Hon vägrar göra abort (ej viabelt foster)

Inte mycket ni kan göra. Jag kan bara försöka att tänka mig in i hennes situation och gissar på att det kan handla om att hon har en förhoppning kvar. Det spelar nog då ingen roll hur mycket omgivningen tycker att abort är det bästa.

Oavsett vad som sker tror jag inte att hon borde göra abort om hon inte är redo för det. Att fullfölja graviditeten kanske trots allt är det bästa för henne?

Jag tänker att det beror på saker, först att hon har lärt att abort inte är nåt man gör i er familj och sedan kanske att hon faktiskt vill föda sitt barn även om det dör efter förlossningen. Jag kan på nåt sätt förstå det. Att skrapa ut eller föda ut ett litet foster (jag vet inte hur långt gången hon är) kan ju kännas mer som en förlust på nåt sätt eftersom man inte alltid får se det som skulle ha blivit barnet. Går hon hela vägen så får hon ju liksom ta avsked på rätt sätt, få en begravning och en gravplats.

Oavsett så är det hennes beslut och alla runt omkring henne ska vara där för att stödja henne och respektera hennes beslut utan tjafs!

Alltså det är ingen beslut du ska lägga dig i alls. Du ska stötta henne i det beslut hon själv väljer. Det här är förmodligen det tuffaste och jobbigaste hon går igenom i sitt liv. Just nu lever hennes barn i hennes mage, gör hon abort så kommer det inte leva något mer. Just nu har hon lite tid kvar att vara med sitt barn även om det inte klarar sig utanför magen speciellt länge. Att behålla kan vara endel av hennes sorgeprocess, att få tiden som är kvar och sen en kort stund få träffa sitt barn, ta hand om det den stund det lever för att sen få ett ordentligt avsked. Vad är det för fel med det? Det är väl inte mer rätt eller fel med att göra en abort? Beslutet är hennes, du ska hålla inne med dina åsikter och stötta henne i hennes beslut och sorg. Hennes man borde också backa och stötta istället. Visst det är hans sorg också men det är inte han som bär barnet inom sig, det är inte han som känner rörelser och har skapat bandet som en gravid kvinna gör med sitt barn. Men med det sagt är inte hans sorg mindre, eller mindre viktig men just nu är det hon som har barnet i sin mage. 

Jag tror nog också du bara ska backa och inse att detta är en av de sakerna hon väljer själv. Värre hade varit om hon velat gifta sig med en knarkare-kriminell, nu handlar det om en graviditet och ett barn som högst troligt kommer att avlida efter förlossningen och alla (?) är förberedda på det. Vill hon göra så så är det väl inte så farligt?? Låt henne göra det. Vad har du som mormor att säga om en sån sak...?

Sen säger du att er familj inte är för abort, men senare säger du att du aldrig berättat om sin övertygelse för din dotter. Jag tror det är VÄLDIGT svårt att gömma en sån övertygelse under hela barnets uppväxt, klart hon sett och förstått det mellan raderna. Kanske inte då av dig om du är 150% säker på det men av någon annan i familjen. Det färgar ju hennes livssyn. Kanske en tankeställare för er familj också, om ni har så pass svartvita värderingar, när ska man få göra abort och när ska man inte? Får man trots allt göra abort om man har en tillräckligt bra orsak, och vad är en tillräckligt bra orsak? Kan utomstående komma in och bedöma det? Nu vill du som utomstående in och bedöma att abort är okej, skulle det vara lika okej om någon annan ville komma som utomstående och säga att det inte är okej. Det är väl hennes beslut.

Själv har jag svårt att förstå att man skulle tycka att en kvinna måste föda fram ett barn som inte är önskat, inte är lämpligt, kommit till på fel sätt (Av misstag då man inte kan ta emot ett barn, ett ligg med en främling, ett övergrepp...), då man vet att man man inte vill och kommer att kunna ta hand om barnet. Varför skulle abort vara fel då. Men det är då min synvinkel, då undrar jag bara var ni riktigt lagt gränsen mellan vad som är okej i abortväg och vad som inte är, då abort verkar vara inte-okej, men om barnet är sjukt blir det okej... Säkert svårt för dottern att ändra sina tankar om hon tolkat er övertygelse så svartvit som jag.

