• Anonym (Ledse­nmammi­)
    Fri 10 Jul 2020 10:03
    625 visningar
    39 svar
    39
    625

    Ångesten över att rycka upp sitt barn

    Kanske någon av er varit i min sits..

    Jag tror att jag vill lämna min man som jag varit ihop med i 9 år.. Vi har en liten son på 3 år. Jag är 32 år gammal.

    Vi bor idag i ett stort fint och nytt hus 5 minuter från havet och ca 20 min från stan. Ett jättefint område och vi hade sån tur att vi lyckades komma över denna tomten (vi är inte höginkomsttagare på det sättet). Alla våra vänner och familj säger att vi har det så underbart fint. Nära till dagis och skola. Trevliga grannar.

    Allt detta ger mig sådan enorm ångest. Om vi särar på oss kommer vi behöva flytta till varsin mindre lägenhet i annat område (finns inga lägenheter här, endast hus). Vår son kommer behöva byta dagis. Byta miljö och vänner och grannar.

    När jag tittar på de lägenheter jag har råd med börjar jag gråta. Vet inte hur jag ska tänka. Jag vet att barn inte värderar materiella ting men det är så mycket runtikring. Att förlora det umgänge man har med grannar. Kommer sitta ensam i min lägenhet.. Har inte så många vänner och alla har ju familj och man/fru att umgås med. Min familj bor låååångt bort. Hur gör man?

    Jag och mannen har det helt ok i vår relation men min kärlek till honom har förändrats till mer vänskap.. Men det kanske det gör för alla så det kanske inte är skäl att bryta upp? Jag längtar samtidigt till lust, attraktion till någon och är rädd att aldrig få uppleva det igen om jag stannar där jag är...

    Men är det värt det när man fuckar upp allt för alla o framför allt min lilla son? Tänk om man ångrar sig?

  • Svar på tråden Ångesten över att rycka upp sitt barn
  • Anonym (Sanna­)
    Fri 10 Jul 2020 10:13
    #1

    Vad har ni gjort för att rädda relationen?

    Himlastormande passion känner man aldrig för någon ett helt liv, det går över till lugnare kärlek.

  • Anonym (U)
    Fri 10 Jul 2020 10:19
    #2
    -2 +2
    Anonym (Sanna) skrev 2020-07-10 10:13:51 följande:

    Vad har ni gjort för att rädda relationen?

    Himlastormande passion känner man aldrig för någon ett helt liv, det går över till lugnare kärlek.


    Många i TS generation tittat på för många Hollywoodfilmer , och har orealistiska förväntningar gällande relationer.
  • Anonym (Ledse­nmammi­) Trådstartaren
    Fri 10 Jul 2020 10:20
    #3
    Anonym (Sanna) skrev 2020-07-10 10:13:51 följande:

    Vad har ni gjort för att rädda relationen?

    Himlastormande passion känner man aldrig för någon ett helt liv, det går över till lugnare kärlek.


    Vi har pratat om det... och jag har försökt reda ut mina känslor. Har försökt i ca 2 år men jag vet inte om det går. Men det kan vara så att jag inte uppskattar det jag har tillräckligt och skulle bli varse det om man verkligen bröt upp. Att problemet ligger hos mig och rastlöshet.
  • Anonym (Sanna­)
    Fri 10 Jul 2020 10:29
    #4
    Anonym (Ledsenmammi) skrev 2020-07-10 10:20:57 följande:

    Vi har pratat om det... och jag har försökt reda ut mina känslor. Har försökt i ca 2 år men jag vet inte om det går. Men det kan vara så att jag inte uppskattar det jag har tillräckligt och skulle bli varse det om man verkligen bröt upp. Att problemet ligger hos mig och rastlöshet.


    Ja, jag tror problemet ligger hos dig.
  • Anonym (Sanna­)
    Fri 10 Jul 2020 10:33
    #5
    Anonym (U) skrev 2020-07-10 10:19:27 följande:

    Många i TS generation tittat på för många Hollywoodfilmer , och har orealistiska förväntningar gällande relationer.


