gång, innan jag ens fått säga hej då, så då ska min make stå där i hallen skitförbannad medan jag ska krama om min söta plutt, vilket naturligtvis inte alls är särskilt kul för någon av oss så jag säger åt honom att jag vill att han går ut, och det gör han ju men slänger igen dörren. Sonen är nu skitledsen för att pappa försvinner, så jag måste försöka trösta honom som storgråter, och vad ser jag då genom fönstret? Jo, pappa som är på väg bort från huset! Då passar han alltså på att sticka iväg och ta bussen till jobbet istället, lämnar mig med en ledsen treåring som jag dessutom då måste få iväg till fsk på egen hand!! Det här är inte första gången som han lämnar mig på det här sättet, och absolut inte den viktigaste!

    Vad sjutton ska jag göra åt hans idiotiska beteende?? Skilsmässa är verkligen inte aktuell men jag är så förbannat less på att inte kunna lita på att han finns där när jag behöver honom, inte ens i sådana här små situationer! Han är så egoistisk och sätter sina egna känslor före vår relation!

    Jag har skrivit ett meddelande åt honom och sagt att jag iaf inte tänker ställa upp för honom längre med tanke på att när jag för en gångs skull behöver hjälp så lämnar han mig i sticket! (IGEN!!) Han har en tendens att inte ens läsa mina meddelanden när han är sur men det skiter jag i. Jag är less!! Det finns liksom ingenting jag kan göra för att han ska få några som helst efterföljder av sitt beteende heller känns det som, inga naturliga konsekvenser av sådant här. Vad kan man ens göra?!

  • Svar på tråden Jag är småsjuk och min man vägrar lämna på fsk!
  • Anonym (Anonym)
    Anonym skrev 2020-04-02 13:17:08 följande:
    Du skyller ditt agerande (att utsätta människor för smittrisk som i värsta fall kan utvecklas till covid-19 och än värre ta livet at folk) för att du är trött coh har lite ont i halsen. För att din gubbe piper iväg som en barnunge.
    För att du inte orkar ta hand om ditt barn, t ex vara i närheten när han leker. Eller som du skrev "100% barnpassning".

    Du kan inte säga hej då (eller "ta farväl" som du så drastiskt säger) med "maken hängande" över dig...

    Duger det som exempel?

    Är det värt risken?
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 13:06:26 följande:
    Förslagsvis kan du ju läsa mitt absolut första svar, och försök sedan få det till ett bortförklarande.
    Jag har läst alla dina svar, det tillkommer mer och mer hela tiden.Så varför skulle ditt första svar vara det som ska tas mest på allvar?
    Jag har redan varit öppen med att jag begått ett misstag, om det inte duger för dig föreslår jag att du gör något annat än att kommentera här.
  • Bjoer
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 13:25:34 följande:
    Att vilja säga hej då till sin son en minut i lugn och ro som man gör precis alla gånger man annars skiljs åt är inte att sätta mina egna känslor först, det tillhör en normal relation.
    Fast nu var det inte en normal situation så då får man anpassa sig. Precis som du krävde att din man skulle anpassa sig när du hade, kanske, lite ont i halsen, för att det heller inte är en normal situation.
  • Anonym (***)
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 13:25:34 följande:
    Att vilja säga hej då till sin son en minut i lugn och ro som man gör precis alla gånger man annars skiljs åt är inte att sätta mina egna känslor först, det tillhör en normal relation.
    Så ni har det så jobbigt varje morgon, även när du lämnar?

    För annars är ju detta inte en normal situation. Och då kan man göra på ett annat sätt som passar bättre.

    Hur ska du klara av två barn, när du har problem med ett barn?
  • Annita
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 11:03:43 följande:
    Ja, det är påfrestande, så klart. Jag tror inte jag är särskilt ovanlig på det sättet.

    Kloss bredvid vet jag inte exakt (känner inte till uttrycket) men han vill isf helst ha mig på golvet inom "lekavstånd", så kanske en meter eller två, om jag inte är involverad i leken aktivt. Han vill gärna ha hjälp då saker går fel, det kan vara leksaker som fastnar på något sätt, han får dem inte att stå som han tänkt, någon pusselbit som ska på plats. Och jag gör absolut inte allt för honom utan uppmuntrar så långt det går att han ska göra saker själv, att han kan själv, men ibland gör man hellre en liten sak för att förebygga en härdsmälta. Så om jag lägger en bit på ett pussel kan han göra resten själv utan större problem, t ex. Det är ok för honom om jag lämnar rummet kortare stunder, t ex går till köket för att skära upp någon frukt till honom, men inga längre "utflykter" på så sätt. Han vill ha mig i närområdet oavsett.

    Om maken är hemma är han nästan hellre med pappa, som då har ungefär samma situation bara att de leker lite andra lekar, då vill sonen ändå att jag befinner mig på samma våningsplan som dem. Om jag då sätter igång med något praktiskt hemmagöra (typ disk, städ, tvätt) så kommer sonen gärna till mig. Söt är han ju när han vill hjälpa till men det blir snarare björntjänster oftast. Hans separationsångest var riktigt bra en kort period men hur vi än försöker bearbeta det nu så fungerar det bara i vissa situationer, och då jättebra, men nästan inte alls i andra. Inga problem att lämna på fsk t ex men man ska finnas inom räckhåll när vi är hemma, på samma plan åtminstone. Det kanske inte är så konstigt iofs.
    Jag tänker att de flesta treåringar vill ha sällskap och inte sitta ensamma på rummet och leka, men man måste förhoppningsvis inte sitta bredvid hela tiden. Om du diskar kan han väl ha sitt pussel i köket, och ni pratar lite under tiden? Nej, det är inte konstigt alls att han vill att ni är i närheten, klart att han inte vill vara ensam på ena våningen.

