• Tue 12 May 2020 14:37
    1651 visningar
    14 svar
    14
    1651

    Bonusföräldern samma auktoritet som föräldern?

    Om man tar med sig barn in i ett nytt äktenskap och det alltså finns barn med från båda sidor från tidigare relationer hur är er syn på bonusförälderns rätt att säga till och uppfostra bonusbarnen? Har vänner där de inte har något att säga till om vad gäller den andres barn, kan tycka att det är lite märkligt då man liksom är en familj och en enhet när alla barnen bor under samma tak. Hos oss kan alla vuxna säga åt den andres barn och det är lika självklart att man har samma auktoritet som föräldern oavsett vilket barn det gäller, allt annat vore att underminera min partner men har förstått att det fungerar väldigt olika i olika familjer. Vad har ni här för tankar?

  • Svar på tråden Bonusföräldern samma auktoritet som föräldern?
  • Tue 12 May 2020 15:58
    #1

    Jag tycker också att bonusföräldern ska ha samma auktoritet, de vuxna bor ju ihop på samma villkor så det blir konstigt annars.

  • Kusine­n
    Tue 12 May 2020 18:13
    #2

    Föräldern måste få ha huvudansvaret för hur uppfostran ska se ut, men inom ramarna för det kan ju försrås båda vuxna markera gränser osv. Men större och känsligare saker bör tas av föräldern.

    Sen bör man ju lägga ned en hel del tid på att diskutera "barnupfostran" om man flyttar samman med lite äldre barn. Kan ju bli väldigt komplicerat om man har väldigt olima syn på barnuppfoatran.

    Sen beror det ju på, lite skillnad på om man har en 12åring som bott med bonusföräldern 10 år eller ett.

  • Theres­cha
    Tue 12 May 2020 18:31
    #3

    I vår familj har bonusföräldern samma auktoritet som föräldern. Men barnen bor hos oss på heltid, och har ingen kontakt med sin andra förälder så bonusföräldern har fått en extra viktig roll för barnen. Kanske har de spelat in.

  • Wed 13 May 2020 00:16
    #4

    Det beror ju på hur man lagt upp det - det viktiga är ju att man är överens. En del nya kanske inte vill ha den rollen, eller föräldern vill ha fullt ansvar. Helt ok, sålänge man som sagt är överens.

    Personligen skulle jag aldrig leva med någon annans barn utan att ha full mandat att uppfostra dem. Vårt hem, vår uppfostran.

    Mitt syskon lever dock annorlunda - där har föräldern satt reglerna och mitt syskon får inte säga annat. Tyvärr tror jag inte de är överens och jag anar att det kommer ta död på relationen..

    Sedan kan jag väl säga att hade jag separerat från min man hade jag INTE tagit in någon ny som fick uppfostra mina barn, men jag hade heller inte valt att vara sambo igen.

  • Wed 13 May 2020 00:21
    #5
    Kusinen skrev 2020-05-12 18:13:45 följande:

    Föräldern måste få ha huvudansvaret för hur uppfostran ska se ut, men inom ramarna för det kan ju försrås båda vuxna markera gränser osv. Men större och känsligare saker bör tas av föräldern.

    Sen bör man ju lägga ned en hel del tid på att diskutera "barnupfostran" om man flyttar samman med lite äldre barn. Kan ju bli väldigt komplicerat om man har väldigt olima syn på barnuppfoatran.

    Sen beror det ju på, lite skillnad på om man har en 12åring som bott med bonusföräldern 10 år eller ett.


    De första tio åren då? Fram tills tolvåringen är tolv.. När anser du det ok för bonusföräldern att ha samma auktoritet?

    Jag hade faktiskt aldrig låtit min partner (som var föräldern) ha huvudansvaret för uppfostran i vårt hem. Vi planerade att någon gång i framtiden skaffa gemensamma barn och det skulle bli väldigt konstigt om hans barn uppfostrades av honom och våra gemensamma av oss båda, speciellt om det skulle resultera i olika uppfostran..

