Människor som identifierar sig med sina diagnoser.

Det är i blandade åldrar jag sett detta fenomen. Det är ju bra om man hittar positiva saker med sin diagnos, men att se själva diagnosen som en status grej i sig känns väldigt underligt tycker jag. Det spär på fördomarna kring psykisk ohälsa. 

Min erfarenhet är att det mest är personer i medelåldern som inte är så nöjda med hur livet blev. Det är också vanligt inom vissa subkultur kretsar. Det finns inget positivt i det, det är destruktivt, och drar ner alla. 

Hej jag har adhd, ptsd, och panikångest kom och titta när jag färgar håret blått, röker inne, och inte pratar ett ord om mina diagnoser.....

Folk får göra som dom vill men jag kan inte hjälpa det men det känns så fel. 

Det handlar om i vilka kretsar man umgås. Jag har t.ex inte stött på en enda på mitt jobb men i en förening jag var med i ett kortare tag fanns det flera stycken. För att jag har ögon och öron och ser det själv. Läs mitt inlägg, jag pratar om de som inte kan prata om NÅGOT annat, alltså INGET annat alls. Jag pratar om ältande inte reflektion. Att prata om någon konstant flera timmar per dag år ut och år in är inte positivt för någon. 

Jag skapar inga problem. Jag funderar bara över fenomenet som verkar vara rätt vanligt. Jag tänker tvärtom, jag vill absolut inte identifiera mig med min diagnos på det sättet. Jag vill inte att någon ska se på mig som hon med bipolär sjukdom då den inte är min identitet på något vis.