Hur gör andra par när de bråkar?

Det där är inte en situation som jag hade brytt mig om. Det låter ju inte som om det handlar om mycket små barn med tanke på att något av dem tränat. Det låter som om de hade en gemensam aktivitet som de uppslukades av, och är det inte något som händer hela tiden så förstår jag inte problemet. Pappan fick väl fixa maten efter att de spelat färdigt? 

Men jag är inte alls en sådan där person som du beskriver dig som - jag skulle aldrig skrika och är inte mycket för att sura heller. Tycker jag något är värt att reagera över så är jag tydlig med vad det är jag anser och sedan är jag färdig med det. 

Hur gör vi? Tja, vi bråkar inte. Faktiskt sant. Dels är vi rätt lika så den typen av diskussioner som du beskriver ovan, sker liksom aldrig. 

När vi har något vi är oense om så pratar vi igenom det. Vi går inte omkring och surrar och visar med kroppsspråk, eller som ni verkar hamna i - bråka om själva bråket-  utan vi pratar direkt.

Vi bestämde för många år sedan att vi vill ha en öppen kommunikation och att vi bara måste ta upp saker direkt, så att det inte ligger och gror. När vi gör det blir det aldrig personangrepp ("du gjorde fel"-diskussioner) utan mer fokus på "ok, nu blev det kanske inte så bra - hur gör vi bättre nästa gång?"

Visst kan det ibland vara att just en av oss verkligen klantat till något, men vi är båda så pass bra på att inse att det hjälper inte att tjura och peka finger, utan vi resonerar oss fram. Vi kanske har två helt olika alternativ till hur något ska göras - då pratar vi om de två alternativen, kanske kommer på ett tredje till slut, just för att vi är ett team och hjälps åt. Om vi inte kommer på ett tredje alternativ försöker vi ta det förslag som verkar bäst för alla inblandade. Det blir en mer objektiv approach och ingen fastnar i att man var sur på vad den andre gjorde eller att det ska bli nån slags kamp mellan vems förslag som "vinner". 

Just genom att resonera om saken och försöka vara lite objektiv gör att vi i princip alltid kommer på något mer som ingen hade kommit på ensam, så det är en styrka att kunna vara ett sånt team. 

Jag förstår att du blir frustrerad. Det som skulle kunna hjälpa är kanske att i stunden försöka hitta en lösning på problemet. Typ konstatera att han inte gjort mat och så inte tjafsa så mycket kring det hela just då utan bara försöka få mat på bordet och ungarna i säng. Jag blir ofta stressad i sådana situationer som du beskriver och därför blir jag arg.

Ni behöver nog hitta ert sätt att kunna reda ut saker och kunna lyssna på varandra.

Hos oss bli ibland min sambo arg och tycker jag går i försvar, vilket jag gör ibland. Jag blir nog väldigt praktisk i det läget och bara försöker lösa problemet i stunden. Han brukar ändå uppskatta när jag försöker förstå honom och låta honom avreagera sig och mest hålla med och förstå hans frustration. Sen kan det ändå upprepa sig för vi kommer kanske inte till rätta med det grundläggande problemet, typ att vi båda är ganska slarviga imellanåt. Jag har slutat se allting som att det bara är jag som orsakar problemet men i stunden måste jag lyssna på vad sambon blir arg över. Han tycker jag förnekar hans känslor annars och det är han ju snabb att påtala " jag måste ha rätt att uttycka min frustration" kan han säga. Jag och min sambo pratar mycket och när jag blir frustrerad och jätte arg för att jag tycker att han lägger sig i saker, försöker styra eller konteollera så tycker jag ändå han lyssnar på det också. Vi kan också säga till varandra att det inte var meningen att göra den andre arg, frustrerad, ledsen etc. Min sambo har ett visst kontrollbehov och tycker att saker går ut över honom hela tiden och tar ibland ansvar för saker som han inte måste ta ansvar för men har svårt att förstå det. Vi kan ju prata om saken och förstå varandra men i perioder har det tärt på oss båda på olika sätt att vi är dem vi är. Jag har tagit hjälp av lycka.se. Jag och min sambo har alltid haft en vilja till att ändå ta oss igenom jobbiga perioder.

Varför måste du bli sur/irriterad/ledsen över att han gjort något klantigt? Det är väl bara att konstatera att det blev fel, men egentligen skulle du lika gärna kunna välja att skratta åt eländet. Du verkar ha ett behov av att få visa dig sur/irriterad, men måste du egentligen hävda din rätt till det? Blir inte livet lite trevligare om du kan jobba på att reagera på ett trevligare sätt? Det är svårt att ändra på andra, lättare att själv ändra inställning.

