Ångesten över att rycka upp sitt barn

Som någon ovan skriver. Passionen finns inte kvar efter flera år på samma sätt, speciellt inte efter barn. Jag är ung enligt många tror jag? 25 år, men har levt ihop med min sambo sedan jag var 17 år. Vi har en 2,5 åring. Bor i ett fint hus och har mycket planer. Kärleken är inte alltid så himlastormande påtaglig, men den finns där. När jag var 17-18 år hade vi mer destruktiv passionerad kärlek (ungdoms kärlek)

Jag skulle ha svårt att hitta en lika jämställd, omtänksam, närvarande pappa, snygg och genomsnäll kille. Jag vill inte leva ett liv där jag inte har det jag har nu, alternativet skrämmer mig. Brukar tänka så när jag känner längtan efter det där passionerade som BARA finns ibörjan, det är värt att komma ihåg. Ingen är nykär efter några år och barn.

Anonym (Leif) skrev 2020-07-10 10:51:32 följande:

Självklart går det att ha en långvarig relation med attraktion, passion och djup kärlek. Jag har varit gift i 25 år och vi har en sån relation till varandra. Vi har absolut inte haft det lätt på något sätt överhuvudtaget men känslorna har aldrig tagit slut och därför har vi kämpat tillsammans och fått det att fungera. Vi har aldrig haft pengar eller bott fint och det är våra känslor som gjort att vi klarat av att hantera en stentuff vardag.

Jag tror tvärtom att den yngre generationen har fått för sig att kärlek är en utopi och att man får nöja sig med en relation som är sådär halvdan. Jantelagen regerar uppenbarligen med att ingen ska tro att de är något.

Jag tror precis tvärtom. Av min erfarenhet av folk runt omkring mig. Den yngre generationen nöjer sig absolut inte. Jag är 25 år. Många i min ålder och yngre har redan gått isär och lever varannan vecka liv med deras 1-2 åring. Dom förstår inte att man måste också kämpa i perioder. Dom ger upp så fort det är lite tufft och tråkigt i relationen/livet.

Ångesten över att rycka upp sitt barn

INNEHÅLL