Förhållningssätt till partners tidigare barn och kostnader
Anonym (D) skrev 2020-05-10 22:09:13 följande:
Jag tycker också detta är komplicerat. Jag kallar aldrig min mans son för bonus på något sätt, inte nödvändigtvis för att vi inte går ihop så bra, men också för att jag tycker att ?bonus? blir så påklistrat, som att man förväntas tycka om en person som har denna roll i ens liv. Samtidigt tycker jag att ?styv? är för hårt (den onda styvmodern, liksom). Min väg brukar vara att jag kallar honom min mans son. Det är hyfsat neutralt och jag behöver inte avslöja hur jag känner i hur jag benämner honom.
Jag har precis ögnat igenom dina svar i tråden, jag känner igen mig en hel del. Jag kände mig som en slav för hans barn. Det var inte en känsla jag hade när vi först träffades, den känslan kom mer och mer över tid. Jag tycker inte du ska hänga upp dig så mycket på att du vill ändra på saker och ting först nu, och att du inte insåg ifrån början hur du skulle uppleva det idag. Klandra inte dig själv för det, hur skulle du ha vetat då det du vet idag? Omständigheter förändras och då måste man kunna förändra sina egna förutsättningar så att man trivs.
Jag kom till en punkt där jag slutade att plocka upp efter hans son, jag vet inte i vilken mån du känner att du kan göra det, men vill han inte lära sitt barn att plocka upp efter sig så får han plocka upp efter sin son själv. Det är en ganska bra grundprincip. Du beskriver att han själv har växt upp med en förälder som plockar efter honom, men det är just det: en förälder. Som förälder tär det inte lika mycket på en att plocka upp efter sitt eget barn. Men att gå och plocka efter ett barn, där man inte har något att säga till om vad gäller uppfostran, det tär på en.
När min mans barn kom upp i åldern och började äta mycket, väldigt mycket, så slutade jag att laga mat när hans barn var hos oss, det fick pappan göra.