Ni med pojkbarn

När jag fick veta att jag väntade en pojke blev jag själaglad. Pappan likaså.

Jag är väldigt pojkflickig; sportar, kör hoj, arbetar inom byggbranschen, osv. Så jag såg bara fördelar med en pojke.

Ut kom världens finaste och mest välartade barn. Han var lugn som bebis, lugn som småbarn och idag, som 10-åring, är hans största intressen fiol, schack och odling av diverse blommor och gröna växter.

Han är min totala motsats, men det går bra ändå! Jag har en superfin relation till honom, trots att han tycker att min motorcykel låter för mycket och trots att det svider i mina öron att höra Mozart spelas dag in och dag ut, samt att min hjärna bränner varje gång han sonen ska utmana mig i schack.

Alla sonens kompisar, så väl pojkar som flickor, är likadana. Lugna, välartade, lite nördiga.

Syrran fick två döttrar (tvillingar) som är en riktiga vildar (precis som jag själv, men tvärtemot min syrra). Det är fotboll för hela slanten, skrubbsår, trädklättring, skateboard, parkour, osv. Hennes tjejer älskar min mc och åker mer en gärna en sväng då och då. Sonen har åkt EN gång.

Det sitter nog mer i personligheten än vad man har mellan benen.