Hur gör andra par när de bråkar?

Nej det kanske inte är en situation som andra reagerar på. Vi har dock problem, rätt ofta, med att just det barnet som tränade igår blir överhungrig och blir på oerhört dåligt humör. Så vi brukar vara snabba med mat efter träning. 

Och nej, det var inte så det var en gemensam aktivitet som de gjorde tillsammans, det var nog mer att pappan spelade tv-spel och de andra sitter med annan skärm, bara att de sitter i samma rum.

Jag skrek ju inte eller så, jag tyckte jag var tydlig med vad jag tyckte. Men det är ju det jag inte får göra, enligt honom, då blir ju han sur för att jag ens har reagerat. 

Problemet var ju löst när jag kom hem en halvtimma senare, då precis var maten klar och allt åt. Så jag behövde inte lösa något. Men irritationen som jag byggt upp ensam i bilen över detta fanns kvar eftersom jag inte fick prata om det ordentligt. Utan det blir att jag slänger ur mig någon kommentar om det på den nivå jag vågar - eftersom det känns som att jag går på ett minfält när jag säger något (typ "jag förstår inte hur du bara kan sätta dig och spela tv-spel istället för att laga middag när klockan är si och så") och då går han totalt i försvar och bara tycker jag gör en stor grej av det. 

Problemet hos oss är att jag är väldigt planerad och strukturerad och sällan gör slarvfel (dvs missar sällan saker eller har sönder saker osv bara av rent slarv och nonchalans). Medan han rätt ofta bara är lite lat eller slarvig och inte tänker sig för och därför går saker sönder, han missar saker osv). Och då blir han jättesur om jag påpekar det. Jag får alltså inte känna de känslor jag känner och det är det som skapar en stor frustration hos mig. Men det kanske är jag som har fel där, att det är fel hos mig att jag känner känslorna och inte bara har överseende med hans tabbar? För ja, det är klart att det inte är stora saker som går fel, två dagar senare är de ju helt betydelselösa. 

Tycker du att han har rätt att uttrycka sin frustration?

Jag hade blivit skitsur faktiskt. Som pappa har man lika mycket ansvar att få vardagen att fungera som mamman.
Skulle jag av någon anledning vara borta vid middagstid hade jag aldrig tänkt annat än att maken fixar. För det är så man gör.
Det handlar om samarbete. Men även kommunikation, ni är två vuxna människor och måste kunna tala med varandra för att få saker att fungera. Det går inte att bara anta att den andre gör.

Shit alla dessa bortförklaringar vissa har för att det inte fungerar, att mannen ska ha någon gräddfil till att fastna i en lek och inte ta ansvar.
Wow.

I trådstarten står det tydligt att han av någon anledning inte lagade maten trots att klockan blev mycket. Har det ändrats?

Jag har en man som överhuvudtaget inte tål kritik. Säger man till honom vad man tycker om att han inte gjort något han sagt att han ska göra och man säger ett par såna grejer på en dag tjurar han resten av dagen och känner sig förtryckt av mig. Han tar ansvar för matlagningen, men när det passar honom, vilket innebär att han startar upp först på kvällen när han börjar bli hungrig och tar 2-3 timmar på sig att bli klar. Vid det laget är jag, gravid och illamående, halvdöd av hunger. Har sagt till honom flera gånger men han skulle aldrig få för sig att fråga, ?vilken tid vill du äta idag?? Detta måste förändras när bebisen är här, jag vet sedan förutom ju outhärdligt det är att amma trött och hungrig..

Fast om hon är illamående....

Har man gjort sin partner gravid (med fullt samförstånd) och denna mår illa, så är det väl rimligt att ta hänsyn till det och vara lite extra omtänksam....

Anser jag efter tre barn som nu i stort sett är vuxna. Graviditet är ingen sjukdom, men vissa människor mår allt annat än bra under graviditet.