    Och såklart det inte blir perfekt när en treåring hjälper till att hänga tvätt, men det blir ju ändå gjort, om du väljer mellan det och att sitta på golvet i hans rum. 

    Jag var väldigt trött och stressad när mina barn var små, så jag kan förstå att det känns pressande, helt och hållet. Det blev INTE lättare när tvåan kom kan jag säga, jag hade några år då jag var fullständigt dränerad på energi. Förhållandet med pappan blev sämre eftersom vi inte riktigt var överens om allt, för att formulera sig diplomatiskt.
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (***) skrev 2020-04-02 13:37:34 följande:
    Så ni har det så jobbigt varje morgon, även när du lämnar?

    För annars är ju detta inte en normal situation. Och då kan man göra på ett annat sätt som passar bättre.

    Hur ska du klara av två barn, när du har problem med ett barn?
    Nej vi har inte bråk varje morgon. Jag tycker ändå att min son kan få en kram innan han går iväg för dagen, kanske ännu viktigare just en sådan gång.
  • Anonym (***)
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 13:43:16 följande:
    Nej vi har inte bråk varje morgon. Jag tycker ändå att min son kan få en kram innan han går iväg för dagen, kanske ännu viktigare just en sådan gång.
    Och det hade du hunnit även utan att köra iväg mannen...
  • Anonym (.)
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 13:43:16 följande:

    Nej vi har inte bråk varje morgon. Jag tycker ändå att min son kan få en kram innan han går iväg för dagen, kanske ännu viktigare just en sådan gång.


    Just en sådan gång, med storgråtande son, hade det kanske varit ännu lämpligare att låta honom få stanna hemma i lugn och ro?
  • Anonym (Anonym)
    Annita skrev 2020-04-02 13:42:53 följande:
    Jag tänker att de flesta treåringar vill ha sällskap och inte sitta ensamma på rummet och leka, men man måste förhoppningsvis inte sitta bredvid hela tiden. Om du diskar kan han väl ha sitt pussel i köket, och ni pratar lite under tiden? Nej, det är inte konstigt alls att han vill att ni är i närheten, klart att han inte vill vara ensam på ena våningen.

    Och såklart det inte blir perfekt när en treåring hjälper till att hänga tvätt, men det blir ju ändå gjort, om du väljer mellan det och att sitta på golvet i hans rum. 

    Jag var väldigt trött och stressad när mina barn var små, så jag kan förstå att det känns pressande, helt och hållet. Det blev INTE lättare när tvåan kom kan jag säga, jag hade några år då jag var fullständigt dränerad på energi. Förhållandet med pappan blev sämre eftersom vi inte riktigt var överens om allt, för att formulera sig diplomatiskt.
    Sötnosen vill gärna hjälpa mamma med disken! Vi har maskin men han förstår inte att saker ska i utan börja gärna plocka ur den skitiga istället :s Han behöver absolut inte sitta ensam i sitt eget rum, största delen av tiden är han på nedervåningen i ett rum som är lite av ett kontor, ligger mitt i huset kan man säga med utgångar åt flera håll. Där har han sina leksaker, pussel osv. Vill han gå upp går vi så klart tillsammans. När han var yngre var han ok med att jag satt bredvid och handarbetade, och vissa stunder leker han på helt egen hand, och det blir väl bättre med åldern. Men tufft vissa dagar!

    Det sägs ju att småbarnsåren är väldigt påfrestande och så är det nog för de flesta, man kan gott förstå att en del bekanta nöjer sig med ett barn. Vi har iaf hittat någon slags balans nu och jag tänker att när en tvåa är stor nog att kräva lite mer har ettan också blivit lite större. Hur har ni det då, bättre balans nu och samsyn?
  • Anonym (Anonym)
    Anonym (.) skrev 2020-04-02 14:08:28 följande:
    Just en sådan gång, med storgråtande son, hade det kanske varit ännu lämpligare att låta honom få stanna hemma i lugn och ro?
    Nja, man ställer ju inte in en "hel" dag för att han är ledsen på morgonen. Nu brukar han inte vara sån men det finns ju jättemånga barn som säkert har det lite trassligt på morgonen.
  • Annita
    Anonym (Anonym) skrev 2020-04-02 14:10:45 följande:
    Sötnosen vill gärna hjälpa mamma med disken! Vi har maskin men han förstår inte att saker ska i utan börja gärna plocka ur den skitiga istället :s Han behöver absolut inte sitta ensam i sitt eget rum, största delen av tiden är han på nedervåningen i ett rum som är lite av ett kontor, ligger mitt i huset kan man säga med utgångar åt flera håll. Där har han sina leksaker, pussel osv. Vill han gå upp går vi så klart tillsammans. När han var yngre var han ok med att jag satt bredvid och handarbetade, och vissa stunder leker han på helt egen hand, och det blir väl bättre med åldern. Men tufft vissa dagar!

    Det sägs ju att småbarnsåren är väldigt påfrestande och så är det nog för de flesta, man kan gott förstå att en del bekanta nöjer sig med ett barn. Vi har iaf hittat någon slags balans nu och jag tänker att när en tvåa är stor nog att kräva lite mer har ettan också blivit lite större. Hur har ni det då, bättre balans nu och samsyn?
    Hm, nej vi separerade när yngsta var två och ett halvt... Det är tio år sedan, men nu för tiden har vi en bra samsyn och ett bra föräldraskap tillsammans. Bättre än om vi hade fortsatt tillsammans faktiskt tror jag.

    Går ni ut och leker någonting på dagarna, till lekparken eller så?
Svar på tråden Jag är småsjuk och min man vägrar lämna på fsk!