Svärmor kommer få oss att göra slut

Har också sagt detta om navelsträng, men sambon säger att det inte handlar om det utan det är hennes personlighet, och det har han delvis rätt i.

Hon behandlar även sin man som ett barn/som någon mindre vetande och han får inte göra något som han vill. Han gillar exempelvis att laga mat och är bättre än henne på detta, ändå ska hon stå och övervaka, kommentera hur tunt han skivar potatisen eller hur mycket lök han har i.

Jag har också märkt att hon beter sig såhär respektlöst även mot främlingar, hon lyckas liksom ALLTID kränka folk.

Sambon gillar min familj väldigt mycket och dom står varandra väldigt nära, så hans mamma får absolut inte träffa min familj för honom eftersom han inte vill att hon ska kränka dom eller vara elak. Vilket han har rätt i, det hade hon till 100% gjort, men dom hade ju kunnat ta det.

I tonåren sa sambon till väldigt mycket och på ett väldigt hårt sätt, hon fick i samma veva problem med spriten i några år och sambon har tagit på sig skulden för detta, därför är han så rädd för att säga ifrån. Har försökt förklara för honom att det fanns 100 olika anledningar till detta och att det inte var hans fel, men det är därför han säger att hon är så känslig och har så svårt för att säga ifrån.

Jag vet inte om jag tolkar det hela rätt. Men jag får den uppfattningen att du är lite "djävulssvärdotter". Du vill ha det på DITT sätt. Exakt som din mamma ville, mot farmor då. Jag säger inte NU att det ät fel att vilja ha det på SITT sätt. Men det känns, och det är nu det kommer, som att det ät ditt förhållande. Dina tankar. Dina åsikter. Och inte så mycket din sambos. Vem vet, han kanske faktiskt tycker det är du som är den oresonliga i detta sammanhang och inte hans mor? Därav alla långa samtal du får ha med din svärmor, eftersom hon känner att det är DU och inte NI i era beslut.

Nu kan jag ha fel. Men vad är oddsen för att det ska vara fel på både din farmor och dina båda svärmödrar? Och angående att ge barnet veg, förstår jag att hon är orolig. Det är ju bara att läsa lite snabbt på Internet så förstår de flesta att veg och små barn inte hör samman...

