Forum Barnlängtan - Planerar barn
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Ambivalens tre barn

    Ons 24 jun 23:23 Läst 0 gånger Totalt 32 svar
    Ons 24 jun 23:23

    Har två barn på 5 och 7 år. Har alltid egentligen velat ha tre barn men under de intensiva småbarnsåren har de tankarna legat på is. Nu är jag 35 och känner lite nu eller aldrig. Ibland längtar jag så det värker i kroppen men känner en oerhört stor tveksamhet samtidigt som stoppar mig - rädslan bottnar sig i den stora förändring i allas våra liv det skulle innebära med ett till barn, och det faktum att man inte har några garantier för att det bara blir mysigt och roligt. Plötsligt är jag rädd för allt som kan gå fel under en graviditet och förlossning, vilket jag inte var med de andra. Har haft väldigt lätta graviditeter och förlossningar innan. Är så väldigt rädd att få ett barn också som kräver väldigt mycket av vår tid pga funktionsnedsättning eller sjukdom att de andra två barnen ska få stå tillbaka och därmed få ett väldigt förändrat liv. Att allting vi har ska slås i spillror och alla ska bli olyckliga. Men jag har velat såhär i månader nu och längtan och tankarna finns ju kvar. Hur har ni andra gjort som tvekat såhär? Bör jag lyssna på den känslan av tveksamhet eller på mitt hjärta som längtar? Hur vet man? Hur har ni andra gjort som varit i samma tankar? Är rädslan ett tecken på att jag borde avstå? Det tär något fruktansvärt detta på mig.. Inget av alternativen känns som det väger över mer än det andra. Hjälp!

  • Tor 25 jun 06:42 #1

    I vårt fall handlade det om att gå från ett barn till två. Dvs om de skulle få syskon eller ej vilket var en stor sak för mig. Så vi skaffade syskon efter drygt 10 år.
    Och visst var det underbart när man längtat så länge MEN vi har verkligen börjat om från noll.
    Alla vänner från den mammagruppen som vi var med i med första barnet har ju "gått vidare" så att säga och lever en annan sorts liv (=FRIHET) än vad vi gör. Det är sällan vi känner oss välkomna med en vild treåring. Deras hus är inte barnsäkra längre på samma vis som vårt
    Sen har det också inneburit att vi ofta delar upp oss. Stora barnet har aktiviteter som tar tid, behöver ibland hjälp med läxor och annat som lilla barnet inte har något utbyte av och som kräver koncentration. Så någon av oss hänger med honom på träningar och sånt medan den andre lever småbarnsliv med lilla barnet.

    Sen finns det såklart saker vi kan göra gemensamt också, som att gå långa skogspromenader, åka till vårt sommarställe, gå på badhuset. Sånt som funkar både för en 1-åring och en 11-åring. Men dom sakerna är få. Och ju äldre det/de stora barnen blir desto mer kommer det skilja. Min äldsta går i högstadiet nu och har ju få saker gemensamt med ett litet dagisbarn.

    Det är också så som du skriver att man inte vet vad man får. Vår yngsta hade kolik och det var vidrigt. Den förtvivlan man känner när man inte kan trösta, vi var två föräldrar som försökte vårt bästa att lösa detta med läkarbesök och annat och där kom den stora i kläm. Plus att de såklart var jobbigt för honom, han hade noll erfarenhet av småbarn och får han en bror som bara gråter och gråter...

    Det blir också en ny runda med dagis och skola. Vår stora hinner gå ut grundskolan helt innan den lilla ska börja.

    Så det har varit jättebra på många sätt. Men vi lever också rätt splittrat idag, delar upp oss mycket. Och det är såklart en jättestor skillnad från att ha varit en fullt fungerande trio i över 10 år. Men jag känner din längtan, den är svårt att bortse ifrån. Särskilt när man börjar bli äldre. Jag var 37 när vår yngsta föddes och jag hade inte velat vänta mycket längre än så.

  • Tor 25 jun 10:47 #2

    Tack för ditt svar. Jag tänkte också lite på åldersskillnaden men tycker inte den är för stor, ganska lagom. Har inte varit redo innan. Jag känner en sorg att småbarnstiden är slut, att inte få uppleva det igen. Men inte på bekostnad av mina andra barns lidande såklart... Så himla svårt! Brukar veta vad jag ska göra men nu känns det som jag sitter fast i ett skruvstäd och kan verkligen inte välja en väg! :(

  • Tor 25 jun 11:14 #3
    valentina2012 skrev 2020-06-25 10:47:54 följande:

    Tack för ditt svar. Jag tänkte också lite på åldersskillnaden men tycker inte den är för stor, ganska lagom. Har inte varit redo innan. Jag känner en sorg att småbarnstiden är slut, att inte få uppleva det igen. Men inte på bekostnad av mina andra barns lidande såklart... Så himla svårt! Brukar veta vad jag ska göra men nu känns det som jag sitter fast i ett skruvstäd och kan verkligen inte välja en väg! :(


    Ja det är svårt. Man vet som sagt vad man har men inte vad man får. Samtidigt är längtan svår att stänga av som kvinna.
    På ett vis är det ju naturligt så att man ska vilja fortplanta sig. Samtidigt som jag tror att många kvinnor kan tycka att det är jobbigt att närma sig den ålder då man inte längre fysiskt kan få fler barn, och detta oavsett om man VILL ha fler eller inte. Det är ett kapitel som är förbi liksom.

