Inlägg från: Anonym (Kluven) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Kluven)

    Han lämnade mig...

    För 5 veckor sedan fick jag reda på att jag var gravid med min sambo sedan ett år, vi har haft det jätte bra fram tills dess. Graviditeten var inte planerad men inte någonstans oväntad då vi aldrig skyddat oss mer än med avbrutet, han har sagt att han helst väntar när vi talat om det för talat om det har vi gjort iom att jag själv har två barn sen tidigare vv och inte själv har haft bråttom med ett gemensamt men vi har talat om framtiden, ett barn tillsammans, bygga hus osv och också att skulle jag bli gravid vill jag inte genomgå en abort då jag gjort det förr. När jag talade om att jag vart gravid fick han total panik vilket jag kan förstå, han har ju inga sedan innan själv och det år självklart omvälvande för honom men sen spårade det ur och han började gapa och skrika hur dum och naiv jag är, att det aldrig kommer gå och han är helt plötsligt inte längre klar med något av ungkarlslivet. Det slutade med att jag lugnade honom och bad honom ta tid att tänka och sansa sig så vi kunde prata igenom det, jag har inte vart emot abort helt men viktigt är att vi sätter oss tillsammans och pratar och lyssnar till varandra, han åker iväg och därefter tar det en vecka och han ringer fortfarande och skäller att jag förstör hans liv osv osv Jag är i chock över hur han agerar, vad han säger till mig och helt plötsligt pratar han inte alls om graviditeten utan nu klarar han inte av detta livet och han vet inte vad han känner, han kan träffa någon ny som inte går emot honom och han vill inte veta av mig och mina barn och gud vet vad. Jag är helt förstörd, känner inte igen honom. Förstår inte hur det kunde bli så elakt och nu vet jag inte vad jag ska göra, jag anser ju att han passerat alla gränser och att beslutet ligger hos mig, han skiter ju i graviditeten för att han nu ville lämna mig helt plötsligt och då står jag ensam kvar att besluta, han har inte ens frågat om graviditeten. Antar att han gör slut och tror att ?problemet? då försvinner utan att man behöver ta något ansvar eller bry sig själv? Långt men ville bara skriva av mig, känner mig förtvivlad, lurad, sårad och arg.

  • Svar på tråden Han lämnade mig...
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (A) skrev 2020-04-07 10:34:10 följande:

    Jag hade faktiskt gjort abort i ditt fall. Vill du verkligen skaffa barn med en sådan idiot?

    Sedan har jag väldigt svårt att förstå hur ni två resonerade när ni valt att inte använda skydd. Hur resonerade ni? Ni visste ju båda att han ville vänta med barn, du visste att du inte ville göra abort. Dvs båda två visste ju att det inte var läge att bli gravid, ändå skyddar ni er inte?


    Nej, antar att jag fortfarande lever på hoppet om att han ändå är mannen jag blev kär i. Så jag har vart naiv och det var jag när vi inte skyddade oss fullt heller.
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Oj) skrev 2020-04-07 10:50:25 följande:

    Finns det kulturella skillnader här? Frågar för att jag har en väninna vars kille blev helt förbytt när hon blev gravid.

    Om jag varit du hade jag faktiskt gjort abort och tackat min lyckliga stjärna att detta beteende uppdagats nu så du slipper lägga mer tid på skitstöveln. Hur kan han få panik över en graviditet när ni inte skyddar er fullt ut? Hur kan han inte trä på gummi när en graviditeter helt otänkbar för honom och hur kan han beskylla dig för att ni båda är fertila? Verkar inte bara vara en taskig jävel utan rätt kocko intelligentmässigt.


    Nej inga kulturskillnader. Resonerar kring så jag också men har svårt att överhuvudtaget greppa vad som händer, vilken ful sida som visat sig. Det är väl farhågan, att jag skulle behålla och detta bara är sådan han är.
  • Anonym (Kluven)
    Rudbeckius skrev 2020-04-07 11:04:46 följande:
    Väldigt ledsam situation, elakt och orättvist hanterat. Du har agerat bra hittills tycker jag och har nu verkligen mycket att fundera över.

    1) Nu har ju båda haft ansvar för att inte skydda er mot graviditeten. Båda kommer ju att få ha ekonomiskt ansvar. Att uppfostra ett barn innebär ju även så mycket mer vårdadsansvar, och oftast så mycket glädje med. Barn är underbara. Krasst finns ju abort och bortadoption med som alternativ. Din pojkvän verkar ju inte riktigt i balans just nu. Frågan är om han kommer att ändra sig. Det låter som om han inte alls är redo att skaffa familj. Kan du tänka dig uppfostra barnet själv?

    2) Din och pojkvännens relation, har den möjlighet att klara sig alls? Vad vill du egentligen nu när du sett att ni har helt olika syn på konsekvensen av oskyddad sex?

    3) Det är ingen tröst men fakta, det här är ju en situation som är vanlig. Sorgligt, nog.

    4) Har du möjlighet att ta stöd i närsående och vänner. Du behöve rnån att snacka med. Kan du prata med din farsa eller morsa om detta?

