Varför vill kvinnor ha män?

Vi klagar för att vi trodde på det dom sa när vi var nykära. Att han ser att vi delar lika på hushållet, att det är självklart att han vill vara pappaledig osv.

Sen visar det sig att han ljög. Att hans ansvar för hushållet innebär att gå ut med sopor en gång i veckan och byta däck på bilen två gånger om året. Thats it. Och förväntar sig applåder, sex och nobelpriset....

Och att få barn var inte alls något han ville utan bara sa så för att det förväntades av honom. Han är en bra lekfarbror absolut men tar inget ansvar utan tycker mest det är jobbigt.

Då har jag banne mig rätt att klaga.

Tycker du inte som jag så varför inte säga det så vid dejten i början att nej vi har inget gemensamt vi vill olika saker. Hur svårt är det?

Jag tänker också att de som klagar över detta INTE menar att dessa sätt att bete sig är essentiella delar i att vara man. Dvs man är lika mycket man även om man kan städa, inte skickar dickpicks osv. Så att man inte vill att okända skickar nakenbilder eller att man har svårt att dela hem med nån som inte tar ansvar för sagda hem har väl ingenting med att inte gilla män att göra?

Eller menar du att dessa saker är nödvändiga aspekter av manligheten?

Annars förstår jag inte din slutsats att inte vilja leva med en man som inte städar = ogilla män och inte vilja ha en man.

Förstår inte den slutsatsen riktigt.

Vi klagar för att vi trodde på det dom sa när vi var nykära. Att han ser att vi delar lika på hushållet, att det är självklart att han vill vara pappaledig osv.

Sen visar det sig att han ljög. Att hans ansvar för hushållet innebär att gå ut med sopor en gång i veckan och byta däck på bilen två gånger om året. Thats it. Och förväntar sig applåder, sex och nobelpriset....

Och att få barn var inte alls något han ville utan bara sa så för att det förväntades av honom. Han är en bra lekfarbror absolut men tar inget ansvar utan tycker mest det är jobbigt.

Då har jag banne mig rätt att klaga.

Tycker du inte som jag så varför inte säga det så vid dejten i början att nej vi har inget gemensamt vi vill olika saker. Hur svårt är det?

Nja, fast problemen i relationen behöver ju inte bro på mannen?

Blir det inte lite fel om man eftersöker perfektion hos män samtidigt som man själv inte uppfyller de kraven?

Jag ser att flera här skrivit "vi vill ha bra män" men hur bra är man själv?

Många kvinnor har meterlånga kravlistor på en potentiell partner men hur många av dessa krav uppfyller de själva?

Ser alldeles för många män som skärmar av sig från både barn och städning i vardagen, och det irriterar mig maximalt att man kan med att lämna över slutet till din partner.

Sedan har jag även träffat min bästa väninnas man som älskar sin fru sedan 30 år över allt annat, och dom handlar, lagar mat och sköter städningen på vatje-dagbasis. Det är en man!!

Detta är ett kvinnodominerat forum. Ger du dig in på ett mansdominerat forum så ser du exakt samma fenomen fast omvänt.

Varför vill vi ha varandra? Därför att vi är gjorda för det.

Därför att de bästa stunderna vi har tillsammans med varandra är bättre än nästan alla de stunder vi har ensamma.

Män och Kvinnor är ett lag. Världshistoriens mest framgångsrika lag till och med.

Förhoppningsvis kommer vi ur denna period av frustration och förvirring hela och hittar varandra igen.

Är det att eftersöka perfektion om man vill ha en man som kan ta sitt ansvar för att vardagliga sysslor ska bli gjorda? 

Självklart kan även kvinnan vara den som problemen beror på. Oavsett så måste man få säga ifrån vid dåligt beteende. Man är två i ett förhållande, båda har mandat att ta upp problem. 

Ja absolut måste man få säga ifrån, det tycker jag man alltid ska göra i ett förhållande, det är genom kommunikation man löser problem.

Det jag menar är att eventuella problem inte nödvändigtvis behöver varar mannens fel bara för att kvinnan tycker det. Jag kan dra exempel från mitt eget liv.