Usch! Min svärmor är lite sådär också..den svärmodern du har är en mardröm. Kan berätta lite om min svärmor, jag vart gravid 2017 - jag var 18 (going on 19), när jag och min sambo talade om det för hans mamma...Det var då min graviditet förstördes och jag mår dåligt än idag. "Jag ringer och bokar tid,du ska ha abort!" röt hon. Min sambo var 21 och hon förhäxade honom med sina ord och pratade (han var en morsgris) försökte lura honom, sa att vi inte skulle klara det och att jag blev gravid bara för att jag skulle "ta honom ifrån hans familj och ha honom för mig själv". Jag vart så besviken, så ledsen och sårad då min sambo sa att hans mamma kanske hade rätt, att han och hans mamma skulle följa med mig till kliniken och göra en abort. Jag vart hjärndöd den dagen, mitt hjärta gick i miljardtals bitar. Jag var helt tom och kände ingenting. Jag bara grät...och kunde inget annat än känna hat för hans mamma. Månader gick och magen växte, jag hade ingen. Absolut ingen. Och mitt i graviditeten, sjätte månaden, från ingenstans fick jag ett samtal av min sambo "Förlåt, vi kan försöka..." och jag kände fortfarande ingenting. Vi älskade fortfarande varandra, typ...trodde jag. Han gjorde det iallafall, efter att han behandlat mig som skit som sin mamma så svalnade det rejält. men han lyssnade för mycket på sin mamma. Häxan. Hela tiden höll hon på...han förändrades som person, pratade bara om vad hans mamma sagt och om hur hon vill ha det osv. och när jag som sagt hörde min sambo säga dom orden så var jag glad, fast den glädjen var så liten...typ som om man hittade en kupong i tidningen, typ "aha titta, 30% rabatt på kolsalladen". Men jag läktes aldrig. Men när vi träffades så sa jag "Så du ställer upp?" varav han svarade "Ja, vi kan köra adoption istället...mamma sa att det var ett alternativ, för det går väl?". Och då sa det pang igen, det fanns inga känslor i mig. Ingenstans och jag orkade inte längre. Jag kunde inte känna kärlek för det lilla som växte i mig...min lilla flicka. Jag sa hela tiden varje natt då jag smekte min mage "Förlåt för att jag inte kan älska dig". Jag hatade mig själv. Jag hatade alla, jag hatade livet och jag ville dö. Jag bodde längst upp i en byggnad, jag hade planerat att hoppa ut...och dö. Fast jag kunde inte det, jag ville ge mitt barn en chans i livet. Jag spelade med min pojkvän angående adoptera-grejen, han ville det så mycket att jag var tvungen att boka kontakt med socialen och säga att jag ville adoptera bort henne. Klart som fan att jag inte skulle göra...men gjorde det för min sambo's skull. Jag hade ingen annan än honom. Veckan innan bf...det vill säga efter 9 månader som var rena helvetet, så kom han till mig och sa "Jag är så ledsen...min mamma har sagt si och så, förgiftat mig med sina ord, jag vill verkligen försöka och vara en bra pappa.", det var allt jag ville höra från början av graviditeten. Min största önskan gick i uppfyllelse, han skulle ställa upp. Men vart jag glad? Fan heller. Det tog tid för mig att försöka älska honom igen...tillslut gick det. Han var med mig på förlossningen och han var så glad. Jag minns inte hur jag mådde. Och när hon var i min famn då hon kom ut...då kände jag ingenting. Sen ringde min sambos mamma och sa "Du har varit jätteduktig, vet du va, du får bo hos oss, du får det, vi har fixat grejer..." och jag bara nickade. Followed the stream. Det har jag gjort sedan dess, låtsas som om att allt är bra. Jag hatar henne, jag hatar henne så mycket och jag hatar den min sambo en gång var, han är inte den mannen längre, han är en bra pappa och Gud vet att han älskar mig, varje gång jag berättar om hur vilken skitstövel han var så blir han ledsen...gråter och säger hur ledsen han är. Han gillar inte sin mamma längre, hon är en häxa. Ändå får hon träffa min dotter hela tiden...hon ger henne en massa gåvor, åker ut på små resor och brukar ha henne på landet. Hon älskar henne. Men jag vet vilken häxa hon är och jag kommer aldrig att förlåta henne, jag vill aldrig träffa på hans släktingar heller. Inte för att dom gjort illa men...hon är alltid där. Jag vill inte att hon ska få träffa vår dotter, att hon ens ska kalla henne för farmor. Men jag vill att min dotter ska må bra...det är det som räknas. Min dotter är 3 snart och hon förstår allting...ibland vill jag säga till henne "När du var i mammas mage så ville farmor att du skulle dö, farmor är inte snäll, farmor är farlig och äcklig". Men vilken mamma hade jag varit då? Hur som haver...det var det mest traumatiska som hänt i hela mitt liv och det påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna, ibland har jag för mig att jag inte älskar min dotter...ibland intalar jag mig själv att jag är ett monster som gav henne liv för att jag behöll henne. Och jag gråter varje dag när jag ser på min dotter (gråter nu...) för jag vet att dessa tankar inte är verkliga, de är falska och kommer ifrån hennes äckliga farmor. Jag har visst kärlek för min dotter. Jag älskar inte mig själv...jag älskar inte mina släktingar...jag älskar min sambo fast ändå inte...jag försöker så gott jag kan med att känna men det går inte. Jag känner bara hat och sorg, vad är glädje? Vad är skratt? vad är kärlek?

långt svar...ville bara få det sagt.

