Förhållningssätt till partners tidigare barn och kostnader

Kärnfrågan är väl egentligen(som de flesta andra sådana trådar) att mannen är en fruktansvärt dålig förälder som curlar sitt barn och låter sonen bli en skitunge/börda. För nej, om han curlar sonen på det sättet som du beskriver så är han ingen bra pappa. Att sonen känns som en börda är ju pappans fel, visst för att många barn blir jobbiga i tonåren men detta har ju pågått i många år.

Din känsla över matkostnaden är ju bara ett symptom på frustration över det faktiska problemet och det är lättare att projicera än att ha den otroligt jobbiga konversationen med din man. I mina ögon är det ett stort problem som inte nödvändigtvis kommer att försvinna när sonen flyttar, hade förlorat mycket av min respekt och aktning för min partner om denne betedde sig så

Väljer man en partner som har barn sedan tidigare, väljer man hela paketet. Det innebär att man välkomnar deras tidigare barn. Öppnar en famn. Ekonomiskt och känslomässigt.

Vart går gränsen annars? Skall man debitera för gäster och barnens kompisar när de är hos familjen och fikar och äter?

Viktigt i detta är att din partner har samma värderingar. VÅRA pengar och VÅRA val.

Nej det gör man verkligen inte, man har ett ansvar för de barnen man själv är förälder åt.

Gäster och barnens kompisar bjuder igen så att det jämnar ut sig. Särkullarnas kompisar får deras förälder bjuda om de ska ha något. Maken fixade allt sådant under umgänget och var inte han hemma så fick de själva ordna eller va utan.

Jag tänker att det finns lika många lösningar som bonus familjer där ute.

Min nya pojkvän är på väg att flytta in med mig och mina 3 barn och jag skulle aldrig ta för givet att han ska ta kostnader för mina barn. Det gör jag och barnens pappa. Däremot är jag säker på att han aldrig skulle göra någon grej av vår hushållsbudget pga att jag har 3 barn och han inga. För det mesta betalar jag mer för att jag tjänar mest och att barnen är mina, men samtidigt har han gått med på detta och vet vad det kommer att kosta mer för honom än som singel.

Å andra sidan är han överlycklig över att ha fått en familj, så ja, situationen är en annan för oss.

Om vi gifter oss, köper hus och får gemensamma barn blir förutsättningarna kanske ändrade, då varken han eller jag vill göra skillnad på mina barn och eventuella gemensamma, eller åtminstone så lite som möjligt.

Jag skulle dock bli väldigt oroad om han plötsligt störde sig på mina barn och inte ville ha med deras matkostnader att göra längre. Vad säger din man om att du stör dig på hans son?

Kanske borde ni lösa konflikten snarare än pengarna. Verkar som att det skaver mellan er ordentligt, vilket inte kan vara särskilt trevligt att leva i, varken för dig, din man, hans son och ert gemensamma barn. Trots att han snart är myndig är ju du ändå den vuxna, som tillsammans med din man borde ansvara för att lösa problemet allt det här bottnar i.

Men jag gissar att problemet är mer komplext än så kanske? Hoppas ni löser det tillsammans för allas skull.

Det låter som att ni har tre problem, inte ett:

1) Ni har separat ekonomi trots att ni lever ihop med barn. Det står självklart alla fritt att göra som de vill, men jag fattar inte hur man orkar. Och självklart föder det frågor som dessa, med fokus på millimeterrättvisa.

2) Du stör sig på din sväris. Av allt du skrivit att döma så är det hans beteende som gjort att du tröttnat på att betala, det är med andra ord egentligen inte pengarna det handlar om i grunden.

3) Du skrev i något svar att om du hade insett hur det skulle bli, så hade du aldrig gett dig in i det hela. Jag tolkar det som att du menar ge dig in i relationen med din sambo? Om jag tolkar dig rätt så är väl ändå den känslan det största problemet.

Om jag var du, skulle jag försöka lösa dessa tre problem och inte fokusera på matkostnader, för det kommer inte att lösa ngt i längden så länge som ovan kvarstår (undantaget nr 1 kanske, som man säkert kan leva med även om det verkar sjukt jobbigt...)

