Anonym (D) skrev 2020-05-09 20:57:39 följande:
Tack för dina tankar. Nej, jag var helt barnlös när jag kom in i förhållandet, och naiv som jag var tyckte jag nästan att det var lite gulligt hur mycket pappan passade upp på sonen; fixade, donade och skämde bort med all typ av hushållsarbete/tjänster etc. Så problemet ligger mycket där, att situationen har varit såhär länge, och självklart är det inte sonens fel (om man inte blir ombedd att hjälpa till tror jag att det är få tonåringar som anmäler sig frivilliga). Jag har föreslagit parterapi också, men min man tycker att vi borde fixa det själva (strong, silent type).
Det är ju ditt förhållande men för min del hade jag inte kunnat acceptera det. Det känns lite som att han inte tar det på allvar för HAN har ju inget problem och genom det så säger han ju att DITT problem är oviktigt. Sen har han nog djupt ned en insikt i att det är skit att skämma bort sonen eftersom han reagerar så starkt när du påpekar det.
Ja ni kan ju inte gå bakåt i tiden och ge sonen en bra uppfostran, vilket innebär att din man har svikit sin son. Får han däremot insikt så kommer han att kunna ha en bättre relation med sonen i resten av deras liv, för ett sådant mönster är en typ av destruktiv relation, som inte automatiskt avslutas för att sonen fyller 18.
Sen får du nog fråga dig hur du vill att allt ska bli med era gemensamma barn. Det kan ju vara en bra vinkling när du föreslår terapi för mannen.
Men sonen är ett offer i detta, kanske kommer han att självständigt söka förändring och kunna hitta hälsosamma beteenden när han blivit riktigt vuxen men han har ju en tuff resa. Finns någon som sagt något i stil med, uppfostra dina barn till människor du gillar, och det finns en poäng med det
