• Anonym (Arg)

    Gränslösa ex o styvbarn!

    Nu hittade jag äntligen rätt forum till att debattera o diskutera det här ämnet.

    Jag är gift sen några år tillbaks med en man som har en dotter i myndig ålder som lever här varannan vecka fortfarande.

    Hennes o min relation har gått från bra till riktigt dålig tyvärr för jag har känt att hon blir mer o mer manipulativ för varje vecka som går.

    Igår fick jag en flipp. Vi har nämligen varit själva här hemma denna vecka o igår dukade vi upp en massa godsaker, laddade med champagne o satt ute o badade tunna näck bara gubben o jag. Han hade lagt upp en bild om det på sociala medier. Inte på oss men på champagneglas o tapasbrickan.

    En timme efter att den bilden legat uppe så vad händer? Helt plötsligt så dyker hans ex o dotter upp vid badtunnan o ropar heeej o nu vill dottern vara här hos oss. Exet hoppar in i bilen o dottern gapar att hon ska klä på sig bikini o hoppa in i tunnan med oss.

    Min man blev helt ställd o sa åt henne att han visste inte att hon skulle komma o jag blir vansinnig o klär på mig o går o lägger mig. Det här förstörde hela vår kväll!

    Men inte nog om det. Står imorse i köket o kokar kaffe när jag hör nyckeln sättas i dörren. Helt plötsligt står hans jävla ex i hallen o säger att ?bääääbisen fick inte med sig alla sina saker igår?. Jag fick flippen o gapade på henne att lämna ifrån sig nyckel o att det är inte okeeeeej att hon gör intrång i vårt hus, skrek stick härifrån också för jag tappade det helt!

    Nu kan folk tro att jag skämtar o jag önskar att jag gör det men det här hände igår kväll o imorse.

    Nu är det liksom krig men hur ska jag gå till väga?

    Finns det fler som har helt galna ex o styvbarn på halsen som håller på så här? Tänk på att hans dotter är vuxen men går efter frasen bäääääääbis av hans ex.

    Tacksam för respons...

  • Svar på tråden Gränslösa ex o styvbarn!
  • Anonym (Arg)
    Anonym (X) skrev 2020-05-03 13:19:38 följande:

    Hade hon velat dela rum med pappa?


    Ja!

    Hon har alltid hållit på med att hon vill dela rum med oss var vi än har varit förutom hemma!
  • Anonym (Arg)
    Anonym (1) skrev 2020-05-03 13:27:59 följande:

    Va, på riktigt? Hon har alltså velat dela rum med er? Även som vuxen?

    Nej, svårt att veta vad som är fel. Du säger att hon är manipulativ och försöker förstöra mellan dig och din man. Samtidigt låter mycket av det du skriver som att hon är osjälvständig och inte förstår sociala koder. Svårt att förstå andra människors perspektiv och behov verkar hon också ha.

    Hur ser hennes sociala liv ut? Har hon vänner eller umgås hon bara med sina föräldrar?


    Hon har lite vänner men jag har uppfattat det som att hon helst träffar de lite efter skolan o på helgerna ta en fika mitt på dagen men annars vill hon vara väldigt mycket hemma!
  • Anonym (rrr)
    Anonym (Arg) skrev 2020-05-01 23:38:14 följande:
    Jag håller med! Tror att det är andra som behöver höra det!
    Nu kan man förvisso visst ha det, om man tycker. Formellt är ungarna myndiga men som familjer så behöver man ändå veta vilka som ska befinna sig i hemmet och när. Inte att man kallar det för "pappaveckor" men en viss planering behöver alla, både kärn- och biofamiljer. 

    I ert fall har det ju blivit väldigt speciellt, men jag måste ändå säga att eftersom ni bott i hop i flera år så är ni delvis medskyldiga till soppan. Ni kunde (du och pappan) satt ner foten mycket tidigare, bett socialtjänsten om hjälp för dotterns skull osv). 
  • Ess
    Anonym (rrr) skrev 2020-05-03 16:01:42 följande:
    Nu kan man förvisso visst ha det, om man tycker. Formellt är ungarna myndiga men som familjer så behöver man ändå veta vilka som ska befinna sig i hemmet och när. Inte att man kallar det för "pappaveckor" men en viss planering behöver alla, både kärn- och biofamiljer. 

