Ångesten över att rycka upp sitt barn

Vi har pratat om det... och jag har försökt reda ut mina känslor. Har försökt i ca 2 år men jag vet inte om det går. Men det kan vara så att jag inte uppskattar det jag har tillräckligt och skulle bli varse det om man verkligen bröt upp. Att problemet ligger hos mig och rastlöshet.

Tack för era svar!!

Jag vet vad ni menar.. jag vet bara inte hur jag ska få det att vända. Jag har sett andra par på nära håll, hur de pratar med varann, hur de skrattar ihop, skämtar, rör vid varann och pussas. Vi kysser varann aldrig tex.. han tar aldrig tag i mig o gör det. Vi har inga djupa diskussioner..

han vill gärna skaffa fler barn men jag gråter i hemlighet för att jag inte vill bli gravid med honom eftersom han känns som min vän..

Meeen.. det kanske är så det ska kännas. Att man är just vänner efter då lång tid, småbarn osv. Jag har väl drömt om att man ska bli pirrig i magen av varann under resten av livet.., inte tänka på andra män...

Tack för era svar!

Ja alltså min man han tycker att vi har det underbart. Han är attraherad av mig, tar på mig och vill ha sex helst varje dag. Han försöker verkligen göra mig nöjd. Han gör hushållssysslor, nattar vår son, ger mig tid att åka iväg med vänner etc etc. Jag har det BRA verkligen meeeeen ändå dessa känslor av.. ja, uttråkad och tom på känslor. Ambivalent typ. Känner mig tråkig. Jag rör vid honom och är snäll och kärleksfull men har noll sexlust vilket han tycker är jobbigt. Jag fantiserar om andra. Men vet samtidigt inte om jag hade trivts i att vara singel en längre tid, dejta och allt strul med sånt..

Tänker att om man hade upplevt den där starka passionen i början hade man kunnat falla tillbaka på den ibland och tänka på hur man kände då. Vi hade ju aldrig det..

Kanske att man skulle försöka lägga fokus på självutvrckling och hitta passion på annat sätt. Så splittrad.

Kan lägga till att visst älskar jag honom.. men ibland vet jag lixom inte hur kärlek ska kännas.. som att jag är dålig på att älska nån typ. Känner inte den där känslan av att jag skulle kunna dö för någon eller inte klara mig utan. Har aldrig känt så för någon utom mina föräldrar...

SDetta gör också att jag känner mig sjukt konstig och otacksam..

... och rädslan/ångesten/sorgen över att ALDRIG få vara nykär igen, vara med en ny man, sex med en annan igen.. det känns så definitivt allting och ens livsval är gjort. Som att man är låst för evigt till ett visst liv och person. Svårt att förklara..