Vill inte vara särbo - hjälp

Hej,
Jag har ett "problem" som jag behöver rådfråga andra med innan jag tar upp det med min särbo.
Lång historia kort (så kort det går).

Vi har varit i ett förhållande i 4,5 år, med barn på vart sitt håll. När vi träffades var mina barn 12 och 10, hans barn var 8 år.
Allt gick fort då vi trivdes bra ihop allihopa (för fort med facit i hand). Vi flyttade ihop efter 6 månader och allt gick i stort sett bra.
Efter 2 år föddes vårt gemensamma barn och då började problemen.
Hans barn (då 10 år) reagerade starkt på detta och började distansera sig och inte vilja vara med mig eller mina barn ensam. Hen ville enbarn vara med pappa och brydde sig väldigt lite om det nya syskonet.
Det gick så långt att hen vägrade komma hem om jag var där vilket resulterade i att jag när vårt gemensamma barn var 1 år flyttade till en egen lägenhet med vårt barn samt mina barn. Vill poängtera att jag inte behandlat bonusbarnet illa men haft samma regler för alla barn vilket jag nu i efterhand förstår att bonusbarnet inte tyckt om då hen varit ensambarn och tydligen bestämt allt ensam tills vi andra kom in i bilden. (Jag är för att alla skall få ta plats, att det skall vara rättvisa mellan barnen)

Min numera särbo bor sen dess hos mig varannan vecka, och varannan vecka i sitt hem med sitt barn. Vårt gemensamma barn träffar han alltså bara varannan vecka och mitt bonusbarn träffar bara sitt syskon på jul och födelsedagar. Vi gör inget gemensamt sen jag flyttade ut.
Tar jag upp detta så blir min särbo arg och tycker att jag skapar bråk. Då min särbo har ett förfärligt humör och saker går sönder kring honom när han blir arg så är jag väldigt selektiv i vad jag tar upp och hur jag gör det.

Nu till saken, jag vill absolut inte vara särbo. Jag drömmer om familj och hus och hatar att leva ensam. Mitt liv varannan vecka är enbart jag och vår 2,5 åring i en lägenhet jag hatar. Mina stora barn bor ena hos mig varannan helg och den andra kommer lite när det passar då hen flyttat hemifrån för studier. Vi har goda relationer och hittar på saker tillsammans när vi är lediga.

Jag älskar min särbo med alla hans sidor men varje måndag när han försvinner till sitt hem så mår jag förfärligt dåligt. Jag är ensam med allt, och känner att han glömmer oss. Ekonomiskt hjälper han inte till alls men jag får dock barnbidraget. Alla kostnader kring vårt barn utöver det barnbidraget täcker står jag för.
När vi träffades så pratade vi om hus och giftemål och hur vi skulle leva framöver. Nu pratar vi om vad vi skall se på för tv program till kvällen och kanske vad vi skall hitta på till helgen.

Jag har funderat på att ställa ultimatum, att antingen styr vi mot att bli en familj igen och flytta ihop eller separerar helt. Men jag är så rädd för vad jag skall få för svar. Har någon klok något råd? Mitt i allt detta sitter en 2,5 åring som jag bara önskar en trygg uppväxt för och jag vet inte hur jag skall sortera i alla känslor.

Tusen tack för era svar!
Var inte helt beredd på att fokus kunde hamna på hans aggressivitet, även om jag förstår era reaktioner. Det är sidor hos honom som jag inte vågat ta upp med så många ( då mina närmaste ogillar honom för det dom redan vet).
Vill tillägga att han visat de siderna mycket mer sällan sen jag flyttat för mig själv men det kan också hänga ihop med att jag inte tar upp någonting längre.. Ekonomin gjorde hans senaste raseriutbrott då han anser att han inte skall betala för något som han inte är med och bestämmer (tex om jag köper vinteroverall). Så har involverat honom i de senaste köpen där han fått se på förhand hur/vad jag tänkt och fått lämna åsikt i hopp om att han vill bidra med lite, men inga pengar har kommit :/ Något underhåll får jag inte heller då vi inte är separerade utan särbos.
Och som en av er frågade om han köper något på "våra veckor" så handlar han in lite mat till middagen så där bidrar han. Men vi är aldrig hos honom (har varit där 1 gång sen jag flyttade ut) och alla förbrukningsvaror är sånt som jag köpt in. Vet inte om det är något man kan "kräva" att han skall betala? Känner mig väldigt girig men han tjänar mer än mig och äter/förbrukar betydligt mer än mig..
Förstår väl innerst inne vad alla tycker om vår situation, och kan inte ta upp detta med någon närstående då i princip alla tycker att jag skall lämna, men det är otroligt svårt när man älskar någon. Men detta äter upp mig och jag mår mer och mer dåligt då livet står på paus.
Och som Pricilla här uppe skrev, är det bättre med vv med vår lilla än min partner. Och det är just det som är otroligt tungt.. Inte bara behöva lämna den man älskar utan också bli av med sitt barn 50 % för att man tänker egoistiskt och vill mer i livet. Alternativet är att bita ihop, leva vidare såhär tills barnet är stort.
Min särbo har sagt att om vi går isär så skall han ha vårt barn 50% (vilket jag såklart förstår) men han är nästan aldrig ensam med vårt barn och jag tar det mer som hot än något han faktiskt önskar, och det skrämmer mig.

Vill inte vara särbo - hjälp

INNEHÅLL