    I ert fall har det ju blivit väldigt speciellt, men jag måste ändå säga att eftersom ni bott i hop i flera år så är ni delvis medskyldiga till soppan. Ni kunde (du och pappan) satt ner foten mycket tidigare, bett socialtjänsten om hjälp för dotterns skull osv). 
    Det är enbart pappans skyldighet att göra, inte ts.
  • Ess
    Anonym (Arg) skrev 2020-05-03 15:55:30 följande:
    Jag håller med men jag lägger mig inte i det. Jag höll på o försökte för mycket förr när alla barnen bodde hemma o var yngre, höll nästan på o engagerade mig lika mycket i henne som i mina egna barn o det ångrar jag lite idag.

    Det jag kommer göra idag är att stötta min man så att de kan ha en bra relation idag som pappa o vuxen dotter. Hon är välkommen hit precis som mina barn men hon får inte flytta hem igen.

    Det här med att vara på honom om att hon ska få hjälp o liknande saker låter jag bli.
    Vissa saker ska man inte blanda sig i, hur andra hanterar sina ungar är en av dem. 
  • Anonym (Arg)
    Anonym (rrr) skrev 2020-05-03 16:01:42 följande:

    Nu kan man förvisso visst ha det, om man tycker. Formellt är ungarna myndiga men som familjer så behöver man ändå veta vilka som ska befinna sig i hemmet och när. Inte att man kallar det för "pappaveckor" men en viss planering behöver alla, både kärn- och biofamiljer. 

    I ert fall har det ju blivit väldigt speciellt, men jag måste ändå säga att eftersom ni bott i hop i flera år så är ni delvis medskyldiga till soppan. Ni kunde (du och pappan) satt ner foten mycket tidigare, bett socialtjänsten om hjälp för dotterns skull osv). 


    Jag har inte orkat gå in så mycket på det där. Jag o min man tjafsade mycket mer om barnen när alla bodde hemma. Han var mest irriterad över min vilda son o sa jag nåt om att hans dotter var en liten töntig bebis som aldrig växer upp så blev det inte så mycket bättre.

    Jag kan råda honom o jag kan numera säga att hon borde få hjälp utan att han blir arg men jag känner inte att jag orkar engagera mig mer. Hoppas att du förstår vad jag menar utan att jag låter helt knäpp?

    Jag kan tycka att är man vuxen o känner sig deprimerad så får man kontakta sjukvård själv eller be föräldrar om hjälp. Jag däremot håller mig helt ifrån egna åsikter, har ingen ork kvar för det.
  • Anonym (L)
    Anonym (Arg) skrev 2020-05-03 13:04:37 följande:

    Jag håller med dig i mycket men jag tror att det borde ha tagits itu med för längesen när hon var tonåring. Vet inte om det redan har gjorts nån mindre utredning men nu vet jag inte om det är nåt jag vill föreslå ens.

    Jag låter ego men jag är också väldigt trött över allt som varit kring henne o engagera mig i det där skulle mest stressa mig för är då rädd att hon ska flytta in igen o vi ska börja om igen. Hoppas du förstår hur jag menar?

    Har efter flera år ihop lärt mig att ibland är det bättre att vara tyst än dela med sig exakt vad man tänker o tycker till sin partner när det kommer till ens barn.