Varför stämmer ni inte av innan om tider och kvällsplaner?

Visste resten i familjen när du skulle komma hem?

Kan det handla om kontrollbehov hos dig?

Däremot håller jag med om att man mår dåligt av att aldrig bli lyssnad på. Kanske är det bättre att släppa konflikterna, men istället försöka nå fram till varandra när ni inte är sura?

Brukar du vara iväg flera timmar för att uträtta ärenden? Annars var det ju något som var annorlunda den kvällen. Vem lagar normalt maten?

Vad bra. Då städade han upp efter sitt misstag.Här har du ett problem. Du sitter en halvtimma och skapar irritation hos dig själv, istället för att försöka jobba med att förstå saken ur hans synvinkel, och bestämma dig för att det inte är katastrofläge.Det är klart han går i försvar när han får en anklagelse. Det låter otrevligt när du säger "jag förstår inte hur du bara...". Försök istället säga något som "vad bra att du fixade maten, gick det bra trots sen middag?".Han har väl alltid varit sådan? Du valde just honom, inklusive allt. Det kanske var ett slarvfel av dig att inte tänka efter innan ni skaffade barn? Försök inte ändra på honom som person, det blir sällan lyckat, när inte han själv tar initiativet till det. Alla anklagelser från dig är att tala om för honom att han inte duger.Du har inte fel som känner dina känslor. Vill du ha ett bra förhållande kan det dock hjälpa om du ser din egen del i era gräl. Vill du gräla, eller vill du försöka ändra din grundinställning till honom och ditt sätt? Det verkar som om du vill vara som du är, men du vill att han skall acceptera det. Han får däremot inte vara som han är för dig.
Som du säger. Sakerna är egentligen inte så betydelsefulla. Tänk på det när du tar ett extra andetag nästa gång du blir irriterad.
Han har rätt att uttrycka sin frustration över din irritation på samma vis som du har rätt att uttrycka din irritation. Men, är detta något som fungerar bra?

Så i vanliga fall när du är iväg brukar han ha fixat maten tidigare?

Vi bråkar inte. Är vi oense eller det har dykt upp något missförstånd så reder vi ut det i normal samtalston. Vuxna människor behöver inte surna till eller fräsa ifrån eller höja rösten mot varann.

Blir jag sur så är det för att jag blir sur på riktigt, och då är det inget som ?går över? efter ett tag med mindre än att man får en förklaring eller saker förändras. Folk som vräker ur sig en massa skit och sen slätar över det med ?men det menade jag ju inte, det var ju bara något jag sa när jag var arg? förstår jag mig inte på. Uppenbarligen hade du det i dig eftersom du sa det...? Varför säga sånt man inte menar?

Men folk är ju olika. Är glad att ha funnit en man med ett temperament som passar mitt och som inte vräker ur sig elakheter eller blir arg utan anledning.

Jag har stört mig på att min sambo gör lite som du, anklagar och påpekar. Och när jag har påpekat att han gör så tycker han ju att han har rätt att få uttrycka sin frustration. Jag går ibland i försvar och jag tar ju kanske mer illa upp om jag inte mår så bra i mig själv. Jag och min sambo har båda saker som vi har svårt att hantera hos oss själva och vi har nog ändå kommit fram till att vi accepterar dessa brister hos varandra samtidigt som vi jobbar med oss själva. Men vissa mönster sitter djupt inne i oss. Så då kan det vara bättre att acceptera det så länge. Men vi har nog kommit fram till den överenskommelsen. Så när han blir frustrerad försöker jag vara lugn, lyssna, bekräfta och förstå. Då gör det att han gör samma sak mot mig. Men det har inte alltid så lätt. Du kan ju jobba med dig kontrollbehov så kanske du inte behöver bli så frustrerad. Jag låter liksom frustrationen stå för min sambo, väljer han att bli irriterad och stressad får han väl bli det och då måste jag förhålla mig till att han blir det men jag kan ju försöka hjälpa honom till att lugna ner sig genom att lyssna och förstå. Jag behöver ju inte elda på hans frustration ytterligare. Det är bättre om man kan hjälpa varandra. Men det är inte alltid lätt. Förhållanden är svåra speciellt om man är väldigt olika, tror jag. Jag har som sagt tagit hjälp själv och det har skapat goda ringar på vattnet.

Så hur vill du att han ska reagera när du blir sur och anklagar honom för att ha gjort fel? Vad är det för reaktion du är ute efter?

