Min hund bet min kompis barn

Hon överreagerar. Hon misslyckades med att övervaka hennes barn ordentligt och att sätta upp gränser för vad som är acceptabelt beteende mot djur. Hennes misslyckande ledde till att hennes barn blev skadat.

Jag skulle genast säga upp kontakten med en människa vidrig nog att säga åt mig att mörda min bästa vän.

Haha nej man ska inte hålla på och stänga in eller koppla sin hund i sitt egna hem så fort man får besök. Klarar du inte av att vara kring hundar: gå inte hem till dom. Din fobi är ditt problem att hantera.

Ja man kan självklart välja att stänga in sin hund istället för att uppfostra den. Ditt sätt att hantera saken på har gjort att din hund fortfarande blir stressad av gäster och fortfarande efter ett år är rädd för er bebis. Inget av det är normalt. Du verkar nöjd med ditt val och om du säger att hunden mår bra är det viktigast men jag skulle inte hålla med om att du skött det bra eller att det är en lösning som borde promotas.

Att få en hund att sluta vakta/hur den vaktar handlar om uppfostran. Att få en hund att bli bekväm med främmande handlar om uppfostran. Att få en hund att kunna leva med och bli bekväm med bebisar/barn handlar om uppfostran. Jag förstår att ni säkert anser att ni har försökt och att det inte gick och att ni därför tror att det inte handlar om uppfostran. Många människor med dåligt uppfostrade djur eller barn gillar att skylla på att det bara är "personligheten". Personligheten formas dock efter uppfostran. Det du ser hos hunden är antingen saker du tränat fram eller delar du valt att inte träna bort eller misslyckats att träna bort. 

Jag bryr mig som sagt inte så länge ni ser till att hunden inte börjar må dåligt av att ni isolerar den men att försöka främja denna metod, speciellt med tanke på era dåliga resultat, känns väldigt dumt. 

Självfallet påverkas och formas hundar av vad dom upplevt. Saker som kan sätta sig djupt. Men även här handlar det i 95% av fallen om saker som går att träna bort eller förbättra. Hundar är otroligt anpassningsbara och "förbättringsbara". Hundar som blivit extremt dåligt behandlade med tunga emotionella bagage kan med rätt fostran bli underbara perfekt anpassade husdjur/familjemedlemmar. Problemet är att standard hundägaren sällan besitter kunskapen, tålamodet och tiden att hantera mycket av det. Och vissa saker är kanske inte värda att spendera jättemycket träning på. T.ex. som ditt exempel med att ha svårt för mindre barn i allmänhet. En hund behöver inte påverkas så mycket av det problemet och då kan man lämna det vi det och bara visa hänsyn inför det som ägare. Däremot anser jag det vara en stor otjänst att inte anstränga sig för att lära sin hund bli bekväm med sitt egna barn. Det är en alldeles för stor grej enligt mig för att bara hantera det på det lata/enkla sättet genom separation och inte uppfostra hunden+barnet. 

Nu verkar du känna dig väldigt attackerad och har därför gått på defensiven och börjat med halmgubbar och massa sådant så jag skriver ett sista inlägg och lämnar dig ifred sedan. I mindspacet du är nu lär inget vettigt komma ur denna diskussion. Jag förstår varför du blir upprörd, du blir kritiserad, men jag menar inget annat än att vara rak och försöka avvärja andra från att hantera sina hundars problem genom isolering. Jag har inte "tagit för givet att en instängd hund lider". Tvärtom skrev jag att jag inte bryr mig så länge din hund inte mår dåligt, vilket då ta för givet att jag just anser att det är möjligt att hunden inte lider. En hund som frivilligt går iväg och lägger sig någon annanstans är ju något väldigt annorlunda från att ha en hund som mår så dåligt av att ha gäster att den måste isoleras. 