    Jag ser dock också stor skillnad på att komma in i en tonårings liv och börja "uppfostra" och komma in när barnen är små..
  • Kusine­n
    Wed 13 May 2020 07:33
    #6
    Brumma skrev 2020-05-13 00:21:34 följande:

    De första tio åren då? Fram tills tolvåringen är tolv.. När anser du det ok för bonusföräldern att ha samma auktoritet?

    Jag hade faktiskt aldrig låtit min partner (som var föräldern) ha huvudansvaret för uppfostran i vårt hem. Vi planerade att någon gång i framtiden skaffa gemensamma barn och det skulle bli väldigt konstigt om hans barn uppfostrades av honom och våra gemensamma av oss båda, speciellt om det skulle resultera i olika uppfostran..

    Jag ser dock också stor skillnad på att komma in i en tonårings liv och börja "uppfostra" och komma in när barnen är små..


    Det är det du skriver i sista meningen som jag menar. Att det är skillnad på om bonusbarnet från början växer upp med bonusföräödern eller om det handlar om ihopflytt när barnet är äldre.

    Jag tycker att alla människor har rätt att sätta sina egna gränser, att säga ifrån om nån beter sig illa mot en osv.

    Men sen när det gäller mer fördjupat föräldraskap tycker jag nog att man som förälder måste få sista ordet i hur uppfostran ska se ut, men när man väl har brstämt det kan båda vuxna vara med och upprätthålla den uppfostran. Men självklart att det måste finnas en dialog och ett gemensamt resonemang också.

    Jag tänker samtidigt att om man har väldigt olika syn på barnuppfostran så borde man kanake inte bo ihop.

    Jag tycker att det är lite svårt. Jag har själv ingen bonusfamilj men om jag rent hypotetiskt skulle ha flyttat ihop med nån när mitt barn var i tidigar tonåren skulle jag anse att jag har mer att säga till om själva uppfostringsmetoden eftersom jag känner barnet och barnets behov bättre. Sen skulle min partner förstås också få komma med sina synpunkter och naturligtvis få markera sina gränser (inom rimliga ramar) om barnet betedde sig illa.

    Så lite grann skulle jag nog kunna tänka, att så länge han delar min uppfostringssyn får han ha samma auktoritet men om han vill uppfostra mitt barn på ett sätt som jag ogillar går min vilja först. Så tänker jag, men jag har inga egna erfarenheter av det.
  • Wed 13 May 2020 09:28
    #7
    Kusinen skrev 2020-05-13 07:33:13 följande:

    Det är det du skriver i sista meningen som jag menar. Att det är skillnad på om bonusbarnet från början växer upp med bonusföräödern eller om det handlar om ihopflytt när barnet är äldre.

    Jag tycker att alla människor har rätt att sätta sina egna gränser, att säga ifrån om nån beter sig illa mot en osv.

    Men sen när det gäller mer fördjupat föräldraskap tycker jag nog att man som förälder måste få sista ordet i hur uppfostran ska se ut, men när man väl har brstämt det kan båda vuxna vara med och upprätthålla den uppfostran. Men självklart att det måste finnas en dialog och ett gemensamt resonemang också.

    Jag tänker samtidigt att om man har väldigt olika syn på barnuppfostran så borde man kanake inte bo ihop.

    Jag tycker att det är lite svårt. Jag har själv ingen bonusfamilj men om jag rent hypotetiskt skulle ha flyttat ihop med nån när mitt barn var i tidigar tonåren skulle jag anse att jag har mer att säga till om själva uppfostringsmetoden eftersom jag känner barnet och barnets behov bättre. Sen skulle min partner förstås också få komma med sina synpunkter och naturligtvis få markera sina gränser (inom rimliga ramar) om barnet betedde sig illa.

    Så lite grann skulle jag nog kunna tänka, att så länge han delar min uppfostringssyn får han ha samma auktoritet men om han vill uppfostra mitt barn på ett sätt som jag ogillar går min vilja först. Så tänker jag, men jag har inga egna erfarenheter av det.