     
    Jag är absolut beredd att uppfostra barnet själv även om det inte var vad jag önskade, jag ser ingen börda i det även om jag förstår att det kommer vara tung liksom att gå igenom graviditeten ensam men i slutändan är alla mina barn den största glädjen man kan ha. Aldrig att jag skulle kunna bära och adoptera bort mitt barn. Det med relationen är svårt att svara på då jag anser att bollen ju ligger hos honom och i hans agerande, jag kan ju bara just nu acceptera hur det är nu, hur svårt det än är och bearbeta det. Ända chansen för oss är ju om han ångrar sitt agerande och då får jag ta ett beslut utifrån hur han väljer att handla därefter. Det är väl vanligt, man tror väl bara man känner sin näste och att det inte händer en själv. Jo min familj stöttar mig till 100%, även hans föräldrar som kontaktade mig härom veckan. Känns konstigt att man som 32 respektive 30 år står i en situation som denna.
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Fundersam) skrev 2020-04-07 11:15:44 följande:
    Din kille agerar ju i chock, han värjer sig rätt mänskligt från att bli pappa och ändra sitt liv. Han drar sig för allt ansvar och är skraj för att bli bonuspappa med. Han känner sig fångad och lurad. Han tar till flykt och drar.

    Orättvist, inte solidariskt, ingen glädje för barnet. Jag tror inte han är redo alls för vuxenlivet. Om du inte får ett väldigt bra snack med honom om framtiden så tror jag du måste acceptera att det här inte alls var en kille att bygga ny familj med.

    Sorgligt för barnet och för dig.
    Det är sant det du säger. Jag förstår honom till viss del, vill heller inte tvinga på honom det livet. Känns fel hur jag än väljer. Känner mig själv lurad eftersom han ville leva sitt liv med mig, står vid min sida oavsett vad, man kämpar tillsammans och han är klar med allt, vill ha familjelivet med mig osv osv Men visst kan man väl ändra sig, eller få panik, chockartat agerande bara.
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Fundersam) skrev 2020-04-07 13:02:50 följande:

    Har du frågat om hur han nu ställer sig till det han sagt tidigare om att ha ett liv tillsammans?


    Jo jag har nämnt det men inte fått något direkt svar eftersom han själv inte verkar vara förmögen att förstå själv nu, låter åtminstonde så, som att han stängt ner totalt.
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Elsie) skrev 2020-04-07 13:10:37 följande:

    Om du har två barn sedan tidigare och ni bara har varit sambos i ett år så förstår jag att han blir skraj. Gör abort! Det är inte schyst mot varken honom, dig eller barnet att fullfölja. En motvillig pappa och bonuspappa är ungen bra idé.


    Förstår hur du tänker. Tänker också dem tankarna bland en massa annat men känner inte riktigt att det är så lätt som att bara göra en abort..
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Fundersam) skrev 2020-04-07 13:02:50 följande:

    Har du frågat om hur han nu ställer sig till det han sagt tidigare om att ha ett liv tillsammans?


    Eller när jag tänker så har jag nog fått en hel del olika svar, bara jag som ändå inte kan förstå antagligen eftersom att vi redan har ett liv tillsammans men som på en handvändning så är man ute ur ekvationen. Svar som att han ska inte ändra sitt liv, han kan inte. Vi levde ju dock ett liv tillsammans nyss. Han vill väl bara inte vara fast helt enkelt och tittar väl på de flesta av sina egna vänner med barn som tragiskt nog verkar vara hemskt olyckliga i sina förhållanden.
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Fundersam) skrev 2020-04-08 10:17:30 följande:
    Där har han nog samma erfarenhet som jag har med mina killkompisar. Jag har det OK hemma med sambon även om jag är orolig för at thon dricker för mycket vin och spelar för mycket på mobilen, motionerar för lite och är rätt gnällig. Väldigt mycket ansvar ligger på oss killar för att ta hand om förhållande (ja, jag vet att motsatsen finns).

    Kanske ni kunde diskutera vilket sorts parförhållande ni skulle vilja ha? Ansvar och glädje liksom... inte allt jobb att vårda förhållandet på den ena parten..
    Synd att man ser människor som har det så dåligt men själva väljer att inte göra något åt det... Hade det gått och diskutera hade jag ju gärna gjort det, han kan ju vara missnöjd men det är svårt att veta vad man själv kan påverka om man uppenbarligen inte vet vad den andre känner. Självklart är man två om att vårda förhållandet! Som du säger att du är orolig över dessa saker med din sambo. Hur gör du själv för att vårda det, tänker om du talar ur egen erfarenhet? Har ni talat om det?
  • Anonym (Kluven)
    Anonym (Fundersam) skrev 2020-04-08 12:48:55 följande:

    Först och främst gäller det ju att vara ett föredöme själv. Om jag fixat tvätten, handlat, gjort god middag. är glad och välkomnande och sedan tjejen kommer och gnäller om allt och säger att hon är trött, kväll efter kväll... jag då slutar jag ta initiativ, går ut med kompisarna (corona stopper det nu) och kollar netflix med tonåringarna hemma. Jag frågar en gån och gnäller hon nej till att jogga ihop, röja i garaget, fixa käk ihop osv så får hon stå sitt kast....

    Jag kan förstå killar som lever själva och har kvinnor som bra kompisar med förmåner.... synd att säga (ja, jag vet att det även finns bra jämställda förhållanden och det finns förhållanden där det är kvinnorna som håller upp strukturen och värmen).

    Vi talar om det ibland och jag föröker vara kärleksfull och vänligt bestämd.


    opy
    Då förstår jag givetvis. Sen vet jag inte riktigt varför du nog verkar tro att det skulle vara likadant i detta fallet
Svar på tråden Han lämnade mig...