Hej! Jag och sambon har varit tillsammans i några år och har världens bästa relation, vi trivs helt enkelt extremt bra tillsammans och allt fungerar så perfekt som det bara kan göra i en relation, förutom EN sak- svärmor.

Min mamma har i alla år haft problem med min farmor, vilket bland annat fick henne att gå in i väggen i en längre period och gjorde att jag sa upp kontakten med farmor- som ändå inte fattar och beter sig som en typisk djävulssvärmor OCH min förra relation slutade i skilsmässa pga att jag vägrade skaffa barn med honom så länge som hans mamma inte betedde sig normalt (sprang ständigt in i vårt hus oanmäld trots otaliga tillsägelser, kom hem med inredning/mattor och skulle bestämma hur vi skulle ha det och dök ständigt upp ÖVERALLT oinbjuden).

Så jag är extremt känslig för dethär med djävulssvärmödrar, men nu har jag fan hamnat här igen!

Till en början gick det ganska bra med svärmor, visst hade hon svårt att klippa navelsträngen men hon hade ändå respekt.

Men så blev jag gravid, och då började helvetet. Hon ska lägga sig i precis ALLT. Vi letar exempelvis ny bostad och svärmor tycker då att vi ska bo på hennes gata. Jag sa bestämt nej då jag tidigare bott i området och inte trivs där och förklarade trevligt precis varför det inte är något för mig. Har nu fått ta diskussionen med henne ÅTTA gånger (dvs varje gång jag träffat henne sen vi började leta bostad och då bland annat på en husvisning som hon ?spontant dök upp på? där hon KRÄVDE att hennes barnbarn inte skulle bo i det området för att HON tycker det kör för mycket bilar!?) och nu har hon alltså gått runt till alla sina grannar och försöker övertala dessa till att sälja till oss trots att jag förklarat ÅTTA gånger (diskuterat i över en timme varje gång) att vi INTE vill bo där.

Jag kommer från en annan ?stad? ca 30 min körning ifrån där vi bor nu och hade gärna flyttat tillbaka dit (bättre skolor, större, finns faktiskt restauranger som serverar annat än pizza osv) detta fick henne att börja GRÅTA!! Hon hävdar att vi då nekar henne en relation med sitt barnbarn. För 30 minuters körning!?

Hon kommer hem oanmäld till oss och bara kliver rätt in via ex altanen och kommenterar min städning, köper inredning vi inte vill ha (pga hon tycker vi har det färglöst- JA Vi VILL HA DET SÅ!!) och hon vill bestämma att våra husdjur inte ska vara i säng/soffa för att HON tycker det är äckligt.

Nu när jag är gravid så blev hon arg över att jag redan köpt hem allt och att hon inte fick köpa något (jag gav ändå henne en önskelista med lite filtar och så hon kunde köpa om hon ville men nej hon ville köpa mer) och så skulle hon gå igenom allt jag köpt och se att var ?ordentligt?.

Då hon inte förstod sig på babyskyddet (som är snurrbart men dock inte går att ?låsa? på fel håll) så skulle hon läxa upp mig i att man minsann inte får ha bebisar framåtvända. Nej, jag är inte efterbliven och vet såklart detta, mina syskon som jag umgås extremt mycket med har barn så jag har fått lära mig det mesta där samt har såklart läst på nu när vi ska bli föräldrar. Hon går även och kollar hur jag bäddat spjälsäng/vagn och ska bädda om det ?på sitt sätt?.

Jag har valt att vara vegetarian, sambon är det till 90% (han äter ibland kött ?ute? eller när han är bortbjuden) och vi har därför valt att även vårt barn ska vara det fram tills att hen kan ta ett eget beslut. Den diskussionen tog för oss ca 10 min sen var vi klara med det. Med svärmor däremot har jag nog fått diskutera detta i sammanlagt 5h nu, för hon tycker att detta är fruktansvärt och tänker då minsann inte följa mina löjliga regler när hon är barnvakt. Hon äter själv knappt kött för att hon inte gillar det, men stör sig på att jag har en åsikt om att det är hemskt för djuren och måste alltså därför ?trotsa?.

