Hur tog era barn en separation?

Det är svårt att säga. Det satte sig så djupt. Det sveket(som jag kände det) från mina föräldrar, att jag inte hade någon som helst kontroll över precis hela mitt liv. Fast att jag hade båda mina föräldrar och båda ville ha mig hos dem så mycket som möjligt så kände jag mig övergiven och jag upplevde det inte som att jag hade någon familj efter skilsmässan, därför ville jag skapa min egen och lyckligtvis gick det bra i mitt fall även om jag själv fortfarande mår dåligt inombords och förmodligen är ganska krävande att leva med.  Jag har gått i terapi, både när jag var barn och som vuxen, men det har inte hjälpt. Det går inte att få ogjort på något sätt. Jag har kompisar som drabbats av samma sak i olika grad. Oftast tjejer. Det vi har gemensamt är väl möjligen att vi alltid varit i stort behov av trygghet, annars ser våra historier och bakgrunder olika ut och det har gått olika för oss(mycket har det berott på vem vi valt att skaffa barn/leva med). 

Tack för svar, fler?

Mina barn var 7 och 9 när vi separerade. Den ena var jätteledsen, hon förklarade senare att det berodde på att hon inte ville vara utan mig varannan vecka. Den andra blomstrade ut! Efter ha varit väldigt introvert öppnade hon sig och blev en helt annan unge. Nu är de 15 och 17 och kan i sitt liv inte fatta hur jag och deras pappa någonsin kunnat vara ihop. 
Fördelen för mig har varit att jag verkligen kan uppfostra/vara med mina barn precis som jag vill. Vi har rätt olika syn på saker och ting, jag och pappan. 

Jag är också skilsmässobarn x 3   och jag har överlevt och lärt mig massor om livet. En av min mammas män var psykopat så när hon berättade att de skulle separera var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Bättre att ha lyckliga föräldrar än olyckliga. 

Tack Tjernan. Känns positivt ändå att det kan gå bra. Bara ser framför mig hur barnen kommer ta det så hårt och balla ur helt av det och för alltid komma känna sorg.

Det är ju alltid sorg vid en separation. Tanken när man träffas är ju att leva tillsammans för evigt. Nu är ju inte livet så och jag har varit väldigt transparent med mina barn. Visat att jag är ledsen att det är okej för dem att vara ledsna. Prata runt det MEN inte älta. Ett hett tips är att du också går och pratar med någon. Det är väldigt skönt att ha någon utanför som man kan "kräkas" hos.

Lycka till med allt!

Det kommer att gå bra

Min bonustonåring blev fruktansvärt arg på sin pappa, som var den som initierade skilsmässan. Den gryende ilskan finns kvar och poppar upp ibland. Hon har något slags grundinställning att pappan egentligen borde anpassa sitt liv till 100% efter hennes önskemål. Inte enbart pga att skilsmässan var hans fel utan helt enkelt pga att hon finns till.

Bör dock tilläggas att hon bor på heltid hos pappan och träffar mamman någon gång ibland. Sover aldrig över hos mamman och tar inga egna initiativ till att träffa henne.

Det vet du inte....

Barnen var 11 och 14 när vi berättade att vi skulle skiljas. De är nu 13 och 16.

Äldsta tyckte det var trisst, men han är en sådan känslokille att han ändå känt av läget i många år och inte blev förvånad.

Han såg många fördelar med det och han har varit precis som vanligt.

Yngsta tog det hårdare. Delvis för att han gjorde en grej som sedan orsakade den berömda droppen och delvis för att han är ett kontrollfreak.

Det var ett stökigt år, men han har nu kommit till ro och är ändå nöjd.

Jag var förtvivlad och känner efter alla år som gått fortfarande en sorg över det.

Hur länge sen var det? Hur gammal va du då och hade du misstänkt något innan? Tycker du att två personer som inte trivs med varann ska fortsätta ändå för barnen?

Tack alla som svarar.

Jag var fem år när mina föräldrar skildes och där tog min barndom slut kan man säga. Även om det var en fredlig skilsmässa så var det för mycket för mig att behöva hoppa mellan två olika hem kommande 15 år och ständigt bo i en resväska. Jag fick inte tillräckligt med trygghet pga detta. Min pappa pratade även mycket skit om min mamma och jag kände mig som i en lojalitetskonflikt mellan dom. Man kan summera det som att före skilsmässan var mitt liv okomplicerat - efter skilsmässan blev det komplicerat och jag tvingades mogna fort. Båda mina föräldrar var ledsna i flera år efter skilsmässan på olika sätt och naturligtvis snappade jag som barn upp det. Jag önskar att dom hade hållit ihop lite längre (en femåring är så otroligt beroende) och samarbetat bättre efter skilsmässan. Jag har idag svårt för att känna mig trygg och tillitsfull i långa relationer pga detta.

Jag kan ju inte heller säga att personer alltid ska hålla ihop. Givetvis finns det många situationer där förhållandet är dåligt. Mina föräldrar bråkade sällan och vi umgicks mycket i familjen. Hur det hade blivit om den ena inte hade lämnat vet jag naturligtvis inte men det är ändå en sorg att det blev som det blev.