Skärmtid, en generationsfråga?

Skärmtid är ett ämne som ofta dyker upp på familjeliv och jag har många gånger funderat på vad som är rätt, hur hade jag agerat om jag hade haft barn, och om det rör sig om en generationsfråga.

Jag är född på slutet av 80-talet och ärvde min första ?dator? när jag var drygt 5 år. Datorer var inte väldigt vanligt att ha hemma då, så vi var nog tidigt ute. Sedan dess spelade jag spel i princip hela tiden, för det fanns inget som hette skärmtid då.

Genom hela låg- och mellanstadiet spelade jag, alla somrar spelade jag mig igenom även om jag åkte och badade då och då. Åkte vi på semester tog jag med datorn eller konsolen. Fr o m högstadiet började jag spela ännu mer och i gymnasiet spelade jag kanske 12-18 h per dygn. Att spela var väldigt socialt för mig, jag fick vänner över hela Europa trots att världen inte var väldigt globaliserad.

Nu i efterhand, när jag är över 30, är jag tacksam för att mina föräldrar inte brydde sig, för idag ligger jag i framkant vad gäller datorer och digitalisering som är så viktigt nuförtiden jämfört med mina jämnåriga. Jag hade klasskompisar som inte tyckte om datorer och även idag är helt handikappade när de ska använda en.

Digitaliseringen antar jag kommer eller håller på att bli vår nya revolution likt industrialiseringen. Kommer de barn som inte har någon skärmtid att ha lättare för att anpassa sig till framtidens förändringar med touchscreens och allt annat? Om man inte har spelat själv är man oftast inte insatt i fördelarna, exempelvis att man tränar att tänka taktiskt, handlar snabbare, förbättrar teamwork, visualmotorik (eye hand coordination), språkkunskaper med mera. Finns det fördelar med ingen eller mindre restriktiv skärmtid? Jag har som sagt själv inte barn, utan jag vill bara höra vad era åsikter och hur ni tänker allmänt!