    Ja, skillnad absolut i hur gammalt barnet är.

    Min bonus (som var ett år när jag kom in i bilden) har jag haft "delat föräldraskap" för. Jag hade aldrig kunnat leva med ett barn jag inte haft fullt "ansvar" för, på samma villkor som min partner (föräldern). Och nej, jag och min man har inte exakt samma syn på uppfostran, vilket har visat sig betydligt tydligare med våra gemensamma som vi har på heltid. Det är en ständig källa till både samtal och konflikter, men vi löser det med ;) Vi är väldigt olika som personer, har helt olika bakgrund och har inte mycket av samma intressen haha, men vi pratar väldigt mycket och då kan man lösa även sådant.

    Att vara fullt delaktig i ALLT har varit självklart från alla inblandade. Även mamman faktiskt, som var den som bjöd in mig att delta i utvecklingssamtal och jag har varit den hon oftast vänt sig till när det gällt planering för umgänge, lov, byte av dagar osv.

    Min bonusdotters mamma skaffade en ny partner när dottern var tonåring och han har inte haft samma roll, eftersom hon just var äldre när han kom in i bilden.

    Men som sagt har jag lite dubbelmoral här, för trots att det var självklart för mig att ta en föräldraroll för mitt bonusbarn så har jag svårt att tänka mig att flytta ihop med någon och låta den personen få samma roll för mina biologiska barn. Men det KAN ha att göra med att jag o min man inte ser saker på samma sätt alltid, vilket om jag skall vara ärlig ibland hade varit skönt att slippa :D Men skulle jag känna så, så skulle jag inte heller välja att bli sambo sålänge barnen bodde hemma.

    Min man har dock ALDRIG NÅGONSIN dragit "jag är förälder och jag bestämmer" när vi varit oense gällande hans dotter utan anser fullt ut att vi har samma mandat över uppfostran och beslut rörande henne. Så jo, det funkar även om man inte är helt samspelta, precis som det kan funka i en kärnfamilj. Trixet är att INTE se på oss som två enheter (mina o dina barn, jag är förälder och inte du) utan som en familj, oavsett.

    Oj, det blev långt och en smula utsvävande.. ber om ursäkt för det :)
  • Wed 13 May 2020 09:38
    #8

    En till sak som jag glömde nämna gällande TS frågeställning.

    Om man inte har mandat att säga till om uppfostran osv (vilket man kan välja) anser jag inte heller att man bör ha några plikter gällande barnet. Man har då inte en föräldraroll och måste då inte heller ta ansvar för nattning, köra till skolan, städa efter barnet osv. Jag ser i många trådar att det verkar vara ett problem - bonusföräldern får inte vara delaktig i beslut gällande uppfostran, umgängestid, planering av semester och lov osv men förväntas ställa upp att vara hemma med barnet om föräldern arbetar, hämta på förskola/skola om de slutar tidigare/är föräldralediga och enbart rätta in sitt liv efter något två andra vuxna människor bestämmer. DET är aldrig ok eftersom det inte är något man gemensamt kommit överens om och där båda är nöjda i beslutet.

    Inte i någon frisk relation skulle anse det normalt och ok att den ena partnern bestämde över den andra. Det skulle klassas som misshandel, men när man är bonusförälder så anser plötsligt många att det är ok. Hekt jäkla galet skulle jag säga, och de föräldrar som behandlar sin partner så har inte fattat hur en frisk relation funkar. Och där är det inte barnet i sig som gör att det inte funkar, utan föräldern som anser det rätt att behandla sin partner som om hen vore livegen..

  • Kusine­n
    Wed 13 May 2020 10:09
    #9
    Brumma skrev 2020-05-13 09:28:20 följande:

    Ja, skillnad absolut i hur gammalt barnet är.

