Jag har tre tonårsbarn som gör bra ifrån sig i skolan men lägger för mycket tid på att titta på serier och spela datorspel. 
Jag vet att de kommer klara skolan men vill att de ska lägga mer tid på att lära sig nya saker istället för att lata sig. Hur ska jag motivera dem till att studera? Har ni några tips och tricks. Är det många andra som har det här problemet också?
Jag har verkligen slut på ideer?
Tack för svaren!
Kortsiktiga mål ska jag testa nu i veckan. Jag har endast testat långsiktiga. Brukar ni muta dem med någonting? Pengar/kläder osv. Jag vill verkligen att de ska lägga mer tid på att studera men det måste komma självmant, det är inte hållbart att jag ska behöva tjata så här mycket.
Vill inte bråka med barnen när jag kommer hem från jobbet.
Man lär sig massor av datorspel, det låter snarare som att det är du som behöver vidga dina vyer en hel del.
Är det dina drömmar dom ska uppfylla eller sina egna?
Det här är inte särskilt sjysst kanske men jag brukar säga att sköter du dig inte i skolan får du bära möbler som jobb precis som din pappa. Hans pappa är "flyttgubbe", han tjänar ganska bra men fyfan vilket jävla jobb alltså. Alltid ont i ryggen, alltid trött.
Det använder jag som motivation. Det funkar bra.
Jag förstår hur du tänker. Det går i linje med vad många andra skriver i tråden, att man ska motivera barnen genom att visa hur deras framtid kan se ut om det fortsätter på det spår det är i.
Tack för ditt svar! :)
Jag tänker att du ska passa dig för att halka in i "mamma blir aldrig nöjd"-fällan.
Där hamnade iaf jag och min mamma och det var dåligt för min självkänsla och påverkar fortfarande vår relation negativt.
Jag var en duktig student som gått vidare till en hög utbildning. Jag var skötsam för en tonåring, inte bråkig, gjorde inget olagligt, ställde inte till några problem. Men ändå skulle det tjatas om att jag alltid borde göra mer, inte vara trött och sova, inte spela spel, alltid fanns det något som borde gjorts "bättre". Idag har jag stora problem med att aldrig känna att jag duger eller att det jag presterar (som nog objektivt sett ofta är extremt bra) är tillräckligt.
Om du ska försöka motivera dina ungdomar som redan sköter sig så tycker jag du framförallt ska göra det genom att locka med sånt som de kan tycka är roligt och utvecklande själva. Inte genom att tjata och peka ut det de gör fel.
Ärligt talat är man högpresterande och gör det man borde och lite till så tycker jag man kan ha rätt att unna sig att lata sig lite.
Tack för svaret och tack för att du delar din upplevelse. Jag förstår vad du menar, jag tycker att jag uppmuntrar dem mycket när de gör bra ifrån sig och visar alltid min uppskattning till deras hårda arbete.
Om du fick göra om med din mamma, hur skulle du vilja att hon motiverade dig när du var 16 år gammal?
Tycker att du ska låta dem fokusera på vad dom vill göra. Såklart måste du prata med dem om meritpoäng och vad som kommer krävas om de vill komma in på en viss utbildning etc. men du måste ju också komma ihåg att alla bra jobb behöver inte komma efter en universitetsutbildning.
Min man t.ex. Han gjorde väl helt okej ifrån sig i skolan. Pluggade, men inte överdrivet mycket, fick bra betyg. Han spenderade desto mer tid på en hobby med sina kompisar. Tack vare den hobbyn har han kunnat jobba direkt efter gymnasiet och har nu kunnat starta eget företag där han tjänar över 100k/månaden. Han pluggade aldrig på universitetet.
Peppa dina barn att lära sig saker, intressera sig för något, mer än enbart strikt "plugg".
Kul att höra och grattis till din man! 
Jag tycker det du skriver låter klokt, min fråga till dig är: Har du något tipps på hur man kan fostra en miljö för barnen där de lär sig nya saker och rör sig framåt ist för att hamnar stillastående.