Jag har varit i samma situation som din dotter. Jag vill råda dig att ligga lite lågt. Det är hennes kropp och hennes barn. Alla hanterar detta på sitt sätt. Kanske kommer hon snart att ändra sig och tänka om. Kanske inte. Finns det någon möjlighet för henne att få tala med en kurator/psykolog? Kan vara bra att dryfta detta med någon utanför familjen, som inte själv är känslomässigt involverad. 

Men som sagt. Försök inte övertala eller tvinga henne till något. Det hon går igenom är oerhört tufft känslomässigt (och för min del även fysiskt, jag fick genomgå en mycket sen abort och föda fram mitt barn.) 

Ja, jag valde alltså att ansöka om abort hos socialstyrelsen (det var så pass sent i graviditeten när det upptäcktes) och genomföra den också. Jag kände egentligen aldrig någon tvekan om att det var rätt beslut. För mig. För oss. Trots att jag inte ser lättvändigt på abort, jag heller.
Men jag har full respekt för att din dotter tänker annorlunda. Kanske ändrar hon sig angående aborten, kanske inte. Men ge henne tid att sörja, tänka och landa i det här. Och respektera sedan det beslut hon fattar. 

Kram från en som varit där. 

Jag har visserligen inte varit i den situationen, men jag har läst av en del kvinnor som har gjort så som din dotter vill göra. Det finns även en hel del folk som har ställt såna videon på youtube där de berättar om hur det har gått. Och många säger då att de inte ångrat, att de kände det var rätt sätt att göra så - alltså att de kunde kunde ta avsked från sitt barn då. 

Jag tycker att man har svårt att bedöma vad som känns bäst om man inte har varit i den situationen. Man kan avfärda det och säga att det bara är några religiösa och överdrivet sentimentala amerikaner som gör så, men vem vet? Kanske känner hon att det ger henne något, att hon mognar under den processen. 

I den här situationen skulle jag inte kunna säga att det ena är rätt och det andra är fel. Så det behöver i alla fall inte vara något helt galet beslut. Sedan är det egentligen bara hon som kan säga vad hon vill göra. Jag tycker du ska stödja henne i sitt beslut. 

Jag kommer ihåg att en av mina lärare på högskolan berättade om att en kvinnlig vän till honom gjorde så - födde barnet. Och det var då ett barn som "inte hade någon hjärna" (helt utan hjärna finns ju inte, men det var väl bara delarna för de mest grundläggande funktionerna som fanns. Jag minns att han tog det som exempel för något som andra människor inte alls kan förstå för att det känns helt meningslöst. Det barnet hade ju då antagligen inget medvetande heller. 

Jag minns tyvärr inte  helt exakt vad den berättelsen ledde fram till, men han kom också fram till att man inte kan säga att något inte har en mening, att det visst kan ha mening för en annan människa. Och den kvinnan ångrade inte heller beslutet. 

Så bra skrivet så jag kan bara hålla med. Kan tillägga att jag själv inte hade kunnat göra abort även om läkare sagt att barnet inte skulle kunnat överleva. De kvinnor som känner så måste få känna så och ta beslutet själva att fullfölja graviditeten.

Ni har uppfostrat henne till att tänka och ta beslut själv. Låt henne göra det då! 

NI tycker abort är rätt id et här läget, hon gör det inte. HENNES val. 

Hon vill antagligen träffa sitt barn, ta farväl av sitt barn, få hålla sitt barn några timmar i alla fall. Och troligen så ja, hon när en förhoppning om att alla har fel. Kanske är detta sättet hon behöver ha det på för att inte framöver gå och fundera på OM det hade funnits en chans, OM det hade gått vägen osv. 

Jag beklagar det fruktansvärda beskedet din dotter och hennes man fått! 
Det du ska göra nu är att stötta din dotter och svärson. Du ska inte komma med råd eller försöka övertala dottern att göra abort mot hennes vilja. Du ska vara tyst och lyssna om hon berättar om sina känslor och upplevelser för dig.
Om du (eller din svärson) är för påstridiga i er önskan att hon ska "ta bort problemet" finns t o m risken att hon gör slut med er bägge. 
Din dotter väntar barn. Visserligen ett barn som kommer få ett kort liv, men dock ett barn och ett liv. Väljer hon att föda barnet, ta emot det i sin famn och älska det under dess korta tid i livet, så ska du finnas där som stöd. Dela glädjen och den fruktansvärda sorgen.