    Jag tycker inte heller du ska föreslå någon utredning. Jag tycker du gör helt rätt. Det är inte upp till dig att få henne att klara ett vuxenliv heller. Vad som skulle gjort eller inte gjorts behöver inte diskuteras. Det som är viktigt är att få relationen mellan din man, hans dotter och dig att ändå fungera, om det går. Hon försöker säkert få honom att få dåligt samvete och manipulera och så. Det som blir tufft för honom blir väl att säga emot henne. Att göra henne till ett offer är vad hon vill och försöker spela på det och går man på det tror jag inte att det leder till att hon växer upp. Jag tror att ni gör precis rätt så hon måste "facea" att hon inte är ett litet barn. Hur svårt det än må vara för henne att vilja förstå det. Jag tror inte hon har fått för lite uppmärksamhet, som någon var inne på. Jag tror du har gjort det du kunnat utifrån den sitution som har varit rådande. Är skönt att ni fattat beslut om att hon inte ska bo hos er eftersom det blir ohållbart för er. Men det kommer nog bli tufft för din man att säga nej till henne. Och du är säkert den stöttning han behöver för att kunna hålla sig ifrån att låta sig manipuleras av henne. Det är inte lätt när man vill vara ett stöd för sina barn och samtidigt dra vissa gränser som man kanske hade sluppit att dra om barnet kunde se lite mer till andra än bara sig själv. Som jag skrev tidigare kommer hon att vara såhär i andra relationer också och vet hon inte hur hon ska bete sig så drar hon sig kanske undan vissa sociala sammanhang. Men det är något hon måste ta tag i själv. Låter ändå bra, som sagt, att ni drar era gränser mot henne nu. Det kommer vara stormigt ett tag, säkert lägga sig och så vill hon något som inte ni vill så blir det stormigt igen. Men så är det och då gäller det att orka hålla ut.
  • Anonym (Arg)
    Ess skrev 2020-05-03 17:07:37 följande:

    Vissa saker ska man inte blanda sig i, hur andra hanterar sina ungar är en av dem. 


    Tack!

    Det är lite så jag känner!

    Not my monkey! Sen så är jag skadeskjuten, skulle jag gå in o engagera mig i nåt sånt så tror jag att hon är tillbaks på varannan vecka igen om nån månad så jag håller mig ifrån engagemang. Jag vill inte mer!
  • Elina123

    Vissa delar låter exakt som min mans dotter! Hon är diagnosticerad med ADD och ångest, men vi tror att det är något mer, troligen autism (typ Asperber). Men då hon är 22 så är det helt upp till henne att göra utredningar och det vägrar hon för hon vill inte ha fler stämplar.

    Kombinationen med att hon har sina problem samt att min man skämt bort henne något bedrövligt har gjort henne till...ja, jag vet inte vad jag ska kalla det...

    Hon tror att hon äger sin pappa och har ensamrätt till honom. Förväntar sig att han ska ställa upp i ur och skur och släppa allt han har för händer för minsta lilla pip från henne och blir sur om han inte kan prata med henne flera gånger om dagen. Hon pratar bara om sig och sitt jobb, och förväntar sig att alla ska tycka att det är lika intressant som hon. Men när andra, tex hennes pappa, försöker göra likadant mot henne, dvs prata om sig och sitt jobb, så antingen så byter hon samtalsämne eller säger att hon inte hinner prata mer nu.

    För att förebygga totalt kaos mellan mig och min man, enbart pga hans dotters beteende, så gick vi till familjerådgivningen. Där kom vi fram till att hon troligen såg mig som en rival om hennes pappa, ett slags svartsjukedrama. Hon verkar inte se sin pappa som pappa, utan mer som en partner där ingen annan skulle få chans att komma emellan. 

    Hos sin pappa så accepterade hon aldrig att jag skulle sova där, utan ställde till ett herrans väsen, så jag orkade inte utan bröt ihop och åkte därifrån. 

    Det märkliga är ju att hon accepterat att hennes mamma bor ihop med en person som hon hatar, honom kör hon inte ut. Men hon accepterar inte att jag skulle vara hos hennes pappa. Det har liksom inte funnits någon logik i varför det funkar på ett sätt hos hennes mamma och ett annat hos hennes pappa. Det verkar som att hon kan accetera att hennes mamma har ett nytt förhållande, men hennes pappa får inte ha det, utan han ska bara vara hennes. Just den biten tror jag kan ha med uppfostran att göra. Han har offrat sig själv hela tiden för henne, vilket har gjort att hon tror att hon äger honom. Så visst, till viss del kan jag förstå att det blir jobbigt för henne när hon ska behöva dela uppmärksamheten, men samtidigt så är det ju helt sjukt att en 22-åring inte ska kunna sova i ett eget rum. 

