Om du klickat in här och haft en barndom där du blivit illa behandlad så är jag ytterst ledsen för din skull. Jag hoppas du mår bättre idag och att du kan axla bagaget av minnen utan att det drar ner dig.
Mina frågor är hur ser ditt föräldraskap ut? Hur var det att bli förälder? Gick anknytningen bra?
Tar tacksamt emot era berättelser. Dela med er av vad ni vill, behöver inte vara mycket. Ta det ni är bekväma med.
Mitt barn är mitt allt. Anknytningen är normal men har alltid haft en stor oro för att han skulle bli utsatt av någon eller något utanför familjen. Jag blev själv misshandlad fysiskt och psykiskt hela min uppväxt och utsatt för sexuella övergrepp och våldtäkter i andra sammanhang. Jag har tack vare läkande som började innan jag fick barn kunnat bli naturligt kramig med mitt barn och han är en varm och mjuk ung man med mkt vänner och stor kärlek till djur och barn, mkt mer empatisk än jag var då. Han har andra svårigheter, som jag tar på mig skulden för, val jag gjort. Han drabbades av sin pappas dåliga mående i skilsmässan och han har drabbats av att män skadat och skrämt mig. Ett socialt arv jag önskar att jag lyckats förhindra i större utsträckning, även om det inte är i närheten av min egen barndom. Det viktigaste jag kunnat ge är att han är på första plats, till skillnad från hur mina föräldrar förhöll sig till mig.
Han är vuxen nu, snart utflugen, men jag får kämpa för att hålla min oro på mattan fortsatt. Den är förvisso högst realistisk (killkompisar som överskattar sin körförmåga när min guldklimp åker med, dyka i stenbrott, mkt fester m.m) men många föräldrar skjuter nog oron bättre ifrån sig än jag.
Tack snälla <3 Något som också hände efter att jag gick barn är jag lätt blir rörd och berörd - Väldigt mkt av sådant som handlar om mitt barn eller föräldraskap=) Väntar du ditt första eller har du bara funderingar över föräldraskap i största allmänhet när man är lite vingklippt?
Jag blev ignorerad som barn. Växte upp med en mamma som hade så många personliga problem att hon inte orkade se oss barn och våra behov. Vi ficka aldrig höra att vi var älskade och fick ingen fysisk kontakt. Det har gjort mig till en otrygg undvikande person. Har otroligt svårt att släppa andra innanför min lättsamma och glada yta. När jag fick barn svor jag på att de aldrig någonsin skulle behöva undra om jag älskar dem, jag kramar dem dagligen (och de kramar mig spontant), talar om för dem hur mycket de betyder för mig och hur stolt jag är över dem. Naturligtvis bråkar vi ibland men det är på en normal nivå och bråken är konstruktiva. Jag upplever mina söner som nu är 12 och 14 år som väldigt trygga, det går bra för dem i skolan och de har fina vänner. Detta trots att jag och deras pappa är separerade sedan flera år. Så JA, man kan bryta den onda cirkeln och det sociala arvet.
Min mamma hade en svår uppväxt. En spritt språngande galen mamma och en, för det mesta, frånvarande pappa. Många flyttar, en hel del våld, brist på trygghet och omvårdnad. Hon bodde periodvis med olika släktingar med varierande förmåga att ta hand om barn (en väldigt fin farmor har jag hört). Min mormor tog till slut livet av sig när min mamma var en ung vuxen.
Min mamma är och var den bästa mamman någon kunde ha. När vi var barn var hon närvarande, varm, lyhörd, hade kontroll på sitt humör (inte alltid i sina vuxna relationer, men alltid med oss barn), klok och rolig. Hon är ett levande bevis på att man kan göra allt rätt trots att man har haft en traumatisk barndom.
Jag är uppvuxen med ett helvete hemma o jag vart mobbad hela skolgången.
Vart utsatt för flera mordförsök.
Jag visste inte hur det kändes att få en kram eller ens ett snällt ord från jag träffade första pojkvännen vid 18-års ålder.
Är uppvuxen konstant rädd.
Har idag en tonårsson som är mitt liv.
Tyvärr så sabbade pappan o hans mamma min o sonens anknytning.
Han visade sig vara en morsgris o han tog helt över vår son efter födseln o dumpade mig. Så jag stod helt ensam helt utan kontaktnät i en stad där jag inte kände någon o de få vännerna jag hade, förlorade jag då jag flyttade 2 timmar bort. Jag hade bott här i några år innan jag vart gravid men vart utstött på jobbet o den enda vännen jag lyckats skaffa mig, flyttade.
Jag vart jättedeppig så pass att jag planerade att ta mitt liv, bad bvc om hjälp då jag berättade att pappan helt tog över vår son o det kunde gå en hel helg utan att jag ens fick se vår son. Pappan kom hem till mig o sonen varje dag efter jobbet o på helgerna tog han med sig sonen till sin mamma. Sonens farmor betedde sig så illa mot mig så jag orkade inte protestera.