    Ja, det tror jag också. Eller inte bara den generationen. Verkar ha blivit standard numera att man träffas, blir förälskad, gifter sig och skaffar barn och villa, några år därefter är man inte förälskad längre (det är man bara en kort period) och man skiljer sig och bryter upp allt. Börjar om med nästa... Är det inte misshandel, alkohol eller annat destruktivt anser jag att man ska prova ALLT annat innan man skiljer sig. Parterapi, resa på tumanhand, sexologträffar o.s.v. Allt annat är förkastligt om barn finns med i bilden.
  • Anonym­sju
    Fri 10 Jul 2020 10:43
    #6

    Som någon ovan skriver. Passionen finns inte kvar efter flera år på samma sätt, speciellt inte efter barn. Jag är ung enligt många tror jag? 25 år, men har levt ihop med min sambo sedan jag var 17 år. Vi har en 2,5 åring. Bor i ett fint hus och har mycket planer. Kärleken är inte alltid så himlastormande påtaglig, men den finns där. När jag var 17-18 år hade vi mer destruktiv passionerad kärlek (ungdoms kärlek)

    Jag skulle ha svårt att hitta en lika jämställd, omtänksam, närvarande pappa, snygg och genomsnäll kille. Jag vill inte leva ett liv där jag inte har det jag har nu, alternativet skrämmer mig. Brukar tänka så när jag känner längtan efter det där passionerade som BARA finns ibörjan, det är värt att komma ihåg. Ingen är nykär efter några år och barn.

  • Anonym (Leif)
    Fri 10 Jul 2020 10:51
    #7

    Självklart går det att ha en långvarig relation med attraktion, passion och djup kärlek. Jag har varit gift i 25 år och vi har en sån relation till varandra. Vi har absolut inte haft det lätt på något sätt överhuvudtaget men känslorna har aldrig tagit slut och därför har vi kämpat tillsammans och fått det att fungera. Vi har aldrig haft pengar eller bott fint och det är våra känslor som gjort att vi klarat av att hantera en stentuff vardag.

    Jag tror tvärtom att den yngre generationen har fått för sig att kärlek är en utopi och att man får nöja sig med en relation som är sådär halvdan. Jantelagen regerar uppenbarligen med att ingen ska tro att de är något.

  • Anonym­sju
    Fri 10 Jul 2020 10:56
    #8
    +1
    Anonym (Leif) skrev 2020-07-10 10:51:32 följande:

    Självklart går det att ha en långvarig relation med attraktion, passion och djup kärlek. Jag har varit gift i 25 år och vi har en sån relation till varandra. Vi har absolut inte haft det lätt på något sätt överhuvudtaget men känslorna har aldrig tagit slut och därför har vi kämpat tillsammans och fått det att fungera. Vi har aldrig haft pengar eller bott fint och det är våra känslor som gjort att vi klarat av att hantera en stentuff vardag.

    Jag tror tvärtom att den yngre generationen har fått för sig att kärlek är en utopi och att man får nöja sig med en relation som är sådär halvdan. Jantelagen regerar uppenbarligen med att ingen ska tro att de är något.


    Jag tror precis tvärtom. Av min erfarenhet av folk runt omkring mig. Den yngre generationen nöjer sig absolut inte. Jag är 25 år. Många i min ålder och yngre har redan gått isär och lever varannan vecka liv med deras 1-2 åring. Dom förstår inte att man måste också kämpa i perioder. Dom ger upp så fort det är lite tufft och tråkigt i relationen/livet.
  • Anonym (U)
    Fri 10 Jul 2020 10:59
    #9
    +1
    Anonym (Ledsenmammi) skrev 2020-07-10 10:20:57 följande:

    Vi har pratat om det... och jag har försökt reda ut mina känslor. Har försökt i ca 2 år men jag vet inte om det går. Men det kan vara så att jag inte uppskattar det jag har tillräckligt och skulle bli varse det om man verkligen bröt upp. Att problemet ligger hos mig och rastlöshet.


    Du borde jobba på dig själv först , annars finns det en stor risk att det blir samma sak med alla dina kommande förhållanden också.
  • Anonym (Ledse­nmammi­) Trådstartaren
    Fri 10 Jul 2020 11:06
    #10

    Tack för era svar!!

    Jag vet vad ni menar.. jag vet bara inte hur jag ska få det att vända. Jag har sett andra par på nära håll, hur de pratar med varann, hur de skrattar ihop, skämtar, rör vid varann och pussas. Vi kysser varann aldrig tex.. han tar aldrig tag i mig o gör det. Vi har inga djupa diskussioner..

    han vill gärna skaffa fler barn men jag gråter i hemlighet för att jag inte vill bli gravid med honom eftersom han känns som min vän..

    Meeen.. det kanske är så det ska kännas. Att man är just vänner efter då lång tid, småbarn osv. Jag har väl drömt om att man ska bli pirrig i magen av varann under resten av livet.., inte tänka på andra män...

Svar på tråden Ångesten över att rycka upp sitt barn