Hon säger också hela tiden att detta är HENNES barn, att vi är så unga och inte vet vad vi ger oss in på, att hon kommer få ta över för att sambon inte kommer hjälpa mig och jag inte kommer orka osvosv och refererar alltså alltid till bebisen som SIN.

Jag gråter nästan aldrig och har haft världens enklaste graviditet utan hormonsvängningar osv, MEN har alltså gråtit vid 3 tillfällen den senaste tiden pga henne. Jag börjar alltså känna att mitt ofödda barn är ett misstag och längtar knappt till förlossning för jag vet att hon kommer förstöra ALLT det mysiga med att få barn genom att lägga sig i och ständigt trycka ner mig. Tror att relationen med min sambo kommer ta slut pga detta, jag orkar helt enkelt inte mer.

Har såklart pratat med sambon om detta otaliga gånger och han säger att han vet att hon är ?helt dum i huvudet? men att det inte går ta diskussioner med henne. Han tycker att jag bara ska ignorera allt hon säger/gör för det är så han hanterar det. Han har växt upp med bara henne (hon har dock ?ny? familj nu) och är väldigt lojal och känner någon slags tacksamhetsskuld samt är väldigt överbeskyddande med henne så han uppskattar inte när jag säger ifrån och erkände idag att hon sagt att hon ogillar mig för att jag har en ?för stark personlighet?.

Säger då till honom att han får ta diskussionerna med henne, förklara att det inte är hennes barn och när hon ska lägga sig i bostad/mat osv säga att VI har tagit diskussionen och är klara med den så hon behöver inte lägga sig i, men detta vill han inte göra för han säger att hon kommer fatta att det kommer från mig även om han säger det och då kommer hon börja hata mig vilket han inte vill.

Vad ska jag göra? Hur ska jag få henne att backa? Hur ska jag få honom att sätta ner foten? Orkar verkligen inte mer!!!