Det åter väldigt likt hur vi har det och i mina ögon rätt. Vi har ett gemensamt konto för mat + huslån osv, men allt annat betalar vi var för sig. Till matkontot har vi då som jag skrev tidigare, räknat ut hur stor del som jag + mina barn behöver (bor varannan vecka) och hur stor del som han + hans barn (bor mestadels här) behöver. Han har ett barn mer än jag dessutom. Jag har en sommarstuga sedan tidigare men eftersom vi är gifta anser jag att den är vår gemensamma, men jag betalar kostnader för den. Vi har bara en bil som han mest använder så han står för den. Jag tankar någon gång om jag använder den (vilket är oerhört sällan). 

Eftersom ni har det mesta uppdelat men på gemensamma kostaderna delar ni på, så jag förstår verkligen inte varför just maten då inte ska delar proportionerligt också? 

Pappan anser att mat = gemensamma kostnader oavsett vilken del av familjen den går till, med du anser mat = enskild utgift beroende på vilken del av familjen den går till. Eller hur blir det så?

Tror du att pappan hade tyckt så här om maten om det var du som hade 18-åringen? Har du ställt honom den frågan? 

När ert andra gemensamma barn föds, kommer han väl få ytterligare flerbarnstillägg. Om jag förstått det hela rätt är totala flerbarnstillägget för 3 barn 730 kr, och för 2 barn 150 kr. Det innebär att han får ut 580 kr extra för sonen i praktiken, och 150 kr av flerbarnstillägget blir för era gemensamma barn.

Eftersom han får mer pengar för sina barn, är det väl inte mer än rätt att han lägger 580 kr extra till mat och utgifter för sin son. Det borde motsvara ungefär vad sonen kostar extra i månaden.

Dessutom borde han ta lite mer ansvar för hushållet den veckan hans son är hemma om han inte kan få sonen att hjälpa till i rimlig utsträckning. 

I praktiken får han ju inte mindre pengar än nu, samtidigt som du inte behöver betala extra för bonussonen. 

Bäst vore kanske att pappan gör en del av hushållsarbetet tillsammans med sonen. Då kan de umgås lite extra, samtidigt som sonen lär sig laga mat, tvätta och annat som är bra att kunna som vuxen. Blir troligen lättare att pappan ber sonen att hjälpa honom än att försöka tvinga killen att göra sakerna själv.

Pinsamt TS. För mig är det obegripligt att göra en grej av att inte vilja dela MATKOSTNADER för att sonen äter mer än de små barnen.

Fy fan, det var nog bland det snålaste jag läst.

Inom 1-2 år flyttar sonen rimligen hemifrån. Du har gått in i en relation med sonens pappa och skaffat två barn med honom. Och ändå vill du komma NU och ha mage att klaga på att du får stå för hälften av maten i familjen.... obeskrivligt.

Eftersom det låter som att du inte har barn sen innan detta förhållandet så förstår jag att du tyckte det kändes ok men en vettig förälder har regler, krav och gränser även för mycket mindre barn. Sedan får det så klart anpassas allt eftersom åren går.

Men det låter väldigt mycket som att detta är kärnan i det hela. Nu är det ju svårt för det går ju inte att gå tillbaka men jag tycker du borde kräva parterapi. Där ni kan diskutera detta, extra viktigt iom ni nu har gemensamma barn också. Vägrar han det så hitta någon du själv kan prata med.

Men försök att hitta perspektivet att även om sonen just nu är en dryg tonårspojke så är det faktiskt inte alls hans fel, det är helt din partners fel(och ev den andra föräldern), barn blir vad man uppfostrar dem till. Lägg irritationen där den hör hemma

Jag är tillsammans med en man som har barn från tidigare förhållande. När vi flyttade ihop gjorde han klart för mig att det är han och hans ex som står för alla kostnader kring barn inklusive matkostnader. Jag skulle aldrig gå med på att betala hans barns mat. Om han ställde det kravet på mig skulle jag överväga att flytta ihop med honom/separera. Varför måste jag betala hans barns mat? Det verkar orättvist mot mitt eget barn. De där slantarna går istället till mig själv eller mitt barn.

Jag är tillsammans med en man som har barn från tidigare förhållande. När vi flyttade ihop gjorde han klart för mig att det är han och hans ex som står för alla kostnader kring barn inklusive matkostnader. Jag skulle aldrig gå med på att betala hans barns mat. Om han ställde det kravet på mig skulle jag överväga att flytta ihop med honom/separera. Varför måste jag betala hans barns mat? Det verkar orättvist mot mitt eget barn. De där slantarna går istället till mig själv eller mitt barn.

