LFF skrev 2020-11-03 10:05:43 följande:
Man måste få tillåta sig själv att må skit ibland. Att sen dessutom se "alla andra" med bebisar, magar, vagnar etc gör ju bara att det blir värre. Men det är ok. Och det är därför det ändå är skönt att det finns forum där man kan träffa andra i liknande sits eller sådana som varit i sitsen och bara vräka ur sig frustrationen över att ens kropp "inte fungerar som den ska" (vilket det känns som). Det är ok att känna sig sjukt okvinnlig över att man inte kan göra något "så enkelt" som att tillverka en bebis.
Men, för att sätta saker i ett litet perspektiv. Det är ungefär bara vart sjätte befruktat ägg som leder till en levande bebis. De allra flesta befruktade ägg vet vi inte ens om eftersom de försvinner ut med mensen. Man får inte ens sen mens eller några symtom. Ibland är det en "försenad mens" på ett par dagar.
Så skäm bort dig själv, vräk ur dig tex här när du blir frustrerad, och försök att glädjas åt de som fått en bebis (och ja, det är det absolut mest sinnessjukt svåraste att göra!) och fortsätt leva som vanligt. Försök att inte tänka på att det är x antal månader som det inte blivit något på.
Och den dagen det blir ett plus, och du kommit förbi din magiska gräns på 6-7v (såg att det är där det gått åt skogen för dig), så finns vi här för dig genom oron att det ska gå åt skogen senare denna gång.
Jag hade jättesvårt att glädjas i min graviditet eftersom mina gryn dog lite senare än dina. Så första milstolpen var ett tidigt vul (privatbokat hos gynekologen jag gick hos), nästa var KUB-ul, sen RUL. Sen var det ju så att vi väntade tvillingar så det blev lite extra ultraljud därför vilket var enormt skönt för en orolig själ.
Och kom ihåg, din MVC-mottagning ska kunna sätta dig i kontakt med en kurator om du känner att du behöver någon professionell att prata med, någon som är van vid oro gällande missfall, graviditet och förlossning.
Tack <3
Jag har jätte svårt att prata med min man om det här, han förstår ju inte vad jag går igenom, trots att han vill kunna förstå till 100%, så då blir jag lätt tyst istället men han ser och känner att jag sörjer och är ledsen. Så jag känner mig väldigt ensam oftast om mina känslor. Jag går hos kurator på gyn, men känner inte det hjälper mig direkt :(
Så min räddning är det här forumet känner jag.