Sonen äter färre och färre saker. Hur behålla en bra vardag?

Jag är helt med dig i det tänket och hade verkligen, verkligen velat ha det så. Och vi har inte testat det under någon längre tid så det skulle kunna fungera. Problemet här ligger hos mig. Vi har så många strider varje dag med vår 11 åring. Det är bråk nästan från morgon till kväll. Middagarna är viktiga för mig Och jag vill att det ska vara vår trevliga stund tillsammans. De gånger vi äter mat som han inte äter, vilket ändå händer i alla fall varannan vecka så står vi inför sammanbrott som varar i timmar. Han blir fullständigt hysterisk och panikslagen och känner sig oerhört orättvist behandlad. Jag vet att han vet vilka strängar han ska spela på för vem vill som förälder bli anklagad för att inte ge sitt barn mat trots att jag vet vad som hänt så brister det hos mig där. Hans problematik gör också att inga argument biter på honom. Han låser sig helt i sina tankar och är i princip omöjlig att få på ?rätt? tankar. Han har det också väldigt tufft i skolan just nu så vi får ta mycket frustrationer här hemma. Vill inte heller att min 14 åring ska behöva stå ut med all den här draman som är.

Inser att allt jag skriver bara är ursäkter och inte till vinst för varken honom eller resten av familjen. Det kanske är detta man står inför helt enkelt. Att bita ihop och försöka ta striderna. Velar så bara om det är det bästa för vår familj just nu.

Stort tack för att du tar dig tid! Vet faktiskt inte varför lugna middagar är en sån stor fråga för mig. Varje söndag gör jag veckomeny och handlar inför kommande vecka och varje gång är det förknippat med samma ångest. Vilken väg ska man välja denna gång... Tar tacksamt emot allt som kan ge mig nya perspektiv i frågan.

Håller med om att ta kontakt med en dietist. 

Googla gärna selektiv ätstörning och food chaining, så får du lite perspektiv och tips på hur man kan gå vidare. 

Har man ett barn med selektiv ätstörning eller tendenser till selektiv ätstörning rekommenderas inte "klassiska" metoder. Fel mat och press kan väcka ångest, vilket troligen är vad som ligger bakom ert barns utbrott. Dessutom riskerar man i värsta fall att minska en redan begränsad repertoar av mat.

Uppmuntra till att smaka mat med likartad konsistens, kryddning m.m. som något som barnet gillar är däremot helt OK. 

Försök gärna hitta gemensamma nämnare på det som funkar- konsistens, färg, temperatur, olika typer av smaker och kryddor etc., och bygg på det för att öka repertoaren.

Laga varierad mat som erbjuds alla, men se tills vidare till att barnet som har speciella behov har ett tryggt alternativ. Finns inte pressen att äta något som upplevs som obehagligt är det lättare att faktiskt närma sig det.

Ett första steg är kan t.ex. att vara att ha det på bordet. Nästa att ha det nära sin egen tallrik. Sedan kanske lukta på det. Sista steget blir att smaka pyttelite på det, och gärna försöka beskriva med ord vad som gör att det funkar eller inte funkar. 

Hemma är helt OK att få lov att spotta ut mat som inte funkar i en servett och skölja bort smaken.  Då är det lättare att våga smaka. 

Bra också att jobba med vad man kan säga när man inte vill ha maten. Hemma hos oss får man säga att man inte vill ha viss mat, men inte säga att maten är äcklig, eftersom det är otrevligt för den som lagat maten och för dem som faktiskt gillar den. Viktigt att ha lite bra fraser att kunna använda när man är hemma hos andra. 

Lycka till!

Den här sortens konsekvens- och beteendeterapi fungerar på vissa med autism, en farligt stor andel får istället tilläggsdiagnosen anorexia för att det inte fungerar, och om psykiatrin är okunnig om ARFID. Hungern är alltså inte ens vän. Vid ARFID som är en selektiv ätstörning är komorbiditet med ASD väldigt vanligt. Dessutom kan man sätta igång beteenden som hamstring och gömmande av mat som ligger och möglar och ruttnar i skåp och madrasser.

Jag menar konsekvensen hungern ("är din bästa vän"), om det vore så enkelt, inte att du skulle uppmana till konfrontationer.

Ett barn som inte är neurotypiskt fungerar sällan neurotypiskt även i det att snappa upp signaler och sammanhangsplacera dem som "OMG, nu har mamma middagsångest". Jag tror, utifrån lång erfarenhet av autism och ARFID, att problemet ligger däri, liksom att ur ett sk normalt perspektiv använda okonventionella lösningar.

Förtydligar mitt svar på det här med "naturliga orsaker". Du resonerar utifrån neurotypiska förväntade responser, som om hungern är redskapet som ska vända detta. Många med autism fungerar även annorlunda när det gäller upplevd hunger och mättnad. Du hittar båda ytterligheterna i gruppen med autism: svårighet att identifiera hunger, svårighet att identifiera mättnad (ofta som undervikt och övervikt). Och förutsägbarhet i matsedeln hjälper knappast om det är saker man vägrar äta - förutsägbarhet om obehag, förbereda sig för undvikande. Förnuftsmässiga resonemang och insatser baserade på neurotypiska funktionssätt (perception, kognition) och utgångspunkten att barnet har god basal kroppskännedom har de flesta föräldrar provat när de ber om hjälp.

Det ligger rätt så mkt indikationer på autism till grund när man inleder en utredning om autism. Med informationen som getts av TS finns det all anledning att resonera utifrån ASD (med ev ARFID eller mildare), och väldigt lite utifrån kinkighet. Färdig diagnos är inte startskottet för resonemang som utgår från svårare tillstånd än kinkiga och tjafsiga barn, erfarenhet av samma symptom vid fastslagen diagnos är en bättre utgångspunkt. Annars skulle ju inga barn ens få NPF-diagnos. Vi får väl ändå utgå från att TS är en vettig förälder, utifrån det hon skrivit, och att förnuftsresonemangen och "normal" fostran och knep gått bet?

Jag tror att man ska vara väldigt försiktig med att ge råd, speciellt när man med råden utgår från att barnet är neurotypiskt. Indikationerna i TS är inte att barnet är neurotypiskt.

För att dra paralleller till mig som inte fick en diagnos förrän jag blev vuxen. Jag har aldrig känt normala hungerskänslor och det är även därför jag redan nu ser tendenser till det hos mitt barn. Jag klarar verkligen inte av många konsistenser, jag kan inte ens tvinga i mig dom nu som vuxen. Jag klarar inte av att ha den mat jag inte klarar av i närheten av min tallrik osv osv. Jag är inte kräsen. Det här är en del av min diagnos. Hade mina föräldrar sagt, nej hon har ingen diagnos hon är bara kräsen ät det här eller svält så hade jag svält. För hur länge jag än väntade så kände jag inte hunger.

Till TS. Var försiktig med att laborera på egen han innan ni fått hjälp. Ta hjälp av psykolog och dietist hur ni ska hantera det här.

Nu har jag en diagnos ja. Men den fick jag inte förrän efter 30. Jag förstår inte varför man inte ska kunna laga mat som sonen accepterar innan eventuell diagnos och samtidigt ge resten av familjen mer varierad kost? Det jag menar med att laborera är att servera alla samma mat istället för att ge sonen den mat han vill ha. Ser verkligen inte anledning till varför dottern ska tvingas äta enformigt.

Efter resultat av utredningen då kan man ta hjälp av professionella och göra justeringar.