Ångesten över att rycka upp sitt barn

Hej ts,

Jag har precis suttit i din sits. Kände att vi mer och mer blev bara vänner och den där kärleken började sina.

Jag flyttade ifrån maken och dottern till en lägenhet, 11 mil bort. Vi börjar hitta tillbaka till varandra, och båda har insett att vi har gått på autopilot de senaste åren. Vi har pratat massor om vad vi behöver förändra och det stora är att vi aldrig får glömma bort oss som kärlekspar, utan prioritera oss i vardagen.

Att bli särbos har hjälpt mig mycket, och både han och jag har fått tid att fundera och tänka. Vi kommer fortsättningsvis vara särbos, och dottern bor med honom. Däremot hälsar jag på och är där så mycket som möjligt. Tycker detta har hjälp oss enormt och jag kan på sikt se att vi o framtiden kommer att bo tillsammans igen.

Du har ju skrivit några trådar om detta nu. Har du följt något av råden du fått om t.ex. parterapi?

Jag håller med dig. Har "bara" haft min partner i ca 13 år men vi är fortfarande väldigt attraherade av varandra och jag känner bara kärlek när jag tittar på honom. Vi är runt 40 idag. Småbarnsåren var lite tuffa, men vi stöttade varandra hela tiden och tvivlade aldrig på vår relation. Nu börjar barnen bli stora och självständiga och vi kan rå om oss och vårt förhållande igen. Vi går på dejter, gör småsaker för varandra i vardagen, rör varandra mycket och älskar verkligen att umgås med varandra. 

Jag tror att många förväntar sig att passionen ska hålla i sig av sig själv samtidigt som det verkar vara viktigt att ta tid för sig själv, sin karriär, sina intressen, sin personliga utveckling...och liksom glömma bort "vi-tänket". Vad behöver VI för att må bra och för att förhållandet ska vårdas? Har sett alldeles för många vänner som i princip saboterat sina egna förhållanden genom att tänka för mycket på "jag" och till slut glidit isär. 

Du har fullständigt orealistiska förväntningar på din relation. Du kommer aldrig någonsin hitta någon att vara tillsammans med redten av livet om du tror att du ska gå runt och vara kär för alltid. Det funkar sällan så. Ni har det bra, ta då vara på det. Lämnar du så handlar det enbart till 100% om din naiva hjärntvättade bild av hur livet och relationer i verkligheten ska vara samt dina egoistiska lustar att känna pirr i magen.

Lämnar du så se till att inte skaffa fler barn med någon ny, du kommer lämna de nya också och alltså skapa ännu fler barn med trasiga familjer.

Tycker för egen del att vänskapsrelation med mannen är toppen.. Han är ju min bäste vän, vad mer kan jag be om? Är inte förtjust i romantik och massa känslor eller massa häftig sex etc. Är du fullständigt säker på att du absolut vill bryta upp och måste det, då gör du det. Du lät dock lite osäker. Kanske hitta på något spännande med mannen ibland i stället? Resa och uppleva saker på tu man hand innan man helt ger upp relationen? Att uppleva nya saker tillsammans kan ibland ha en enorm effekt på bandet mellan två.

Ni har pratat om det. Mycket? En gång för 2 år sedan? Vad säger han? Vill han hitta tillbaka till passion eller är han nöjd? Det är bra att du jobbar med dig själv, men att få liv i förhållandet behöver ni jobba med tillsammans. Parterapi. Sexterapi. Res bort en helg. Gör sådant ni gjorde när ni dejtade. Romantisk middag. Rör du honom? En spontan kram, hålla handen, klapp på ryggen, uppskattande blick, komplimanger? Någon behöver börja och efter ett antal veckor kan det ge samma tillbaka, men det är ett ständigt arbete att hålla liv i en relation. Det kommer inte av sig självt, varken nu eller i senare relationer.

Jag tänker att du bör ge detta några år till, såvida du inte blir förtryckt misshandlad deprimerad eller mår oerhört dåligt på andra vis.

Är grannens gräsmatta grönare? Vattna och ta hand om din egen så grönskar den nog.

Du kan inte tänka och känna dig till att återupptäcka relationen. Den relation som du behöver återupptäcka först är den till dig själv! Vilket liv lever du? Vad är du passionerad kring? Vad brinner du för? Vad får igång dig? Du kan använda en separation för att liksom göra en hjärtomstart på dig själv, rycka upp dig ur det som du är van vid. Det finns dock många andra sätt.

1) Vad säger familjeterapeuten? För jag antar att detta var ert första steg att rädda relationen?

2) ja attraktionen är inte densamma efter så många år ihop. Men om du träffar en ny man och det blir passion, vad är garantin på att det inte blir vardag även där? För vardag och tristess kan du inte fly oavsett man. Frågan är, när vardagen och slentrianen kommer- vilken man är värt att luta sig emot då?

Sen ska du ju inte vara tillsammans med någon du inte älskar eller mår bra av att vara med. Men om du tror att livet enbart är guldkant och latjo så har du en grundinställning som är fel. Livet är ganska tradigt men med stora ljusglimtar oavsett vilket hus eller lägenhet man sitter i. Värdet ligger i relationerna med familj och vänner,

Visst kan man inleda nya relationer hela tiden om det är pirret man är ute efter. Men då ska man inte skaffa barn.

Ni har pratat. Men har ni testat göra något? Ni skulle behöva barnledigt och åka iväg någonstans. Och göra någon kul aktivitet tillsammans. Inga krav. Och någon aktivitet som båda är sugna på. OCH som ger adrenalinkickar. Adrenalinkickar gör nämligen folk attraherade av varandra :)