Människor som identifierar sig med sina diagnoser.

Jag har inte upplevt det fenomenet. Men jag gissar att det handlar om unga människor som är i en process där man försöker förstå, definiera och förklara sig själv. Att man då använder den fakta (tex diagnosen) som man har för att hitta svaren man söker känns inte särskilt konstigt. Om man lyckas hitta fördelar och se nån slags status i sin funktionsskillnad/sjukdom borde det väl också kunna vara positivt?

Jag tycker spontant att det du beskriver låter som en del av vuxenblivandet och identitetsskapandet som alltid har funnits men som blir mer offentligt idag.

Det som blir problem är väl när man har sjukdomar där man kan trigga varandra (självskadebeteende, ätstörningar mm) eller om man definierar sig starkt negativt/begränsande med sin funktionsskillnad/sjukdom så att man hindrar sig själv från att leva ett liv som man skulle må bra av.

Jag upplever liknande som du beskriver ts, inte att man skryter så mycket med sin diagnos men just att allt man gör, tänker, säger, reagerar på utgår från diagnosen. Och skyltandet, jajjamänsan. Ledsen, men så intresserad är inte jag av andras åkommor att jag måste veta det för att kunna umgås, för det kan de flesta med eller utan diagnos.

Det som stör mig absolut mest är när folk beter sig som skitstövlar och gömmer sig bakom sin diagnos, när den har liten eller ingen inverkan på beteendet, och även om det vore diagnosen det beror på så brukar normala människor be om ursäkt, men det händer alltså inte då.

Bra att det blivit mindre stigma men samtidigt har vi fått en hög människor som från ena dagen till den andra blir totalt handikappade, för de har minsann en dijagnåås och kan inte rå för hur de är. Pyttsan.

Vi har det fenomenet på jobbet. Allt handlar om hennes diagnoser, som hon ändå fick i hög vuxen ålder så hon hade ett liv innan dem.