Människor som identifierar sig med sina diagnoser.

Jag har inte upplevt det fenomenet. Men jag gissar att det handlar om unga människor som är i en process där man försöker förstå, definiera och förklara sig själv. Att man då använder den fakta (tex diagnosen) som man har för att hitta svaren man söker känns inte särskilt konstigt. Om man lyckas hitta fördelar och se nån slags status i sin funktionsskillnad/sjukdom borde det väl också kunna vara positivt?

Jag tycker spontant att det du beskriver låter som en del av vuxenblivandet och identitetsskapandet som alltid har funnits men som blir mer offentligt idag.

Det som blir problem är väl när man har sjukdomar där man kan trigga varandra (självskadebeteende, ätstörningar mm) eller om man definierar sig starkt negativt/begränsande med sin funktionsskillnad/sjukdom så att man hindrar sig själv från att leva ett liv som man skulle må bra av.

Jag upplever liknande som du beskriver ts, inte att man skryter så mycket med sin diagnos men just att allt man gör, tänker, säger, reagerar på utgår från diagnosen. Och skyltandet, jajjamänsan. Ledsen, men så intresserad är inte jag av andras åkommor att jag måste veta det för att kunna umgås, för det kan de flesta med eller utan diagnos.

Det som stör mig absolut mest är när folk beter sig som skitstövlar och gömmer sig bakom sin diagnos, när den har liten eller ingen inverkan på beteendet, och även om det vore diagnosen det beror på så brukar normala människor be om ursäkt, men det händer alltså inte då.

Bra att det blivit mindre stigma men samtidigt har vi fått en hög människor som från ena dagen till den andra blir totalt handikappade, för de har minsann en dijagnåås och kan inte rå för hur de är. Pyttsan.

Vi har det fenomenet på jobbet. Allt handlar om hennes diagnoser, som hon ändå fick i hög vuxen ålder så hon hade ett liv innan dem.

Jag upplever liknande som du beskriver ts, inte att man skryter så mycket med sin diagnos men just att allt man gör, tänker, säger, reagerar på utgår från diagnosen. Och skyltandet, jajjamänsan. Ledsen, men så intresserad är inte jag av andras åkommor att jag måste veta det för att kunna umgås, för det kan de flesta med eller utan diagnos.

Det som stör mig absolut mest är när folk beter sig som skitstövlar och gömmer sig bakom sin diagnos, när den har liten eller ingen inverkan på beteendet, och även om det vore diagnosen det beror på så brukar normala människor be om ursäkt, men det händer alltså inte då.

Bra att det blivit mindre stigma men samtidigt har vi fått en hög människor som från ena dagen till den andra blir totalt handikappade, för de har minsann en dijagnåås och kan inte rå för hur de är. Pyttsan.

Det är i blandade åldrar jag sett detta fenomen. Det är ju bra om man hittar positiva saker med sin diagnos, men att se själva diagnosen som en status grej i sig känns väldigt underligt tycker jag. Det spär på fördomarna kring psykisk ohälsa. 

Hej!

Jag har en psykisk diagnos med allt vad det innebär. Jag är väldigt glad att det inte är lika stort tabu att prata om psykisk ohälsa längre. Men jag kan inte förstå människor som verkligen identifierar sig med sina diagnoser och skyltar med dem så fort tillfälle erbjuds. En del är så fokuserade på sin diagnos och försöker att koppla allt till diagnosen. Varenda liten känsla, vana, ovana, agerande, tanke, ja allt ska på något sätt ska ha med diagnosen att göra. Jag är med i några tjejgrupper på facebook och nästan alla som sänder live presenterar sig genom att berätta vilka diagnoser hen lider av. 

Det är nästan som om det skulle vara status att ha en diagnos och ju mer du uppfyller stereotypen av en psykiskt sjuk ju högre status får du. Missförstå mig rätt nu. Det är bra att det blir mer och mer ok att prata om psykisk ohälsa. Men att använda sina diagnoser som någon slags statusgrej kan nog förstöra mer än vad det hjälper. 

Vad är dina tankar?