Mitt ex, barnens mamma, såg sig själv som projektledare / ansvarstagare. Men det berodde inte på att jag inte gjorde lika mycket som hon utan snarare på att jag inte gjorde det på det sätt hon tyckte och när hon tyckte och när det inte gjordes som hon ville så såg hon till att det blev som hon ville, hon tog på sig en självutnämnd ledarroll som ingen bett henne om. Dessutom var hon en stjärna på att övervärdera sina egna insatser något enormt, allt hon gjorde var värt minst 10 ggr det jag gjorde och allt jag gjorde var bara självklart och knappt värt att notera. 

När vi köpte hus ville hon såklart ha en altan så snabbt som möjligt, och jag satte givetvis igång med det, övervåningen skulle ju oxå göras klart samtidigt, och det var klart att vi skulle ha en fin gräsmatta oxå så lägga ut 3 lass matjord plana ut och så gräs skulle ju oxå göras samtidigt. Under 3 månaders tid gjorde jag inget annat än gick till jobbet kom hem och åt lekte med en stund med sonen och sen satte igång och jobbade med huset tills jag gick och lade mig helt utmattad för det var klart att jag tyckte min fru och mina barn skulle ha ett fint hus att leva i. Men i efterhand fick jag såklart höra vilken slashas jag varit som inte städat, handlat och lagat mat under den tiden....för självklar var ju hennes insatser då så mycket viktigare än mina. Men att få huset färdigbyggt var minsann prioriterat och att det blev gjort var såklart helt och hållet hennes förtjänst.

Hon är duktig på att planera och planerar alltid allt 1 år i förväg, jag är mer en person som tar dagen som den kommer men det betyder inte att jag inte tar tag i saker och det var långt ifrån alltid det var hon som gjorde det, men hon såg det som helt och hållet sin förtjänst eftersom det var hon som planerat det. Att jag sen utförde det var bara en självklarhet knappt värt att notera. Det var snarare när jag inte gjorde på det sätt hon ville som hon gjorde det själv under högljudda protester och pikande över hur hon minsann fick göra allt själv.

Kort sagt, allt skulle göra på hennes villkor annars var det fel och då såg hon till att det blev gjort så som hon ville ha det och tyckte synd om sig själv över det.
Så mao behöver inte den ens bild av problemet alltid spegla verkligheten.

PS! Jag menar inte att det inte är så i just ert fall utan generellt.

Alla problem har ju två sidor av myntet. Jag tror nog inte att någon skulle påstå att felet låg hos dig i detta fall. Hon tog dig för givet och var blind för sin egen del. 

Själv har jag inte längre några problem med fördelning av uppgifter alls. I början av vårt förhållande var väldigt många saker väldigt snedfördelade. Jag har alltid älskat min man för personen han är men utan att överdriva så var han väldigt orättvis till en början. Andra sommaren tillsammans gick företaget han arbetade på i konkurs. I och med det fick han ut en stor summa pengar i form av semesterpengar mm. Jag arbetade 120% då jag inte hade någon fast tjänst och inte hade råd att tacka nej pga risk att bli av med framtida pass. Medan jag arbetade röven av mig så satt han på arslet hela dagarna och tog inget som helst ansvar för någonting. När jag kom hem helt slut så fick jag frågan vad jag skulle laga för middag..... Så på den nivån var det i början. Bäddade han sängen så skulle han ha applåder...Han vart sur när jag missade att tacka för maten en av de väldigt få gångerna han faktiskt lagade mat. Fick jag någonsin ett tack för all hans tvätt jag tog hand om? Eller all mat jag lagade? Eller avloppet jag rensade, att jag bytte däck på hans bil osv. Nä, för han tog för givet att jag skulle sköta allt sånt åt honom. 

Det tog mig lång tid att få honom att förstå att man måste ha respekt för varandras lediga tid. Att båda har lika stor rättighet till vila. Att man måste vilja varandra väl och inte bara sätta sig själv i första rummet hela tiden. Men till slut så ramlade polletten ner och båda två mår bra i relationen. Framför allt så tror jag att min man har en mycket bättre känsla inför sig själv nu när vi delar på ansvaret. För hur det än var så fattade han ju innerst inne att han inte var rättvis mot mig. 

Sexuell förökning.

Därför.