Usch! Min svärmor är lite sådär också..den svärmodern du har är en mardröm. Kan berätta lite om min svärmor, jag vart gravid 2017 - jag var 18 (going on 19), när jag och min sambo talade om det för hans mamma...Det var då min graviditet förstördes och jag mår dåligt än idag. "Jag ringer och bokar tid,du ska ha abort!" röt hon. Min sambo var 21 och hon förhäxade honom med sina ord och pratade (han var en morsgris) försökte lura honom, sa att vi inte skulle klara det och att jag blev gravid bara för att jag skulle "ta honom ifrån hans familj och ha honom för mig själv". Jag vart så besviken, så ledsen och sårad då min sambo sa att hans mamma kanske hade rätt, att han och hans mamma skulle följa med mig till kliniken och göra en abort. Jag vart hjärndöd den dagen, mitt hjärta gick i miljardtals bitar. Jag var helt tom och kände ingenting. Jag bara grät...och kunde inget annat än känna hat för hans mamma. Månader gick och magen växte, jag hade ingen. Absolut ingen. Och mitt i graviditeten, sjätte månaden, från ingenstans fick jag ett samtal av min sambo "Förlåt, vi kan försöka..." och jag kände fortfarande ingenting. Vi älskade fortfarande varandra, typ...trodde jag. Han gjorde det iallafall, efter att han behandlat mig som skit som sin mamma så svalnade det rejält. men han lyssnade för mycket på sin mamma. Häxan. Hela tiden höll hon på...han förändrades som person, pratade bara om vad hans mamma sagt och om hur hon vill ha det osv. och när jag som sagt hörde min sambo säga dom orden så var jag glad, fast den glädjen var så liten...typ som om man hittade en kupong i tidningen, typ "aha titta, 30% rabatt på kolsalladen". Men jag läktes aldrig. Men när vi träffades så sa jag "Så du ställer upp?" varav han svarade "Ja, vi kan köra adoption istället...mamma sa att det var ett alternativ, för det går väl?". Och då sa det pang igen, det fanns inga känslor i mig. Ingenstans och jag orkade inte längre. Jag kunde inte känna kärlek för det lilla som växte i mig...min lilla flicka. Jag sa hela tiden varje natt då jag smekte min mage "Förlåt för att jag inte kan älska dig". Jag hatade mig själv. Jag hatade alla, jag hatade livet och jag ville dö. Jag bodde längst upp i en byggnad, jag hade planerat att hoppa ut...och dö. Fast jag kunde inte det, jag ville ge mitt barn en chans i livet. Jag spelade med min pojkvän angående adoptera-grejen, han ville det så mycket att jag var tvungen att boka kontakt med socialen och säga att jag ville adoptera bort henne. Klart som fan att jag inte skulle göra...men gjorde det för min sambo's skull. Jag hade ingen annan än honom. Veckan innan bf...det vill säga efter 9 månader som var rena helvetet, så kom han till mig och sa "Jag är så ledsen...min mamma har sagt si och så, förgiftat mig med sina ord, jag vill verkligen försöka och vara en bra pappa.", det var allt jag ville höra från början av graviditeten. Min största önskan gick i uppfyllelse, han skulle ställa upp. Men vart jag glad? Fan heller. Det tog tid för mig att försöka älska honom igen...tillslut gick det. Han var med mig på förlossningen och han var så glad. Jag minns inte hur jag mådde. Och när hon var i min famn då hon kom ut...då kände jag ingenting. Sen ringde min sambos mamma och sa "Du har varit jätteduktig, vet du va, du får bo hos oss, du får det, vi har fixat grejer..." och jag bara nickade. Followed the stream. Det har jag gjort sedan dess, låtsas som om att allt är bra. Jag hatar henne, jag hatar henne så mycket och jag hatar den min sambo en gång var, han är inte den mannen längre, han är en bra pappa och Gud vet att han älskar mig, varje gång jag berättar om hur vilken skitstövel han var så blir han ledsen...gråter och säger hur ledsen han är. Han gillar inte sin mamma längre, hon är en häxa. Ändå får hon träffa min dotter hela tiden...hon ger henne en massa gåvor, åker ut på små resor och brukar ha henne på landet. Hon älskar henne. Men jag vet vilken häxa hon är och jag kommer aldrig att förlåta henne, jag vill aldrig träffa på hans släktingar heller. Inte för att dom gjort illa men...hon är alltid där. Jag vill inte att hon ska få träffa vår dotter, att hon ens ska kalla henne för farmor. Men jag vill att min dotter ska må bra...det är det som räknas. Min dotter är 3 snart och hon förstår allting...ibland vill jag säga till henne "När du var i mammas mage så ville farmor att du skulle dö, farmor är inte snäll, farmor är farlig och äcklig". Men vilken mamma hade jag varit då? Hur som haver...det var det mest traumatiska som hänt i hela mitt liv och det påverkar mig än idag. Jag har svårt att känna, ibland har jag för mig att jag inte älskar min dotter...ibland intalar jag mig själv att jag är ett monster som gav henne liv för att jag behöll henne. Och jag gråter varje dag när jag ser på min dotter (gråter nu...) för jag vet att dessa tankar inte är verkliga, de är falska och kommer ifrån hennes äckliga farmor. Jag har visst kärlek för min dotter. Jag älskar inte mig själv...jag älskar inte mina släktingar...jag älskar min sambo fast ändå inte...jag försöker så gott jag kan med att känna men det går inte. Jag känner bara hat och sorg, vad är glädje? Vad är skratt? vad är kärlek?

långt svar...ville bara få det sagt.