    Nu har det blivit aningens bättre, mest pga att hon dragit sig undan och bara varit hos sin mamma. Men hon ringer ju honom oftast 3-4 ggr varje kväll. Själv skulle jag bli tokig om jag vore han.

    Ett par gånger har hon tom sovit här, då hon kommit ihop sig med sin mamma och/eller sin mammas sambo. Men hon kan absolut inte sova själv nånstans, utan då har alternativen varit att hon och hennes pappa skulle sova på soffan båda två, eller att hon fått ta en maddrass på golvet. 

  • pyssel
    Elina123 skrev 2020-05-03 17:27:48 följande:

    Vissa delar låter exakt som min mans dotter! Hon är diagnosticerad med ADD och ångest, men vi tror att det är något mer, troligen autism (typ Asperber). Men då hon är 22 så är det helt upp till henne att göra utredningar och det vägrar hon för hon vill inte ha fler stämplar.

    Kombinationen med att hon har sina problem samt att min man skämt bort henne något bedrövligt har gjort henne till...ja, jag vet inte vad jag ska kalla det...

    Hon tror att hon äger sin pappa och har ensamrätt till honom. Förväntar sig att han ska ställa upp i ur och skur och släppa allt han har för händer för minsta lilla pip från henne och blir sur om han inte kan prata med henne flera gånger om dagen. Hon pratar bara om sig och sitt jobb, och förväntar sig att alla ska tycka att det är lika intressant som hon. Men när andra, tex hennes pappa, försöker göra likadant mot henne, dvs prata om sig och sitt jobb, så antingen så byter hon samtalsämne eller säger att hon inte hinner prata mer nu.

    För att förebygga totalt kaos mellan mig och min man, enbart pga hans dotters beteende, så gick vi till familjerådgivningen. Där kom vi fram till att hon troligen såg mig som en rival om hennes pappa, ett slags svartsjukedrama. Hon verkar inte se sin pappa som pappa, utan mer som en partner där ingen annan skulle få chans att komma emellan. 

    Hos sin pappa så accepterade hon aldrig att jag skulle sova där, utan ställde till ett herrans väsen, så jag orkade inte utan bröt ihop och åkte därifrån. 

    Det märkliga är ju att hon accepterat att hennes mamma bor ihop med en person som hon hatar, honom kör hon inte ut. Men hon accepterar inte att jag skulle vara hos hennes pappa. Det har liksom inte funnits någon logik i varför det funkar på ett sätt hos hennes mamma och ett annat hos hennes pappa. Det verkar som att hon kan accetera att hennes mamma har ett nytt förhållande, men hennes pappa får inte ha det, utan han ska bara vara hennes. Just den biten tror jag kan ha med uppfostran att göra. Han har offrat sig själv hela tiden för henne, vilket har gjort att hon tror att hon äger honom. Så visst, till viss del kan jag förstå att det blir jobbigt för henne när hon ska behöva dela uppmärksamheten, men samtidigt så är det ju helt sjukt att en 22-åring inte ska kunna sova i ett eget rum. 

    Nu har det blivit aningens bättre, mest pga att hon dragit sig undan och bara varit hos sin mamma. Men hon ringer ju honom oftast 3-4 ggr varje kväll. Själv skulle jag bli tokig om jag vore han.

    Ett par gånger har hon tom sovit här, då hon kommit ihop sig med sin mamma och/eller sin mammas sambo. Men hon kan absolut inte sova själv nånstans, utan då har alternativen varit att hon och hennes pappa skulle sova på soffan båda två, eller att hon fått ta en maddrass på golvet. 


    Alla dessa autistiska flickor jag råkat på under mer än 20 år i branschen och som man inte klarat att diagnostisera i yngre ålder. De har fått slaskdiagnosen ADD istället som när den är korrekt är en ren uppmärksamhetsstörning och inte har något med social omogenhet, empatibrist och fysisk och emotionell gränslöshet att göra. Det är sorgligt för alla inblandade.
    #inteensamaldrigglömd
Svar på tråden Gränslösa ex o styvbarn!