    Min bonus (som var ett år när jag kom in i bilden) har jag haft "delat föräldraskap" för. Jag hade aldrig kunnat leva med ett barn jag inte haft fullt "ansvar" för, på samma villkor som min partner (föräldern). Och nej, jag och min man har inte exakt samma syn på uppfostran, vilket har visat sig betydligt tydligare med våra gemensamma som vi har på heltid. Det är en ständig källa till både samtal och konflikter, men vi löser det med ;) Vi är väldigt olika som personer, har helt olika bakgrund och har inte mycket av samma intressen haha, men vi pratar väldigt mycket och då kan man lösa även sådant.

    Att vara fullt delaktig i ALLT har varit självklart från alla inblandade. Även mamman faktiskt, som var den som bjöd in mig att delta i utvecklingssamtal och jag har varit den hon oftast vänt sig till när det gällt planering för umgänge, lov, byte av dagar osv.

    Min bonusdotters mamma skaffade en ny partner när dottern var tonåring och han har inte haft samma roll, eftersom hon just var äldre när han kom in i bilden.

    Men som sagt har jag lite dubbelmoral här, för trots att det var självklart för mig att ta en föräldraroll för mitt bonusbarn så har jag svårt att tänka mig att flytta ihop med någon och låta den personen få samma roll för mina biologiska barn. Men det KAN ha att göra med att jag o min man inte ser saker på samma sätt alltid, vilket om jag skall vara ärlig ibland hade varit skönt att slippa :D Men skulle jag känna så, så skulle jag inte heller välja att bli sambo sålänge barnen bodde hemma.

    Min man har dock ALDRIG NÅGONSIN dragit "jag är förälder och jag bestämmer" när vi varit oense gällande hans dotter utan anser fullt ut att vi har samma mandat över uppfostran och beslut rörande henne. Så jo, det funkar även om man inte är helt samspelta, precis som det kan funka i en kärnfamilj. Trixet är att INTE se på oss som två enheter (mina o dina barn, jag är förälder och inte du) utan som en familj, oavsett.

    Oj, det blev långt och en smula utsvävande.. ber om ursäkt för det :)


    Intressant.

    Jag har ju som sagt inga egna erfarenheter utan har varit ensamstående förälder under hela mitt barns uppväxt. Jag antar att det känns annorlunda när det handla om en verklig person som man valt att leva på och vars grundvärderingar man rimligtvis delar

    Men jag är rädd att jag skulle dra "det är mitt barn" kortet om jag hade en partner som jag inte upplevde såg eller förstod mitt barns behov.
  • LFF
    Wed 13 May 2020 11:05
    #10

    Har ingen erfarenhet av att ha bonusbarn men har erfarenhet av att ha bonusföräldrar.

    Jag som barn har inte accepterat varken min mammas sambo (som hon varit tillsammans med sen jag var två år) eller min pappas exfru (som han träffade när jag var 12 och gifte sig med hyfsat fort) som någon form av auktoritet jämförbar med mina föräldrar.

    Jag har två föräldrar. Punkt. Vissa ansåg att min mammas sambo (han har aldrig varit styvpappa, bonuspappa, plastpappa eller något annat med suffixet "pappa" för mig) skulle ses som en form av pappa till mig, de har även ringt hem till oss och frågat om "pappa" varit hemma varav jag svarade "Nej, pappa bor inte här men om det är X du söker så....". Han har inte heller någonsin tagit någon som helst form av ansvar för mig så varför ska han ha någon som helst form av auktoritet över mitt liv (när jag var barn/ungdom och bodde hemma)? Han var ett "bihang" till mamma och ingen som hade något med mig att göra.

    Pappas exfru och jag kom på kant rätt fort eftersom hon trodde just att hon kunde bestämma över mig för att hon var gift med pappa. Där är det dock min pappa som bär skulden eftersom han tyckte att "vi skulle lösa det själva" (pappa tycker inte om konflikter vilket gjorde saker och ting värre). Jag och pappas exfru har sen dess löst vår konflikt innan hon och pappa skilde sig.

  • Wed 13 May 2020 12:03
    #11
    Kusinen skrev 2020-05-13 10:09:39 följande:

    Intressant.