Jag hade en kille på min studentkoridor som tog hem tvätt till mamma under helgen och fick matlådor med sig. Vi fick lära honom att koka korv och pasta. Pinsamt.

Maken kunde visserligen tvätta, men kunde bara laga 2-3 riktiga maträtter när vi träffades. Resten handlade snarare om att värma helfabrikat. Nuförtiden klarar han i alla fall att laga en rimlig mängd maträtter.

Min son på 12 år kan nog redan laga fler saker än hans far kunde när han flyttade hemifrån.

Man gör verkligen barnen en otjänst om de inte får lära sig grunderna i att ta hand om ett hem och laga mat.

Presentera det som ett gemensamt projekt för maken, att se till att sonen är väl förberedd för vuxenlivet, så blir det nog lättare att sälja in.

Utmärkt om tonåringen gör olika hushållsgöromål med pappa. Vet själv att det är betydligt lättare att få min son att hjälpa mig än att få honom att göra det helt själv. Blir också roligare för mig att laga mat eller ta hand om tvätt när vi gör det tillsammans.

Så vv betalar TS för sig och hälften för gemensamma barn, mannen för sig och hälften för gemensamma barn - men under umgänget betalar mannen allt för alla.. det låter inte direkt rättvist...

Kanske bättre att TS betalar för alla den veckan bonus inte är där, och mannen för alla när bonus är där.

Eller som föreslås ovan, man kollar vad maten normalt landar på utan bonus och pappan skjuter rill det som blir extra..

Varför kallar du hennes särkullar för "bonus" när du VET att hon ser dem som en belastning?

Varför måste man gilla styvungar?

I princip tycker jag att man antingen har gemensam ekonomi och då delar på både intäkter och kostnader. Eller så har man delad ekonomi och båda behåller sina egna inkomster och betalar för sina egna utgifter (man kan göra detta procentuellt också). Med det i åtanke och att ni har delad ekonomi så tycker jag inte att du ska stå för hans son. Vad skulle förresten hända om du oväntat fick lägre inkomst eller högre utgifter (exempelvis pga sjukdom), skulle han dela på den bördan?

MEN, sonen är strax myndig och flyttar sannolikt snart hemifrån. Problemet är så pass kortvarigt att det kan vara enklare att släppa det än att skapa en stor konflikt.

Jag har precis ögnat igenom dina svar i tråden, jag känner igen mig en hel del. Jag kände mig som en slav för hans barn. Det var inte en känsla jag hade när vi först träffades, den känslan kom mer och mer över tid. Jag tycker inte du ska hänga upp dig så mycket på att du vill ändra på saker och ting först nu, och att du inte insåg ifrån början hur du skulle uppleva det idag. Klandra inte dig själv för det, hur skulle du ha vetat då det du vet idag? Omständigheter förändras och då måste man kunna förändra sina egna förutsättningar så att man trivs. 

Jag kom till en punkt där jag slutade att plocka upp efter hans son, jag vet inte i vilken mån du känner att du kan göra det, men vill han inte lära sitt barn att plocka upp efter sig så får han plocka upp efter sin son själv. Det är en ganska bra grundprincip. Du beskriver att han själv har växt upp med en förälder som plockar efter honom, men det är just det: en förälder. Som förälder tär det inte lika mycket på en att plocka upp efter sitt eget barn. Men att gå och plocka efter ett barn, där man inte har något att säga till om vad gäller uppfostran, det tär på en.  

När min mans barn kom upp i åldern och började äta mycket, väldigt mycket, så slutade jag att laga mat när hans barn var hos oss, det fick pappan göra. 

Fattar inte varför folk tycker TS är snål som inte vill betala för partnerns barn, när det i själva verket är mannen som är en girigbuk som vill att hon betalar. Usch vilken gris! Jag hade funnit det otroligt oattraktivt om min sambo förväntade sig att jag skulle betala för hans barn bara för att vi väljer att leva ihop. Hade flyttat ut direkt om han krävde nått sådant!

 

Jag tycker skitbra om min sambos dotter! Skulle aldrig bidra till vardagskostnaderna för henne ändå!