att vara fattig

Om man har diskmaskin och bil och semester ibland, men måste snåla in på mat och läkarbesök - då har man en konstig prioritering, tycker jag. 

Jag har själv vuxit upp utan bil, diskmaskin och med semester hos mormor och morfar, och jag har då aldrig tyckt att vi var fattiga. Även efter min skilsmässa har jag klarat mig några år utan bil. Jag har också bott i dåliga områden - har dock undvikit det när jag hade barn, och jag har köpt begagnade kläder till både mig och barnen ibland på loppis i kvarteret och liknande. Är det synd om en om man inte har allt nytt och varenda pryl som andra har? Numera måste man väl ha en I-phone också. Jag envisas med att ha android, bara för det. 

Ja, det reagerar jag också på. Som om friskolorna måste vara bättre! Det finns många rötägg bland dem. 

Och framför allt: I Sverige så kostar det ju faktiskt inget att skicka barnen till en friskola. De FÅR ju inte ens ta betalt. Så??? Vad hindrar folk från att skicka sina barn till den skolan de vill?

Men samtidigt så är det ju faktiskt så att man prioriterar i livet. Man måste inte bo i närheten eller ha bil (och det har ju TS t.o.m.). Barn kan faktiskt också åka kommunalt ungefär från mellanstadiet. Och de får busskort av skolan. Och många människor har andra problem som kan göra att de har svårt att fokusera på allt möjligt annat. Men även där är det ju fråga om prioritering. 

Jag trodde du beskrev din egen situation och då i Sverige förstås. Det är ju jättesvårt att säga sånt generellt, eftersom man ju kommer att tycka att man är fattig om de andra runt omkring har det bättre. Och det varierar ju mycket i olika länder.