Gränslösa ex o styvbarn!

Jag har i ren frustration sagt att hon beter sig som ett psykfall till min man o det är mindre konstruktivt.

Kan absolut vara som så att hon har lite släng av nån borderline, bipolaritet, tvångssyndrom eller nåt annat men problemet för mig är att ta upp det här med min man. Han ser det lite som skällsord o ren elakhet att prata om diagnoser o hans barn i samma mening.

Autistisk tror jag inte alls att hon är för det här är inte ett beteende som hon har mot alla. Hon har varit helt okej med att mamman har relationer o kan vara ensam hemma då som jag förstått. Det här vaktbeteendet verkar hon enbart rikta mot vår relation, inte för att hon inte gillar mig men hon är svartsjuk.

Jag tror att det handlar mer om att hon isåfall har en mer manipulativ psykisk åkomma än att hon är autistiskt lagd.

Ok, så inte vuxen än, men ändå konstigt att hon hellre ville vara med sin pappa på hans bröllopsnatt än med sin mamma. Men hon ville väl ha eget rum i alla fall? Eller ville hon dela rum med er på bröllopsnatten?

Eftersom mamman har behandlat henne som en babis hela tiden saknar hon den vuxna livet.

Det hon försökte att komma till er var bara att bli behandlad som en vuxen. Det hon saknar är lite uppmärksamhet och den vuxna livet.

Det är just det att när föräldrarna inte vill ta in att deras barn kanske behöver annan stöttning eller har vissa avvikande drag som det kan bli väldigt problematiskt. De föräldrar som kan se det ger ofta ett bättre stöd till sina barn eftersom de förstår att det finns en problematik som de behöver bemöta så att de stöttar sina barn och inge gör dem en björntjänst. Sen kan det vara svårt ändå. Det bästa skulle nog vara att få hjälp av ett proffs hur man ska bemöta henne. Men antar att psykologer eller andra sorts specialister är uteslutet för din man. Så då blir alternativet att vara tydlig med gränser och hoppas på att hon kan förhålla sig till det. Jo, att använda gråt är också ett sätt att manipulera och om det funkar så fortsätter hon ju med det så klart. Det tråkiga blir att hon kommer att bete sig så som hon gör i alla relationer. Förhoppningsvis så pushas hon till att ta tag i att jobba med sig själv, träffa en psykolog eller så som kan hjälpa henne med det. För på något sätt så måste hon lära sig vad som är socialt accepterat, hur hon ska kunna samarbeta och få en relation att fungera. Ibland kan en diagnos göra att man förstår vilka svårigheter någon har, vad det beror på, vad man behöver tänka på i bemötandet med den här personen och vilka verktyg som hen behöver ha med sig genom livet. Men nu är hon vuxen och då får man lämna det upp till henne själv att ta tag i sin situation. Att fortsätta dalta med henne är nog mest att göra henne en björntjänst det gör nog inte att hon tar tag i sin situation. Jag hoppas du och din man kan vara överens i fortsättningen om hur ni ska förhålla er till henne. Jag hoppas din man kan stå emot hennes manipulation men förstår att det kan bli väldigt tufft för honom. Jag tror att han har stöttning av dig som han behöver men det är klart att det kan vara väldigt sorgligt att tillslut behöva inse att relationen med ens barn inte kanske blir så som man skulle önska.

Hänt något nytt ts? Har hon kommit i helgen och legat och gråtit utanför? 

Hon har aldrig velat ha eget rum men här har vi satt ner foten faktiskt.

Hon har aldrig velat ha eget rum men här har vi satt ner foten faktiskt. Hon o min dotter har fått dela rum, det har egentligen inte varit några problem men det ska alltid försökas hela tiden.

Jag vet inte vad det där har handlat om men tippar på kontrollbehov.

Klart att föräldrarna borde tagit tag i det tidigare, men bättre sent än aldrig! Det vore oerhört tragiskt om hon en dag står där som föräldralös femtioåring utan koll på hur livet fungerar. Hon är fortfarande ung. Om någon kan ta tag i problemen nu vore mycket vunnet.