Tagen förgiven av nya sambon. Vad fan ska jag göra....

Är det samma man som vill ha en till valp som du ska ta hand om? Som tycker att du självklart ska ta med hans dragande jakthund när du vill ut och träna din unghund? Som tycker att ert liv är jättebra eftersom du ser till att allt utanför fungerar? Som skulle vara "jätteengagerad" i framtida barn men inte visar det för fem öre? 

Ja, han tycker att ert liv är jättebra eftersom du inte ställer några som helst krav på honom. Han får fortsätta med sitt liv på samma vis som det var innan, du ska bara "följa med" och acceptera att han har sitt liv utanför er relation. Och sen är det ju jätteskönt med någon som rastar hunden, städar, tvättar, lagar mat och ser till att hushållet fungerar.

Ställ krav på honom! Lite lagom får det ju vara. Ett sånt liv kan man leva som singel, inte när man är inne i en relation. Han måste ju ha tid för dig också! Och dessutom ta hand om vardagliga saker så som tvätten och hunden. 

Men det är ju bekvämt för honom så länge du bara gnäller lite och inte vägrar. Så, börja VÄGRA!  Gör en hushållsplan, där han ska göra vissa sysslor. Han bör väl själv också vara med och bestämma vilka, så att han inte kan låtsas sedan att han inte var med på det. Och om jag vore du så skulle jag också kräva att han ska ta bort några andra aktiviteter och lägga in tid med dig i sitt fulla schema. 

Som igår ledsnade jag. Gjorde bara mat åt mig själv. Och eftersom det inte fanns mat färdig åt honom så tänkte han åka å köpa en pizza istället- men fick då "mat med sig hem ifrån sin mamma".... 

Han var så upptagen igår att han i princip bara hade tid å låta hunden pissa en kort vända medan jag sett fram emot en långpromenad med tanke på att hundarna suttit i hundgården hela dagen... 

Känns som att enda chansen för förändring är om jag slutar göra allt sånt som jag brukar göra.. Man vill ju trots allt förenkla varandras vardag. MEn är så trött på bristen av hjälp hemma och bristen på att vi två gör saker tillsammans o man känner sig mer som en mamma/hushållerska till en jättebebis som tycker att allt är såå BRA... 

Inte nog med det så hade vi hantverkare hemma i fredags. Jag jobbade hemifrån denna dag. Tänkte att det kunde va en sjyst gest till hantverkarna att bjuda dom på lunch och då hoppa över matlådorna. Ja men då tog sig sambon tillfälle att bjuda in sin pappa också eftersom han var ledig på fredagen. OCh då visade det sig att hans mamma skulle sluta jobbet vid lunch så då skulle hon också komma. Så helt plötsligt så hade jag en jättelunchbjudning på fredagen mot min vilja å kände mig mest bara utnyttjad... Jag var ju hemma på jobb å tänkte väl inte bjuda hem en massa folk förutom att hantverkarna som jobbade där (två st + min sambo) kunde få lite lunch. Inte att hans familj skulle bjudas in och bjuda in sig själva också medan det är jag som ska stå för arbetet... Känner mig bara så otroligt överkörd.... 

Så överväger nu att sluta handla, sluta laga mat. Kanske börja äta i stan innan jag kommer hem ifrån jobbet. Sluta göra hans matlådor. Bara lägga hans rena tvätt i en stor hög på köksbordet så kan han ta det när han har "lust". Bara göra sånt som är mitt intresse å se vad responsen blir. 

Och sedan kanske istället för att uttrycka mina åsikter bara bli tyst så han inte längre vet vart han har mig? Ta avstånd på kvällarna å inte vilja ha hans närkontakt.. Då kanske han blir "sugen" att "lösa våra problem" eftersom han då direkt blir påverkad... Jag vet inte.. kan man tänka så? 

 

Du har en partner som är egenföretagare och driver ett jordbruk tillsammans med sina föräldrar och dessutom arbetar mer än heltid där.

Förutom det så är umgänget med föräldrarna en vanlig aktivitet.

Det där är ett liv han alltid har levt, han har inte ändrat något för din skull. Du har ändrat allt. Han säger att han älskar dig och han menar det säkert, så länge det inte kostar honom något, så länge det inte ställs krav på förändring.

Det är såhär ditt liv kommer att bli om du inte får till stånd en förändring. Graviditet, barn, nattvakt, dagishämtning, kvartssamtal, läxor allt sånt blir det du som får ta.