    Det sägs ju att man inte ångrar de barn man får. Och det blir säkert jättebra. Men redan att få från ett barn till två, det var ju inte som två barn, det var som 75 nya parametrar att ta hänsyn till....
  • Anonym (Leah)
    Visa endast
    Tor 25 jun 11:57 #4
    valentina2012 skrev 2020-06-25 10:47:54 följande:

    Tack för ditt svar. Jag tänkte också lite på åldersskillnaden men tycker inte den är för stor, ganska lagom. Har inte varit redo innan. Jag känner en sorg att småbarnstiden är slut, att inte få uppleva det igen. Men inte på bekostnad av mina andra barns lidande såklart... Så himla svårt! Brukar veta vad jag ska göra men nu känns det som jag sitter fast i ett skruvstäd och kan verkligen inte välja en väg! :(


    Jag skulle nog sätta mig och vara lite kalkylerande och tråkig och fundera på om jag verkligen är sugen på de negativa bitarna. Vill jag hitta en lösning på det och känns det lockande? Vad är jag villig att offra och vad vill jag verkligen inte göra avkall på?

    Hur det än är så är bebistiden väldigt mycket meck, bök och logistik.
  • Tor 25 jun 14:24 #5
    Anonym (Leah) skrev 2020-06-25 11:57:46 följande:
    Jag skulle nog sätta mig och vara lite kalkylerande och tråkig och fundera på om jag verkligen är sugen på de negativa bitarna. Vill jag hitta en lösning på det och känns det lockande? Vad är jag villig att offra och vad vill jag verkligen inte göra avkall på?

    Hur det än är så är bebistiden väldigt mycket meck, bök och logistik.
    Bra tips. Tråkigt men bra! Ju mer man kan ta höjd för innan och fundera över om man är beredd att förändra, desto bättre.
  • Tor 25 jun 15:14 #6

    Tack, ja jag försöker reda i mina tankar. Är redo för "vanligt" slit med småbarn etc, men det är större följder jag är rädd för, sådant som ingen kan veta i förväg. Om barnet har funktionshinder etc. Känns som jag är så ensam om att vara så rädd för sådant?

  • Anonym (Trean­)
    Visa endast
    Tor 25 jun 16:28 #7

    Bästa vi gjort. Ser det som det finaste man kan ge sina barn. såklart lite mer jobb, men framför allt ger det så mycket. Men allas omständigheter är ju olika och det går inte att ge generella tips.

  • Fre 26 jun 08:26 #8
    Anonym (Trean) skrev 2020-06-25 16:28:49 följande:

    Bästa vi gjort. Ser det som det finaste man kan ge sina barn. såklart lite mer jobb, men framför allt ger det så mycket. Men allas omständigheter är ju olika och det går inte att ge generella tips.


    Hur gamla var dina andra barn när trean kom? Var du inte orolig över de saker jag är orolig för? Man vet ju faktiskt aldrig hur det går eller hur det kommer bli..
  • Anonym (Leah)
    Visa endast
    Fre 26 jun 09:01 #9
    valentina2012 skrev 2020-06-25 15:14:31 följande:

    Tack, ja jag försöker reda i mina tankar. Är redo för "vanligt" slit med småbarn etc, men det är större följder jag är rädd för, sådant som ingen kan veta i förväg. Om barnet har funktionshinder etc. Känns som jag är så ensam om att vara så rädd för sådant?


    Det är precis sånt du bör skriva ner i dina kalkyler som jag tipsa om ovanför. Nu kan man ju inte "önska" funktionshinder men du kan ju alltid fundera över vad som skulle vara okej att leva med och vad som ni är beredd att ställa upp på i vardagen och vad som är worst case scenario (skulle fostervattenprov och abort vara ett alternativ?).
  • Sön 28 jun 12:50 #10

    Jag har exakt samma tankar. Har två barn som är 5 och 3 men längtar efter en till, dock är jag orolig över samma saker som du är. Vi har denna månad försökt och jag väntar nu på att ta gravtest och har en inre panik över att eventuellt vara gravid. Vet verkligen inte hur jag ska tänka.....

    Tror att denna rädsla håller mig tillbaka mer än jag först hade trott. Jag är så tacksam för mina barn och känner mig nästan girig som önskar ett till barn. Är ju så mycket som kan gå fel och jag borde ju vara glad och tacksam över de fantastiska barn jag fått, men ändå kommer längtan i tid och otid..

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll