Min mamma dog för fem månader sen och sorgen är inte lättare :((

Jag har också oro över att fastna i depression iom. sorgen. Det är bra att du försöker vara kreativ, men du måste också tillåta dig själv att sörja, gråta och komma igen. Det är inte lätt det här..

Det händer att jag hör hennes kommentarer i mitt huvud, som när något händer eller jag ser något och då vet jag vad hon skulle säga. Då kan jag nästan känna att vi är tillsammans. 
Jag brukar försöka fantisera att hon faktiskt lever. Att hon är i trädgården medan jag lagar mat eller något. Som att hon faktiskt är i närheten. 

Jag såg tecken i början, tänkte på henne och tänkte ge mig ett tecken eller så och då kunde det komma en vindpust t.ex. Och jag tolkade det som att det var hon. Jag blev lite glad då. Det var mer så i början, det hjälpte. Men ju längre tiden går desto mindre tänker jag så, och desto mer avlägset känns allt. 

Jag har så svårt att förstå att vi inte ska ses igen och leva tillsammans som förr.

Det är inte fel att prata med en kurator eller psykolog. Ibland har man så mycket tankar och känslor att det bara ärven röra på insidan. Ibland kan det vara skönt att bara få prata medan någon bara lyssnar. Man kommer i en dipp när dwt gäller högtider. Speciellt om de var viktiga för den som gick bort. Efter att mamma gick bort så blev inte julen som vanligt. Hon älskade den högtiden. Nu har vi det som en vanlig dag fast med presenter och godare mat.

Jag har liknande upplevelser, ibland känns det väldigt fysiskt också att hon skulle stå i rummet eller så. Jag har också svårt att ta in det att vi inte kommer att ses igen, det var ju bara någon månad sedan vi senast pratade. Jag saknar också min barndom, musik jag minns och hur jag minns henne. Rädd att fastna i depression som du också skrev...

Nej det är verkligen inte lätt. 
Det är också svårt för det känns som att alla i min närhet tror att man gått vidare. Min syster och övriga släkt verkar inte må dåligt, jag stod dessutom mamma närmast, vi levde i stort sett ihop. 

Vänner tror att man mår bra nu, träffar inte vänner så ofta så när jag gör det så är jag ju glad med dem. Även på jobbet är jag ju aktiv och deltar som förr. Så ingen vet hur illa jag mår egentligen. 

Det är verkligen jättetufft. 

Ja jag saknar också min barndom. Jag sitter och tittar på alla bilder och filmer vi har tillsammans och jag saknar tiden när jag var barn. Jag tittade på en bild och tänkte att här hade mamma 30 år kvar att leva osv. Allting hamnar i det perspektivet. Jag såg en bild på vårt gamla hus, och tänkte direkt att när den här bilden togs, ja då levde mamma och kanske satt hon på baksidan och drack kaffe eller pratade med en granne. 

Jag tänker att tiden när jag var barn är förbi. Tiden när vi firat jul är nu förbi. Allt är förbi. 

Jag kan inte se att mitt liv kommer att bli lika bra någonsin igen. Jag är på riktigt orolig över att inte få tillbaka livsglädjen som fanns. 

Hej! Jag beklagar verkligen sorgen.

Min mamma gick bort för 5 år sedan när jag var 21, också väldigt hastigt. Jag minns att jag tänkte mycket som dig. För min del så har livet aldrig blivit detsamma, MEN jag har lärt mig att leva med att mamma är borta. Jag börjar acceptera nu att jag aldrig kommer komma över hennes död. Jag har lärt mig att hantera det och acceptera livet efter henne. 5 månader är ingen lång tid att sörja. Alla är ju såklart olika men jag vet att jag började kunna känna glädje igen kanske 1,5 år efter att mamma gått bort. Minns att jag också kände en sån där bubbla, att jag hade fastnat. Man fastnar tills hjärnan och kroppen orkar ta sig ut ur den.

Har du någon samtalskontakt? Är alltid skönt att kunna prata med någon, även om du kanske känner att du inte orkar.

Sen tror jag det är bra att bara göra grejer även om man inte känner nån glädje, tex träffa vänner. Jag vet att jag bara satt och var med. Jag sa inte så mycket, men kom ändå hemifrån, såg nåt annat.

Du kommer klara det här! Men det tar längre tid än vad man egentligen orkar med. Men det blir bättre. Kram!

Ja jag saknar också min barndom. Jag sitter och tittar på alla bilder och filmer vi har tillsammans och jag saknar tiden när jag var barn. Jag tittade på en bild och tänkte att här hade mamma 30 år kvar att leva osv. Allting hamnar i det perspektivet. Jag såg en bild på vårt gamla hus, och tänkte direkt att när den här bilden togs, ja då levde mamma och kanske satt hon på baksidan och drack kaffe eller pratade med en granne. 

Jag tänker att tiden när jag var barn är förbi. Tiden när vi firat jul är nu förbi. Allt är förbi. 

Jag kan inte se att mitt liv kommer att bli lika bra någonsin igen. Jag är på riktigt orolig över att inte få tillbaka livsglädjen som fanns. 

Tårarna rinner när jag läser dina inlägg. Jag har inga konkreta tips, men jag vill i alla fall ge dig en bamsekram med massa kärlek och styrka från andra sidan skärmen. Och jag är övertygad om att din mamma finns med dig. Det måste finnas något mer än endast detta jordeliv. ??