Kommer inte vidare efter våldsam separation
Hej!
En bra sak som man kan göra är det du gör just nu: ställa dina frågor på ett forum och inse att väldigt många (tyvärr...) varit med om i princip samma saker. Att veta att man åtminstone inte är ensam kan vara skönt. För du är inte ensam om att ha varit med om det du varit med om, eller att ha känt de känslor du känner. Eller att uppleva att det är svårt att gå vidare. FUCK tiden läker alla sår. Folk som inte har varit med om att leva i en våldsam relation borde få munkavel så snart de ska ge "goda råd". Tiden kan absolut lägga ett fysiskt avstånd till dina erfarenheter, men det är fan inte tidens gång som helar dig.
Jag var tillsammans med en man som kränkte mig, kallade mig fula saker, hotade mig, familj, vänner till och med vänners djur till livet. Anklagade mig för de mest absurda, paranoida saker inklusive otrohet med kreti och pleti (i princip ville jag ligga med första bästa man jag såg). Det fanns aldrig något jag kunde säga för att freda mig. Han höll mig fången och instängd under hot, hade sex med mig mot min vilja. Slog mig, brände mig. Hade sönder mina ägodelar. Kontrollerade min telefon, vilka tider jag hade varit borta. Det var alltid något som inte stämde för honom.
Jag har mått mycket dåligt, känt mycket skuld, skam, varit rädd, hatat mig själv, fått dåligt självförtroende, hämmad i sociala situationer, relationer. Negativa känslor i en sjuk blandning med saknad, åtrå, längtan efter personen som emellanåt åtrådde mig hett, fick mig att känna mig som en värdefull skatt, som en sexig gudinna. Även önskan om att avsluta vår relation på ett vänskapligt sätt. Ofta ilska och ibland vilja att bara ha ihjäl karln.
Jag lyckades ta mig i från mannen men återvände till honom flera gånger, p.g.a. ovanstående förvirrade mix av känslor. Idag är jag fysiskt fri från honom. Känslomässigt och psykiskt fri från honom och det han utsatte mig för är svårare att säga. Jag upplever det som ett konstant arbete, där jag läker genom att göra nya icke-destruktiva och stärkande erfarenheter personligt och i relationer.
Vad vill jag säga med detta? Att du inte är konstig, hopplös eller fel! Det ÄR svårt att gå vidare, men det GÅR!! Jag har haft stor hjälp av terapi. Om du har ekonomisk möjlighet så tycker jag att du ska söka upp en terapeut privat, och vara noga med att höra efter vad personen har för kompetens. Terapeuterna har olika inriktningar, erfarenheter och specialiteter. Man går inte till en ortoped för att operera ögonen när man har dålig syn liksom. För mig personligen hjälpte Gestaltterapi mycket bra.
PM:a gärna om du vill.
MVH
K