Introverta med extroverta jobb

Jag har en introvert personlighet men jag har ett extrovert arbete (mattelärare).

Med det sagt är jag inte en social enstöring eller uppfyller en diagnos för asperger, men jag har tendenser åt det hållet.

Jag tycker inte att det är jobbigt att träffa människor på jobbet - men jag kan tycka att det tar mycket kraft av mig. Samtidigt blir det förstås antagligen mer utvecklande för mig än det skulle vara om jag vore mer extrovert. Sedan kan jag använda min introverta (reflekterande, analyserande) egenskaper i mina möten med människor och kan därför ge dem andra saker än enbart det sociala. 

Min styrka ligger inte i det sociala utan i att jag är tillräckligt social och samtidigt har min introverta styrkor.

Det där kunde varit skrivet av mig!!

Jag är också lärare och ser mig som introvert. Tycker att det är mentalt jobbigt att hålla i föräldramöten eller hålla i möten eller föreläsningar  för kollegor. När det väl är över har det alltid gått bra för jag iträder en professionell roll och så är det med tbex föräldrakontakt också. Jag är liksom ?experten? och inte privatperson. Det sociala med kollegor, som jag känner väl och är trygg med, är inte jobbigt för mig. Min personlighet gör dock att jag blir väldigt trött av jobbet och det kräver en del återhämtning på kvällar och helger. Jag kan tänka mig att det skulle kunna vara lätt att gå in i väggen om man inte var försiktig. Jag älskar mitt jobb och kan , oftast, inte tänka mig att göra något annat.

Vet en som är lärare...

Jag är blyg och introvert, inte så att jag har någon diagnos eller så. Tycker det är jobbigt att småprata med folk jag inte känner, har svårt att komma på saker att säga som jag tror är intressanta nog att prata om. Har lite dåligt självförtroende. Jag jobbar på apotek och på jobbet går jag in i min yrkesroll, så där är det inga problem att prata med folk. Jag vet vad jag ska säga och fråga, och hur jag ska svara eller hitta svar på de frågor jag får.

Känner mig ofta trött när jag kommer hem dock, och vill helst ha det lite lugnt omkring mig. Fast med en pratglad 8-åring hemma är det sällan lugnt, haha. Men då är jag åtminstone hemma och kan vara mig själv för en stund.

Jag är en introvert extrovert - klarar av mitt periodvis sociala arbete med vila från sociala aktiviteter på fritiden. Det är bara bitvis socialt (är marknadsförare vilket innebär mycket arbete framför skärmen, i ensamhet, men i perioder innebär det att vara med på mässor och liknande med höga krav på social kompetens). Så när jag haft sociala dagar klarar jag knappt av att prata med min man på kvällen. Är ute i löpspåret i ensamhet så får han ta hand om barnen. Ska efter föräldraledigheten satsa på mer frilans, där jag sköter det mesta hemifrån förrutom när jag är iväg hos kunden på möten (socialt, men jag kan välja kunder och uppdrag som passar mig, helst vill jag arbeta 90 % på distans).

På vilket sätt är du då introvert extrovert?? Fattar inte ens vad det är.

Kan agera extrovert men det krävs extrem återhämtning då jag egentligen har en introvert personlighet. M.a.o. kan jag agera på ett extrovert sätt, men det slukar extremt mycket energi - då behöver jag ensamhet för att få tillbaka energi. Extroverta får energi av sociala sammanhang och umgänge, introverta får energi av att vara för sig själva.

Frisör och intriovert. 
Men jag är social och kan prata, men också lyssna vilket är viktigt i mitt jobb.
Har utvecklats nått otroligt genom åren, men blir trött av att umgås.

Då är du inte extrovert utan social. Extrovert är när man får energi av andra människor och det får du uppenbarligen inte.

Jag är introvert men har ett utåtriktat arbete där jag träffar mycket folk, allmänhet.

Som någon annan här varit inne på, så går man in i jobbrollen. Jag håller kanske distans, men jag är proffsig och omtyckt och får jobbet gjort. Har lärt mig en nivå av kallprat som är rimlig och trevlig.

Introverta har ju stora fördelar även i sociala arbeten. Vi lyssnar och tar in andras perspektiv. Vi är måna om att båda ska bli nöjda. Vi har förståelse för att alla inte är jätteutåtriktade. Skulle tro att vi, i de jobb som kräver sådant, är bra på att ställa rätt frågor om den vi pratar med inte verkar så meddelsam. Inte som de extroverta, välvilliga ångvältarna som bara ångar på utan att nånsin stanna till och tänka efter

Jag är introvert, men det innebär inte att jag är osocial för jag behöver verkligen verkligen få prata av mig.

Som jag ser det så tar det energi att vara social och så behöver en introvert ladda batterierna igen genom att bara vara mindre social. En extrovert person laddar sina batterier genom att få synas och och allas blickar på sig.