På bvc tyckte de pappan var jättebra som hjälpte till o jag skulle sluta vara så kontrollerande o hispig första gångs mamma.
När sonen var ca 1.5 år satte jag honom i sin spjälsäng o tänkte göra slag i saken, men något fick mig att istället ringa kuratorn på vc o som tur var, svarade hon. Jag fick hjälp av henne o sen av psyk.
Tyvärr har jag svikit min son eftersom jag ätit mig till en sjukligt hög övervikt så jag har inte kunnat följa med på hans aktiviteter o jag fattade inte att han mobbades i skolan. Han berättade inget här hemma, då han trodde det skulle vara så, för han hade sagt till lärarna men de gjorde inget o när han grät så sa de bara till honom att vara tyst. Samtidigt som jag förstod att han vart mobbad o ibland utsatt för livsfara, fick jag veta att jag hade cancer, jag fick ingen hjälp av pappan, så jag fick själv kämpa med mitt sjuka jag o mot skolan.
Tyvärr så var jag naiv som litade på skolan o kanske orkade jag inte se att sonen vart fortsatt mobbad. Rektorn på skolan lurade mig o övertalade min son att det var hans fel o att han var tvungen att ändra på sig. Vi bytte till sist skola o han toppresterar i nästan alla ämnen.
Förutom detta så har jag alltid gjort mitt bästa för sonen, alltid lyssnat, försökt hitta lösningar, aldrig skällt, höjt rösten 1 gång för att få honom ur ett paniktillstånd, alltid varit noga med att kramas, vara positiv o säga uppmuntrande saker. Noga med att han får mat, sömn o känner sig trygg. Jag ler alltid när han kommer in i rummet. Sonen o jag kan prata om allt o han spenderar hellre tid med oss föräldrar än sitter på sitt rum eller framför en skärm. Alkohol o andra droger kommer inte innanför min dörr...vet att pappan har en flaska i medicinskt syfte men han dricker aldrig när sonen är där o eftersom han sällan är sjuk förblir flaskan orörd... sonen skickar alltid sms o berättar vart han är, sover han hos sin pappa men vaknar mitt i natten o vill komma hem hit så får han det. Så har det alltid varit.
Jag har fortfarande sjukligt hög övervikt o kan inte följa med på aktiviteter o sonen skäms för mig....jag klappade ihop efter att ha blivit färdigbehandlad för cancern, anmält skolan till skolinspektionen...där vi fick rätt...o fått sonen flyttad till en ny skola, så jag tröståt massor. Får nu hjälp av psyk igen.
Nu blev detta långt o kanske inte svar på dina frågor men sonen vet att han är älskad o han är inte rädd för oss föräldrar o jag vet att jag trots mina brister är en fantastisk mamma för det har min son sagt.
Det finns inget jag inte skulle göra för honom.
Vi har ingen kontakt med min sida av familjen då de fryser ut oss o lika bra är det.
Pappan o jag kan idag umgås o vi spenderar tid ihop alla tre här hemma flera gånger i veckan o så har det varit i flera år nu.
Sonens farmor avskyr jag som pesten o hon mig.. varför vet jag inte, men hon visar intresse för min son o är med på aktiviteter när hon kan...med tanke på hennes höga ålder.
Min inställning har alltid varit att göra tvärtemot vad mina sk föräldrar gjorde o har pappan visat oönskat beteende så har jag satt ner foten rejält så han vet vad som gäller. Vi gapar, skäller, hotar eller skriker inte på varandra. Vi pratar, lyssnar, arbetar fram en lösning o säger förlåt.
Ett enormt stort tack till er alla som öppnat upp er och berättat om ert föräldraskap och era tankar kring er barndom och hur den påverkat er. I början svarade jag på varje kommentar, men nu har det trillat in så många svar.
Det gör mig otroligt ledsen att läsa era berättelser, men jag ser också människor med stor självinsikt, med empati och mycket vilja att inte bli som sina egna föräldrar.
Känslomässigt skadad av uppväxten med en kall mor. Vill dö, men har kämpat för att leva och fått ett bra liv.
Har bearbetat. Har tagit mig långt bort ifrån den jag var. Trodde jag...
Sorgen är att jag ser i mitt barn kylan och avstängdheten som jag känner igen från min egen mor. Jag misslyckades alltså!
Jag är så ledsen för att jag inte lyckades skydda mitt barn från det förbannade arvet. Nu når jag inte fram till mitt barn, som är tonåring. Mitt barn visar föga emati mot andra, så som en person gör vars behov inte blivit tillgodosedda och där anknytningen misslyckats. Så ledsen