Hur gör andra par när de bråkar?
Hur bråkar andra par?
Jag är gift med en man sedan många år som det är otroligt svårt att bråka med. Jag är en ganska temperamentsfull person med mycket känslor inombords, glad som ledsen och dessa syns nästan alltid på utsidan. Jag kan bli snabbt arg eller irriterad men det går snabbt över. (under min uppväxt kunde jag och min pappa skrika åt varandra massor, vi var hetsiga båda två och sen gick det snabbt över) Min man är en mer tystlåten person med känslorna kvar på insidan. Däremot blir han också lätt irriterad om något tjorvar, barnen eller skruvarna eller missar bussen eller vad det nu är och fräser åt sånt eller skriker på barnen om det går tillräckligt långt.
Vi bråkar dock i princip aldrig verbalt. Inte för att vi inte tycker olika utan för att det bara inte funkar. Jag kan bli jättesur för något han gör eller inte gör. Men om jag då visar det, säger något eller visar med kroppsspråk osv så blir han så himla sur på att jag blir sur. Dvs allting handlar då om att jag blir sur (vilket jag enligt honom aldrig har rätt att bli) så hela diskussionen går liksom i baklås.
Så jag vet liksom inte vad man får bli sur över, när och hur man får visa att man blir sur på något som partner gör eller inte gör och hur det då ageras ut? Handlar bråk alltid bara om att en tycker någon gjort något fel och den andra tycker inte att hen gjort fel så att diskussionen liksom bara handlar om själva surandet?
Jag vet verkligen inte hur andra gör!
Tar ett konkret exempel. Igår hade jag gjort massor med ärenden och varit borta hela den tidiga kvällen. Ringer hem typ halv åtta och bara utgår från att familjen ätit mat för en stund sedan efter ena barnets träning (vi äter kanske 17.30-18 om ingen tränar, direkt efter träning och dusch om någon tränat, typ sitter ner senast kl 19). Visar sig att ingen ätit, maten är inte ens påsatt och de sitter och spelar tv-spel. Han säger ungefär ?jag trodde vi skulle vänta på dig?. I mitt huvud är det fullständigt orimligt att ens tänka tanken på att vänta på mig med att göra klart maten när ett barn har varit och tränat (=behöver äta), det snart är läggdags för samma barn och klockan är mycket. Så jag blir sur. Vilket jag visar tydligt när jag kommer hem med att säga ungefär att jag inte förstår hur det de ens kan komma på iden att vänta på mig när klockan är så mycket osv. Han tycker då att han hade städat hela huset så han behövde koppla av lite och därför spelade tv-spel. Vilket jag ju inte har några problem med i sig, om klockan bara inte varit kl 20 innan maten stod på bordet. Dvs det normala hade ju varit att fixa maten snabbt, äta och sen kunde alla slappa som de ville.
Men han blir skitsur över att jag är sur och tar upp detta. Och allt handlar om att jag är sur, han tycker inte han gjort något fel utan det är bara jag som gör en höna av en fjäder. Medan jag tycker det är så himla slappt att bara sätta sig och spela tv-spel och helt strunta i tiden och maten.
Den kvardröjande känslan hos mig blir bara att jag gjort fel och att jag inte heller får något utlopp för känslorna för jag förväntas bara bita ihop om dem.
Hur gör andra??!!