    Jag har ju som sagt inga egna erfarenheter utan har varit ensamstående förälder under hela mitt barns uppväxt. Jag antar att det känns annorlunda när det handla om en verklig person som man valt att leva på och vars grundvärderingar man rimligtvis delar

    Men jag är rädd att jag skulle dra "det är mitt barn" kortet om jag hade en partner som jag inte upplevde såg eller förstod mitt barns behov.


    Ja, det skulle ju jag med :) därav jag inte skulle flytta ihop med någon annan än barnets pappa..

    Jag tror att det skulle varit annorlunda om han upplevt att jag inte sett barnets behov, men här är det jag som har en uppfostran baserad på känslor och barnpedagogik medans min man är mer auktoritär i sin uppfostran. Inte så barnen far illa, men jag är mer mjuk och "ser" barnen på ett annat sätt. Min man hade kunnat dra föräldrakortet för att jag var för "mesig och snäll", men även om vi har diskussioner om vårt sätt att möta barnen har det aldrig hänt som sagt.
  • Wed 13 May 2020 12:30
    #12

    De är en fråga man inte bara kan svara rätt ut hur man skulle gjort.

    För det första har partnern varit redan som liten med i barnets liv och inte den riktiga pappan så är de självklart att barnet ska uppfostras efter bonuspappans regler med. Om barnet bor växelvis så är det ju barnets riktiga föräldrar som ska uppfostra barnet och förhoppningsvis kan man diskutera hur uppfostran ska vara och komma fram till något vettigt.

    Sen är det ju jättesvårt om båda har bonusbarn på varsitt håll. Ska då barnet leva efter två olika sätt för att det ska passa med bonusbarnets och bonusförälderns uppfostring.

    Har barnet en diagnos? Är bonus riktigt insatt hur den yttrar sig på barnet och vilka krav barnet absolut inte kan med. T ex om barnet vägrar äta vid bordet och alltid äter i soffan, kommer bonus verkligen förstå varför barnet inte klarar av och kanske aldrig kommer kunna äta vid bordet för att inte hamna i affekt. Eller kommer det bli väldiga diskussioner att bonus absolut ska få barnet att äta vid bordet och då uppstår problem. Hur möter man ett sånt läge om bonus inte inser att detta aldrig kommer att gå. Då, för mig som har barn med diagnos, skulle det bli ?du bestämmer inte över mitt barn?.

    Är barnet 17 år, då kan det ju bli riktigt jobbigt om en annan ska styra och säga till. Då hade det kanske varit bättre att inte gå in och försöka styra. Utan faktiskt bara försöka bygga upp en fin relation mellan bonus och barnet. Beroende på vilket humör barnet har.

    Sen finns det många till saker att väga in.

    Så jag tycker att det är jättefel att man kan säga att bonus ska ha samma rätt till uppfostran på barnet om det inte är så att dom varit med under lång tid.

  • Mon 29 Jun 2020 10:56
    #13

    Det är nog olika hos olika bonusfamiljer.

    Beror på barnets ålder när bonusföräldern dök upp , vad de har för relation osv.

    Man blir inte ?en familj och en enhet? per automatik bara för att föräldern blir ihop med någon.

    Det krävs att bonusfamiljen fungerar bra tillsammans.

    I annat fall underminerar man sin relation med sina barn istället.

  • Sun 16 Aug 2020 16:44
    #14

    I vår familj (där jag är bonusmamma) så är det vi vuxna som bestämmer och vi har lika mycket mandat även om det är hans biologiska barn. Men det innebär ju såklart att vi är överens om vilka regler som gäller hemma hos oss. Är det känsliga ämnen brukar vi i första hand köra att han tar upp det med dem, om de inte självmant kommer till mig med funderingar. Men vi födsäker se det som att vi är en "riktig" kärnfamilj även om jag inte är deras biologiska mamma.

Svar på tråden Bonusföräldern samma auktoritet som föräldern?