Kanske kan samtal med utomstående få honom att inse det orimliga. Familjeterapi kanske? Du kan ställa krav på det för att kunna tänka dig att bilda familj med honom.

Måste han ha två jobb, jordbruket och sitt heltidsjobb? Går inte ekonomin ihop annars? Det är orimligt att arbeta då mycket hela tiden, hur har han tänkt sig arbetet på gården när föräldrarna är gamla/borta? Hur ser långtidsplanen ut?

Angående hushållet: Formalisera det hela, så blir det tydligare när han smiter, tex han har ansvaret för att laga mat må-tors och du fre-sön (eller hur ni nu vill ha det), han har ansvaret för disk och ta ut sopor, du för dammsugning och tvätt.

Det låter helt klart som att ni lever hans liv på hans villkor. Självklart härligt och bekvämt för honom. Du måste vara tydlig med vad du vill,och KRÄVA förbättring. Inte något vagt "du måste tänka mer på oss" utan tydligt och konkret, tex bör du få lite förvarning om ni ska åka till systern eller äta med föräldrar, detta får ske max x ggr per vecka, en kväll i veckan är er romantiska myskväll, tydligt uppdelade hushållssysslor osv. (vilka krav du har är upp till dig såklart).

Risken är stor att han aldrig ändrar sig. Skaffa inte barn med honom innan du har sett en tydlig förändring, för annars är du fast för alltid.

Jaa jag blir verkligen galen. Jag vet ju att han har en del som inte går att tumma så mkt för. Men det som går att tummas på gör han ju inte heller. Jag är ju införstådd att jag är tillsammans med en lantbrukare. Men prion är noll på mig och vårat samliv. Någon gång ibland gör han en insats och renoverar SITT hus för att göra mig nöjd.. Ja det är bra att det blir någon ordning i rätt riktning hemma. Men det är inte vårat hus även om han själv säger det. Det är hans hus och jag har noll rättigheter i det i slutänden så allt jobb jag lägger ner där kommer att vara helt förgäves om vi väljer att bryta i framtiden. Jag har ingen riktig trygghet medan han säger att jag aldrig varit så trygg och haft så mkt trygghet som jag har nu. Och visst. Jag kan känna att jag har det bra, rent fysiskt och ekonomiskt. Men viktiga stenar saknas för att jag ska känna att jag är nöjd. Det kan inte vara rimligt att jag ska agera med full service- all inclusive hemma medan han bara ska vara frånvarande och sedan är allt "bra"? 

Vet att jag ändrat på allt för honom. Försöker göra allt för honom. Men det gör mig också desto mer uppgiven eftersom jag inte ens känner mig lyssnad på. Försöker jag prata med honom om "problemen" på kvällarna svarar han inte ens. Han har liksom somnat å skyller på att han är trött.. Han lyssnar. Men han kan inte ens svara ett "ja" när jag väntar på respons för då har han somnat. Sen är det lika dagen efter igen. och igen och igen... Jag känner mig så förödmjukad och nonchalerad och undrar om det verkligen är värdigt?  :( Är jag inte värd bättre än såhär?

Att bara tystna låter kanske inte jättekonstruktivt. Jag hade någ varit tydlig stället: "Jag förväntar mig att du gör så här (fyll i själv) hädanefter. Gör du inte det börjar jag leta nytt boende." Naturligtvis inte som ett tomt hot, utan bara om du menar det.

Var tydlig med fredagen också, att vill han ha lunchbjudning får han fixa själv.

Det bestämmer du

Han säger att han älskar dig ja visst, men han beter sig inte så. Han prioriterar inte dig ALLS utan det enda han har dig till är att du ska sköta hans hem.

Jag tycker du ska säga till honom att sker ingen radikal förändring är det slut. Jag tycker du ska lägga undan dina känslor och göra slut isf. Varför va ihop med nån "på pappret"? Då är det bättre att va själv med möjlighet att faktiskt finna det du söker (en man som vill va med dig)!

Har du aldrig hört`?
"Lyssna inte endast till orden utan...se till handlingarna som talar sitt tydliga språk."

Där har du ditt svar.

Hur löste han allt innan du flyttade in? Hans mamma?