Jag har inga krav på att de ska bli läkare eller advokater men jag vill att de ska älska och brinna för det som de gör. Min oro är att den lathet jag ser kommer förvandlas till missnöje.
Om de redan har bra betyg så tycker jag du bör lägga ner, som någon annan skrev kan det få en långsiktig emotionella påverkan. Barn behöver få ta det lugnt utan dåligt samvete. Skolan är så sjukt dåligt uppbyggd. Du är där hela dagen och får instruktioner- sen får du göra nästan allt jobbet själv när du kommer hem! Hadedet varit en arbetsplats så hade det skrikits om slaveri i löpsedlarna. Är tacksam att jag själv gick på kunskapsskolan och således fick göra själva jobbet i skolan.
Däremot låter det inte rimligt att du ska behöva tjata om att de ska göra sina läxor.
Mina föräldrar körde med en smart grej tyckte jag. Fick 1000:- för varje betygshöjning när man fick betygen vid sommarlovet. Oavsett om det är E-D eller B-A. Höjde man flera steg typ C-A så fick man en tusenlapp per höjning, dvs 2000. Kunde bli ganska mycket pengar. Såklart inte alla som har den möjligheten men jag tycker det var riktigt smart och det motiverade mig väldigt mycket. Man kände sig duktig och uppskattar för att man har jobbat hårt och fick en belöning för mödan! Ett år köpte jag en systemkamera. Ett annat så åkte jag och en kompis till London under några dar.
Intressant taktik med ersättning för varje höjning. Det låter som ett bra sätt för barnen att fokusera på deras egen utveckling ist för att jämföra sig med andra.
Tack!! :)
Som tonårsförälder tycker jag att man måste stötta på två olika plan. Först och främst långsiktigt och här talar man om drömmar och livsmål som tonåringen har. Hjälpa dem att lära känna sig själva så att de kan börja rikta in sig på något som kommer att passa dem. Och även göra livsval för familjen så att de kan ta steg mot att förverkliga dessa (med detta menar jag typ att bo nära bra skolor och se till att de kan utöva sina fritidsintressen).
Det andra planet är att erbjuda en rutin och en miljö som gör det lätt för dem att studera och hjälpa dem att övervinna kortsiktiga hinder för deras långsiktiga planer. På kort sikt vill de kanske spela hela natten och ta sovmorgon, men det går emot deras långsiktiga mål att klara av gymnasiet. Tonårshjärnor har en begränsad impulskontroll och konsekvenstänkandet är inte särskilt väl utvecklat. Som förälder får man vara med och stötta, ställa krav och sätta gränser så att de inte saboterar för sig själva.
Jag har alltid varit väldigt tydlig med att jag inte bryr mig det minsta om deras betyg så länge de gör en ordentlig insats. Ett lägre betyg som de har kämpat för är i mina ögon mer värt än ett toppbetyg som de har glidit igenom utan ansträngning. Samtidigt gäller det att även ge dem en översikt och förståelse för systemet de befinner sig i. Hjälpa dem att förstå hur lärare sätter betyg så att de, om de vill, kan maximera dem och så att de inte slösar bort massa onödig energi på saker som inte funkar.
Under våren tog vi också en on-line kurs tillsammans, 12-åringen, 14-åringen och 16-åringen och jag, om hur man lär sig (Learning how to learn på coursera). Vi är engagerade i deras utbildning och jag tror att det är motiverande i sig. Och så försöker vi även vara förebilder som fortsätter att lära oss och tar vår egen utbildning på allvar.
Tack för att du delar! :)
Jag håller med mycket du säger och strävar efter att bli mer involverad i mina barns liv.
Hur kommer det sig att ni valde att köra kursen på Coursera, och vad kostar det om jag får fråga? Lärde ni er om studieteknik då eller? Det tycker jag skulle vara kanon för mina barn att lära sig!