Jag är koordinator inom ett stort företag, har många kontakter. Jag har inga behov att få synas och stå i rampljuset men jag vill bli sedd och uppmärksammad för det jag gör. Tex jag gör mer än gärna analyserna och sånt men någon annan får mer än gärna presenta det för andra. Har en chef/kollega som är raka motsatsen han älskar att prata och få allas blickar. Tog ett bra tag för oss att förstå varandra.

Alltså, en extrovert introvert är någon som inte helt kan "identifiera sig" med endera laget helt. Jag är definitivt inte extrovert, för jag avskyr egentligen större sociala tillställningar, men jag klarar utåt sett av det så bra att folk som möter mig där skulle tro att jag var extrovert och aldrig i sin vildaste fantasi skulle klassa mig som introvert. MEN jag blir helt dränerad av sådana tillställningar, samlar energi i ensamhet (och kan klara av aktiviteter med få, nära, vänner utan att bli helt dränerad på energi). Jag kan alltså agera extrovert, men samlar inte energi som extroverta utan som introvert. Kalla det för social introvert om det får dig att må bättre!

Jag är sjuksköterska och introvert.
Det fungerar därför att det ingår i yrkesrollen att vara extrovert.
Jag skiljer på det helt enkelt.

Privat tycker jag att det är jobbigt med sociala tillställningar men jag har inte problem med det på jobbet därför att det är min roll.

Jag har själv arbetat på både förskola och äldreboendet, vilket jag tyckt vart okej eftersom det är samma människor jag träffar (för det mesta). Men tanken på att behöva träffa nya människor varje dag gör mig lite nervös... På bland annat förskolan trivdes jag jättebra och tycker det är kul med härliga kollegor, men just när man ska träffa så mycket nya asså... Vill ha ett arbete där jag bara kan trivas liksom. Hur känner ni kring det? Trivs ni med eran jobbsituation?

Jag är lärare, och det verkar ganska vanligt att lärare är introverta (men långtifrån alla är det). Jag tror det handlar om de ganska tydliga ramar och roller som finns i klassrummet - att mingla och småsnacka är jag usel på. Jag kan inte prata om "ingenting", men som lärare har jag alltid något konkret ämne som ska avhandlas.

Jag har jobbat i både kassa och övriga servicejobb på konserter/festivaler/fotbollsmatcher och jag har sällan problem med den korta kontakten man har med kunder/gäster. Jag kan hålla min professionella serviceroll med energi uppe och prata på under den korta kontakten där jag inte måste ge av mig själv personligen. Även om det också dränerar energi. 

Det jag finner MYCKET jobbigare är alla kollegor jag har oavsett om själva jobbet är socialt eller inte. Där känns det som att jag måste hålla mycket mer och längre social kontakt, mer dömande, mer risk, mer som står på spel, där måste jag ge mycket mer av mig själv som person. Har jag väldigt mycket kontakt med kollegor under en dag är jag fullkomligt utmattad. Då kan jag ofta frukta att gå till jobbet dagen efter och gå runt som en trött zombie och försöker att undvika kontakt med kollegorna så mycket som möjligt. För att jag måste vila upp mig helt enkelt, jag har ingen energi att ge dem längre då. 

Känns lite jobbigt att jag verkar vara tvärtemot de flesta andra i tråden som verkar ha lätt för den delen. 

Jag är introvert och har jobbat i butik i 10 år, vissa perioder har det varit ok andra har jag hatat varje sekund på jobbet. Nu studerar jag för att kunna få ett jobb där jag slipper träffa en massa nya människor varje dag, men det verkar ändå vara ett spännande yrke. Två flugor i en smäll!

Jag är extrovert tandläkare och tycker att det roligaste i jobbet är mötet med människor. Min närmsta kollega är introvert och tycker att själva behandlingarna är roligast. Hon småpratar inte utan är superfokuserad på själva vården, medan jag är den som vet vad deras husdjur heter. Vi är bra komplement till varandra. De patienter som inte gillar mig, gillar ofta henne och vice versa!

Kan alltså varmt rekommendera yrket även om du är introvert.

Är en introvert kille och var mer av typen flitiga Lisa i skolan. Ville synas så lite som möjligt och bara göra mitt jobb klart, skämdes när jag behövde stå i centrum och tycker detta var det jobbigaste av allt på den tiden. Till och med skolavslutningarna tyckte jag var extremt jobbiga då man behövde möta så många människor på en gång, helst ville jag springa därifrån men lyckades på något sätt ta mig igenom det.
Jag undviker alltför sociala tillställningar idag, säger hellre nej till ett bröllop eller stora fester och hittar på någon ursäkt att inte delta.
Just nu är jag arbetslös och det känns som jag aldrig kommer få ett jobb igen, ingen vill ha en introvert person om dom vet om det från början.
Har få men bra kompisar.
Sitter hellre hemma en Lördag kväll och spelar något TV spel än att gå ut på fest. Hade nog inte haft några problem att leva som eremit ett halvår