Han höll väl på som nu. Bara det att han även åt hemma hos mamma och pappa. Är ju samma nu. Han kommer hem å äter å sover. Hans mamma städade väl hans hus ibland tidigare också

Han har fått vad han vill, en bondfru som gör att han kan behålla sitt vanliga liv . Du har ersatt hans mamma med sex som bonus.

Ni verkar vara alldeles för olika för att det ska fungera. Är olikheterna alldeles för stora så är det ju svårt att kompromissa bort missnöjet. 

Det låter som om du måste vara väldigt tydlig, eller snarare komma överens om konkreta saker. Så att du det är uppenbart om han inte gör som han ska. Att sexvägra är ju ett sätt, men när det har gått så långt, så kan man egentligen lika bra hota med att man kommer att flytta därifrån igen. Och då måste man förstås också mena det. 

TS, se till hans handlingar. Inte hans vackra ord.

Vilken jackpot för honom när du flyttade in. I ett svep fick han sin egna hushållerska, matlagerska, hundpassare och sexpartner. Och inte en krona behövde han lägga för att få hushållstjänsterna. Härligt!

Han lyssnar inte på dig TS. Han är nöjd med sitt liv. Du måste bestämma dig för om det är såhär du vill leva. Att ta allt ansvar för hus och hem. Att ta hans hundar. Ses när han har tid. Vara ok med att han bestämmer över ditt huvud vad ni ska göra, när ni ska ha gäster osv.

Nej, ni har inte ett jämlikt förhållande. Du får stå i skuggan, i bakgrunden, tills han har tid med dig. Och när ni väl har tid samman så ska ni prompt hem till hans föräldrar.

Det är såhär det kommer vara TS.

Om du känner dig tagen för given och som om du går på minus i din relation och som om din kärlek börjar sina så är det dags att sätta ner foten. Och då menar jag ordagrant sätta ner foten, ta till handlingar, inte ord. Sätt dig i soffan och bre ut dig och meddela att hans föräldrar är portade i veckorna från och med nu! Det här är ditt hem och du vill ha lugn och ro. Dom kan få komma på besök max en helgdag i veckan. Lås dörren och bre ut dig där i soffan med DIN mat, som du enbart lagar till dig själv. Om din man börjar protestera eller försöka manipulera dig genom att trycka på dina skuldkänslor så säg: Det är nog nu!! Inget mer. Visa lite ilska! Våga! Din man gör exakt det som du tillåter honom att göra. Tänk dig att det är som med dina hundar, dom gör också exakt allt som du tillåter dom att göra, eller hur? Och du låter väl inte dom köra över dig och göra dig slut och ledsen? Din man utnyttjar dig och din goda vilja i nuläget, eftersom DU LÅTER HONOM GÖRA DET. Han är van vid sitt liv med 100 % jobbanställning plus övertid och ett jordbruk att sköta vid sidan av arbetet tätt ihop med sina föräldrar. Hur ska du och ER relation få plats i denna ekvation? Du har som du skriver förändrat stora delar av ditt liv för hans skull - vad har han förändrat? En relation handlar om att GE och TA. Inte bara ta. Din man behöver lära sig att kompromissa med dig genom att få konsekvenser för sitt beteende. Skulle ni få barn ihop så skulle era roller cementeras och du skulle bli helt ensam med bebis och hushåll. Tro mig, jag har varit i din sits. Jag hade svårt för att sätta gränser mot den jag älskade och ville göra allt för honom, av kärlek naturligtvis. Dessutom hade jag låg självkänsla och trodde att jag inte var värd bättre. Plus att jag hade svårt för att visa ilska och var konflikträdd. Ingen bra kombo! Du kommer att bli överkörd även i din nästa relation om du inte börjar öva dig på att sätta gränser, varje dag. Det kommer att kännas skitläskigt och obekvämt i början, men du vänjer dig jag lovar. Jag gissar att du är väldigt rädd för att förlora honom om du säger ifrån? Lyssna på detta: du kommer att förlora honom om du INTE säger ifrån. Ni kommer att glida isär och skiljas åt. Om du sedan väljer en ny man som är aktiv, har en stark vilja och ett rikt liv, så kommer du att krympa ditt eget liv för den nye mannen också. Tro mig.

Ts, fundera över om du inte upprepar mönstret från din ursprungliga familj. Du skriver att du duger när det passar dem - lite så känns det med sambon också. Du är van att bli bortprioriterad av dina föräldrar och tillåter därför det beteendet hos din partner.