Det var du som från början skrev att du helt enkelt stängde in din hund i sovrummet vid besök och separerar hunden från ditt barn med varsitt våningsplan. Du som fick det att låta att detta helt enkelt var hur du löste detta problem. Att du nu ändrar dig vid varje inlägg och fortsätter lägger till information om hur du egentligen inte alls isolerar hunden så mycket och att det hela är en del av en stor integrationsplan där hunden visst träffar besökare och umgås med dottern.. tja jag vet inte om du hittar på det för att låta bättre i efterhand eller om det stämmer. Men om det stämmer kan du knappast skuldbelägga mig för att du felaktigt representerar dina metoder och handlingar. Jag kan enbart svara på vad du skriver. Just nu har jag ingen aning om hur mycket eller lite du stänger in din hund för det låter lite olika beroende på vilket inlägg man läser men jag vidhåller att det inte är en metod man bör uppmuntra att hantera en hund som får ångest av besök eller sin egna familjemedlem(bebisen) genom att helt enkelt inte ta itu med problemet och isolera hunden. 

Vem har snackat något om att skälla på hunden eller tvinga den till stressiga situationer? Allt jag har snackat om är uppfostran, men det är intressant att du genast kopplar ordet uppfostran till att skrika och skälla på hunden. Eller att du fått för dig att jag uppmuntrar dig eller någon annan att lära sin hund att stå ut med vad som helst från barn.

Nåja. Om du faktiskt har en "ledande hundpsykolog" som hjälper dig träna din hund låter det jättebra. Förhoppningsvis betalar ni inte människan bara för att få lära er att hålla hunden borta från allt den inte hanterar perfekt. 

Ja hundar föds med en massa instinkter och beteende som måste tränas bort eller anpassas. Som skiljer sig från individ till individ. Och vissa hundar är naturligt mer utgående än andra men det är något helt annat än att bli stressad och må dåligt vid besök. Eller att den fortfarande är rädd för sin familjemedlem ett år senare. Jag förstår inte riktigt vad du inte håller med om, låter som att du håller med om precis det jag säger? Jag säger ju just det: att få en hund att sluta vakta eller anpassa hur den vaktar handlar om uppfostran, inte att en hund nödvändigtvis börjar vakta eller inte baserat på uppfostran. Jag försöker inte säga att en hund inte föds med vissa personlighetsdrag, men det är ägaren som väljer vilka sidor hen uppmuntrar, ignorerar, tränar bort, förändrar. Haha. Ja, kul att någon uppskattar det. 

Men om man är väldigt okunnig om ett djur är det ju förälderns uppgift att se till att ens barn inte håller på med det djuret utan uppsyn av någon som ÄR kunnig. 

Nej, det var verkligen inte vad jag menade. Hundar föds med personligheter(och utvecklar personligheter under tiden med mamma och syskon) precis som människor. Men dessa personligheter kan sedan den nya ägaren och en ny miljö hjälpa till att forma om och utveckla till viss grad och saker som att fortfarande vara rädd för sin familjemedlem efter ett år eller få ångest så fort det kommer gäster är i allra högsta grad delar som går att jobba på. 

Men det är viktigt att komma ihåg precis som du säger att vissa saker kan eller bör inte tränas bort. Vissa människor anser ju att man bör träna hundar till att vara viljelösa, försvarslösa våp som ska tåla absolut allt utan att säga ifrån. Eller skuldbelägger hundar för helt naturligt beteende som alla hundar kan begå om de pushas illa nog. 
Ja det var en olycklig situation som hade kunnat lösas enkelt där båda lärde sig en läxa. Men det var väninnan som tog det till nästa nivå genom att bli arg och säga åt ts att avliva sin familjemedlem. Jag anser inte att det är okej att bortförklara det med att "ja men hon var upprörd över sitt barn och tänkte inte". Hon sa åt ts att hon borde >döda< sin hund. Det hade aldrig sopats under mattan så enkelt om det var tvärtom, barnet gjorde illa hunden(eller ett barn gjorde illa ett annat), och ts sa åt sin väninna att hon borde avliva sitt barn. Då inser alla genast hur oerhört oacceptabelt uttalandet är alldeles oavsett hur arg man är. 

Gissningsvis lär det barnet utveckla hundrädsla alldeles oavsett med tanke på den hundsyn mamman har.