Hade jag fått höra att jag gjort något fel hade jag gått i försvarsställning direkt oavsett vad jag gjort. Jag har svårt att erkänna att jag gjort fel om någon påpekar det på ett hårt sätt. Däremot kan jag definitivt ta på mig att jag gjort något fel om vi kan skratta bort det tillsammans eller om jag själv tar upp det. Men just att bli anklagad är väldigt känsligt för mig. Det kanske är så för din man också.

Så den här gången tog han ett självständigt beslut att vänta med maten?

Du kommer hem, trött, hungrig och maten står inte på bordet? Läge för sur stämning om du börjar skälla på honom.

Hade jag varit ihop med ett oansvarigt barn som hellre leker framför datorn än fixar mat till barnen, ja då hade jag nog surnat till.

Men samtidigt får väl ungarna ha lite mål i mun och säga ifrån att de är hungriga? Givetvis väntade han inte medvetet på TS utan fastnade i leken och kunde/orkade inte slita sig. Hade han på allvar brytt sig hade han ju kunnat skicka ett sms med en enkel fråga och oavsett påbörjat maten så att den var färdig absolut senast när TS kom hem.

Så ja, i fallet här hade jag nog hållit alla hemmavarande ansvariga och fixat något lätt åt mig själv bara eftersom TS rimligen kunde utgått från att de redan käkat. Ett bråk hade jag inte startat, för vad hade det lett till? Hade förklarat vad han gjorde för fel och förväntat mig bättring till nästa gång.

Du är.inte ensam om att vilja få förståelse och bekräftelse och lyssnad på. Jag tror att ni kan behöva prata om saken och hur ni triggar varandra. Jag tyckte jag fick jätte mycket tips på lycka.se. där beskriver de just det här om att vilja bli förstådd. Jag fick faktiskt min sambo att titta på vissa delar med mig då alternativet hade varit att gå till psykolog typ. Han ställde upp för min skull och vi kunde prata om det som de beskrev där och det var skönt. Jag tror även han hade glädje av det.

Man resonerar om händelsen, för att det inte ska ske igen. Det är klart att det är svårt att bortse från om en viss person (igen) klantat sig med något man tröttsamt pratat om innan, men för oss handlar det om respekt för varann, att tänka gott om varann. Att tänka att den andre också vill vad som är bäst för familjen. Ni verkar inte vara där på det sättet, just för att ni är väldigt olika. Ni har nog olika sätt att kommunicera och era sätt synkar inte och då blir det konstiga bråk. 

Du kan nog försöka att inte visa lika tydliga känslor utan mer försöka resonera neutralt, så kanske också han taggar ner och inte reagerar så starkt? Men det ni behöver göra är att i lugn och ro, när ni är på gott humör, bestämma att ni ska prata om hur ni ska gräla, så att säga. Ni gör en plan för hur ni ska agera nästa gång något händer. Men det funkar förstås inte om inte båda vill prova.

Ta det som en utmaning, en lek, en uppgift. Om det hjälper så tänk att ni fått ett uppdrag och ska hjälpa Kalle och Lotta som bor i grannhuset, för de lyckas inte lösa hur de ska gräla på ett bra sätt 

Jag känner igen diskussionen ifrån min relation. Jag tycker att det är mänskligt att reagera med irritation ibland (även för skitsaker, det är ok att vara trött eller i obalans) men min man blir skitsur på mig om jag visar frustration gentemot honom. Och så är han sur LÄNGE. (Vilket jag tycker är värre, då har man ju haft många många chanser att bete sig som en vuxen och ta sig samman, det handlar inte om ETT svagt tillfälle...) Och hans surande tar då helt fokus ifrån den ursprungliga diskussionen.

För oss har det blivit lite bättre men vi har fått mötas på mitten, verkligen. Jag har fått acceptera att jag behöver lära mig att bita ihop 9ggr av tider, för oftast går det ju över efter en liten stund - och han har fått köpa att den tionde gången måste jag få fräsa till för att inte känna mig helt kvävd.

Vi har pratat mycket om det här och kan se kopplingar till våra uppväxter - hans mamma dompterade hela familjen med sina raseriutbrott medan min straffade mig med att sura och vara kall i dagar varje gång hon tyckte att jag var fel - och de erfarenheterna har påverkat mig och min man mycket i hur vi vill hantera konflikter.

Så egentligen förstår vi ju varandra men jag känner att jag fortfarande behöver påminna honom rätt ofta om hur mycket jag jobbar för att inte visa frustration och att han måste möta mig halvvägs genom att släppa det de gånger jag faktiskt blir sur. Men det bygger ju på att vi i grunden är överens om att det är mänskligt att bli arg INBLAND och likaså mänskligt att tjura ett tag IBLAND - men inte hela tiden.